Spartacus

Som trettonåring såldes den thrakiske pojken Spartacus av sin mor till en slavhandlare. Han växte därefter upp i fångenskap och fick slita vid romerska gruvor i Libyen. Efter ett vredesutbrott upptäcks han av en gladiatorpromotor och köps därmed av honom som en investering. Han ska tränas upp och sedan skickas till Rom för en en fin förtjänst. Det ena leder till det andra, och ett kort utbrott av ilska från Spartacus leder efter hand till att han går i täten för ett slavuppror som samlar tiotusentals huvuden och som får själva Rom att darra.

Stanley Kubricks Spartacus är en mycket känd film, men trots det har jag inte tidigare sett den förutom den så berömda “I am Spartacus”-scenen. Den visades mycket kort efter att filmens huvudskådespelare Kirk Douglas gått bort vid 104 års ålder, vilket känns lite konstigt eftersom vi i Kiruna filmstudios styrelse spikade vårens program för två månaders sedan. Nåväl, det är en gammal mastodontfilm med allt vad det innebär. Stora maffiga scener, rediga doser romantik och hjältemod, storskaliga politiska ränker i Roms toppskick, och mycket påkostad produktion i största allmänhet. Den är förstås välgjord och bra, men det märks att den har några år på nacken till exempel i musikläggningen, som dominerar i många scener. Framför allt känns mastodontigheten av i filmens längd, och längden gör att denna text blir rätt kort. Jag måste ju få tid att sova också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Talos Principle

När man först startar spelet The Talos Principle är man i någon slags större och stillsam palatsträdgård med en smula antik känsla. Man finner att man är någon slags intelligent robot, samtidigt som en röst, som låter oerhört viktig, hälsar spelaren välkommen till världen som han har skapat för denne. Världen som rösten, som kallar sig Elohin, har skapat är fylld av pussel och är redo att utforskas för att spelaren sak kunna samla på sig sigill av olika slag. Till att börja med kan man hitta en mojäng som stänger av kraftfält som annars skulle spärra vägen, men som också kan användas till att stänga av andra saker, såsom irriterande svävande minor och laserkanoner som annars skulle vara dödliga. Allt eftersom man hittar sina sigill kan man med hjälp av dem låsa upp flera nya typer av mojänger som krävs för att klara av pusslen, som till exempel laserstrålehopkopplare, fläktar och hexaedrar (byggklossar). Samtidigt blir förstås pusslen allt mer komplexa, och man får tillfälle att lösa pussel i ett par andra grundmiljöer.

Så här långt i beskrivningen är alltså spelet ett småtrevligt pusselspel där man i lugn och ro kan ägna sig åt lite småkomplex problemlösning och få möjlighet att känna sig duktig när man kommer framåt. Det finns en stor mängd pussel att lösa, men det gör att variationen på dem blir lite lidande. Dessutom ökar svårighetsgraden ganska långsamt under spelets gång, så det är lätt att bli lite uttråkad. Eller snarare, det skulle vara lätt att bli uttråkad av The Talos Principle om det inte vore för spelets andra ansikte: Historien som berättas. Utspridda i världen hittar man bland annat en hel del datorterminaler. Genom att titta på innehållet i dem, en samling lösryckta e-postmeddelanden, webbsidor, chattloggar och brottstycken av andra texter, går det att själv pussla ihop en historia om vad som egentligen står på. Vad är egentligen det här för en värld? Vad är meningen? Man får till och med ställa sig frågan om vad ett medvetande egentligen är, är man medveten bara för att man tror att man är det? Så det blir en hel del filosofi att fundera över om man läser alla texterna, och det har dessutom en viss inverkan på hur spelet utvecklar sig.

Spelet är fängslande och väl värt att spela. För mig kändes det dessutom bra att det fungerar bra att spela även i små doser då man har någon halvtimme till förfogande. Jag hade i stort sett inga problem att lösa pusslen, men en del av dem krävde ordentlig eftertanke för att komma igenom. Spelet kändes dock lite för långt, vilket framför allt visar sig i att den främsta känslan när jag kommit så pass långt att jag sett tre olika slut var ett stort äntligen. De tre sluten på historien kändes också något krystade i sammanhanget. De var liksom inte riktigt värda besväret, men å andra sidan får jag nog lov att säga att själva besväret var värt besväret.

Havsboken

Havsboken av Morten A Strøknes

Havsboken av den norske Morten A Strøknes har en lång och otymplig alternativ titel som samtidigt en ovanligt bra beskrivning av boken, för att vara just bara en titel: Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Bokens författare berättar om när han och hans gode vän Hugo Aasjord bestämt sig för att med gammalmodiga metoder fånga en håkäring, den största köttätande hajen som hittas i nordiska vatten. Köttet går inte att äta om man inte bereder det med stor omsorg, så fisket av den sker egentligen bara för nöjes skull. Håkäringar ska dessutom ofta vara angripna av blandade parasiter, så det är ingen vacker trofé heller. Nåväl, de har bestämt sig, men det är inte någon enkel fisk att få tag på. De håller till ute på Västfjorden där Hugo till vardags håller på att rusta upp en gammal fiskfabrik till kombinerat galleri, hotell och restaurang, medan Morten är Oslobaserad journalist som med jämna mellanrum (en resa per årstid) letar sig upp till Lofotens skugga.

På ytan låter alltså Havsboken som en bok med ganska torftig handling, men då har man inte tagit med hur texten berättas. En händelse på havet leder via associationer till att något annat berättas och på så sätt får man som läsare i sig en finfin blandning av allmänt havskunnande med viss tyngd åt det idéhistorisk hållet, men också fiskepolitik, biologi, geologi, fiskeindustri och dess politik och allt uppblandat med anekdoter ur de båda fiskarnas liv. Det är i stort sett omöjligt att gissa sig till vart associationskedjorna till slut bär iväg. Det blir därmed både underhållande och bildande läsning. Och även den beskrivningen låter nog lite torftig.

På sätt och vis påminner mig Havsboken i någon mån, tack vare det associativa berättandet och det begränsade antalet män i rank vattenburen farkost, om gamla goda Tre män i en båt av Jerome K Jerome, men det är nog inte meningen. Å andra sidan kan jag inte komma på någon annan bok som den alls liknar, även om också den beskrivningen leder tankarna åt fel håll. Bäst är nog att se Havsboken som något eget och ganska obeskrivbart.

De tappra 600

Under min tid i England lärde jag mig att engelsmän fäster synnerligen stor vikt vid sin militära historia, och det verkar som att alla kände till den lätta brigadens anfall och såg det som något stort och rörande. Jag förstod att det skedde under Krimkriget på 1800-talet, och att det verkligen gick åt skogen. Senare har jag förstått att det räknas som en av krigshistoriens mest berömda misslyckanden, som i mycket berodde på inkompetens i den engelska stridsledningen i den akuta delen, men också berodde på strukturell skevhet i hela det engelska krigsmaskineriet som gjorde att det gick som det gick. Filmen De tappra 600 handlar av Tony Richardson om allt detta.

I filmen får man framför allt följa en kavalleriofficer vid namn Nolan, som är en duglig militär med striderfarenhet från Indien. Den bakgrunden gör att han inte står inte högt i kurs hos sin överordnade, självaste lord Cardigan, men han gillar inte heller sina kollegor som mestadels är aristokrater som köpt till sig sina befattningar. Lord Cardigan framställs som ett riktigt praktpucko av det extremt stöddiga slaget, och som dessutom är inkompetent i sitt jobb. Den engelska armén har i stort varit utanför krig i 40 år, och har under tiden hunnit bli trög i strukturen, gammalmodig i upplägget med ett system som mer beror på börd än på kompetens och där skillnader i rang osvikligen leder till pennalism. Ett krig behövs, och därför beger sig styrkorna till Krim för att bränna Sevastopol och därmed visa tsaren vem som är bäst.

Jag kan inte avgöra hur historiskt korrekt filmen är, men den har ett mycket tydligt anti-krigsbudskap. Krig är ren idioti. Filmen inleds med animationer gjorda i samma stil som i den samtida satirskriften Punch, men med propagandainslag och det blir riktigt häftigt. Det brittiska imperiet hyllas och politiken kring upptakten till Krim-kriget avhandlas effektivt. Inför kriget sker allt i ett slags triumfatoriskt rus, där det engelska lejonet ska visa den ryska björnen var skåpet ska stå. Musiken är upplyftande och pådrivande. Sedan kommer verkligheten ikapp, och till eftertexterna är det bara flugors surr kring liken på slagfältet som hörs. Tyvärr ger även inblandningen av tecknade inslag, tillsammans med officerarnas överdrivet aristokratiska engelska kraftfulla associationer till Monty Python’s flygande cirkus, vilket ändå känns lite fel. Det finns så att säga olika grader av galenskap.

Filmen är inte spännande i och med att man vet att det kommer att sluta illa, men den är ändå sevärd med sitt tydliga budskap. Jag kan verkligen inte förstå storheten i att engelska soldater följer order från sina officerer in till döden utan att ifrågasätta dem ens då de är uppenbart fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Helan & Halvan

Det kan vara trettio år sedan jag senast såg någon film med Helan och Halvan, och jag måste erkänna att jag aldrig förstod deras storhet när jag då såg dem. Därför rådde det bara lätt ljum förväntan när jag skulle se John S Bairds film med namnet Helan & Halvan. Men mina oförväntningar kom på skam och filmen är sevärd.

Filmen handlar inte så mycket om komikerparet Helan och Halvan utan mera om personerna. Filmen inleds med kort avsnitt från Hollywood 1937 när deras framgångar har nått sin höjdpunkt, för att snabbt kontrastera med ett hopp sexton år framåt i tiden till ett sjabbigt nord-England där de är ute på en inte så välbesökt turné och de har blivit slitna, trötta, åldrande och småkrassliga, men tajmingen har de erfarna komikerna kvar. De är fortfarande välkända och populära, men de känns gammelmodiga och ingen vill satsa på dem längre. Halvan är den drivande, och han jobbar på ett filmmanus som bygger på Robin Hood, men det är svårsålt då världen tycks ha sprungit förbi det gamla radarparet. Filmen följer den här turnén, vilket blev det sista de gjorde tillsammans som komiker.

Helan & Halvan är alltså ingen rolig film i grunden, utan snarast rörande och sorgsen med två komiker som inser att världen vill ha något nytt, och att det inte är de som ska stå för det nya. Att de trots allt fortfarande är älskade av en stor publik, men då snarare av nostalgiska skäl än för det nya de gör. Det är därför deras publik är gles trots att de uppträder på mindre scener. Filmen är välgjord med mycket bra skådespeleri i titelrollerna, och när den emellanåt lättar upp lite då deras klassiska gag dyker upp i vardagsaktiviteterna är den närmast lysande. Det kanske är dags att leta upp någon av de gamla filmerna så jag kan finna storheten.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Anthony Zimmer

Anthony Zimmer är en genialisk yrkesbrottsling som har skapat sig en stor förmögenhet genom narkotikaaffärer och listiga system för att tvätta pengarna, och han är därför förstås synnerligen eftersökt av polisen i hela världen, men framför allt i Frankrike. Då även rysk organiserad brutal brottslighet är han i hälarna har han sett till att plastikoperera sig till oigenkännlighet för att kunna hålla sig gömd. Han sägs bara ha en enda svaghet, och det är hans älskarinna Chiara Manzoni. Hon har stämt träff med honom på Gare de Lyon, men han ställer in det när han märker att hon är under bevakning. Hon kliver ombord på tåget till Nice och knyter an till en godtyckligt vald man ombord för att lura eventuella förföljare. Det är den mannens oplanerade äventyr som vi får följa under större delen av filmen Anthony Zimmer.

Filmen är regisserad av Jérôme Salle, och är en välpolerad historia som lyckas kombinera en del oväntade vändningar med en hel del vanliga thrillerkomponenter. Vi har den helt vanlige mannen som oväntat hamnar mitt i ett farligt spel där folk dödas och lyxliv levs, och vi har den listige kostymklädde polisen som är bara ett halvt steg efter mästerbrottslingen, och så har vi inte minst en vacker kvinna med lömska avsikter bakom sitt leende. Allt sätts samman på ett ganska listigt sätt, och det blir ordentligt spännande emellanåt, och framsör allt underhållande. Den känns liksom väldigt fransk, och den känns även lite speciell för mig eftersom den spelades in under året jag bodde i Frankrike så alla miljöerna känns liksom precis som jag minns att Frankrike ska vara i smådetaljerna (yoghurten på TGV-tåget, bilparkens sammansättning, …) om man bortser från filmens lyx, förstås.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.