Tully

Marlo är mycket sliten. Familjelivet är jobbigt med en mycket krävande son och en make som inte verkar kunna göra något mer än sitt jobb. Ett tredje, lätt oönskat, barn föds, och det blir droppen som får bägaren att rinna över. Efter att redan varit utmattad så tar ett blöjbytes-och nattmatnings-helsike vid. Marlos lyckade uppkomlingsbrorsa erbjuder sig att betala för en nattnanny, som ska se till att Marlo kan sova ut på nätterna, och efter stor tvekan tackar hon ja till det. Nattnannyn heter Tully, och plötsligt blir tillvaron så mycket uthärdligare.

Tully av Jason Reitman är en lite märklig film där det egentligen inte händer så mycket. Livet som nybliven tredjegångsförälder skildras på ett, vad jag antar, mycket trovärdigt sätt. Sömnlösheten känns i magen. Filmen har förstås en vändning, och den är viktig eftersom filmen annars skulle kännas rätt poänglös, som en hyllning till personlig outsourcing. Filmen har många listiga och även lustiga ordväxlingar, och skådespeleriet är utmärkt, men det känns ändå som om något saknas. Jag tror att jag känner att filmen mera talar till hjärnan än till hjärtat, att den är lite cynisk. Men den är ju ändå överraskande underhållande trots sitt tema

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Hanging Tree

The Hanging Tree by Ben Aaronovitch on Bokus

Yes, The Hanging Tree is number six in the series of books about Peter Grant, apprentice wizard and London police constable with river connections. Yes, this means that a certain routine has been established in the story, but it still feels as an exciting read.

The story takes place some time after the end of the previous book, Foxglove Summer, and Peter has returned to his normal duties at the Folly in London. A sudden, possibly drug related, death has occurred at an exclusive party at One Hyde Park, the ridiculously expensive apartment block in Knightsbridge. One of Peter’s river acquaintances asks Peter to ensure that her daughter, who was present at the party, is not included in the police investigation. This, in itself, of course means that Peter starts working with the case. It leads, as usual, to situations where Peter is far from in control and lots of property damage.

The story is relatively complex, connecting in many places to the previous books in the series. Many characters, some I had completely forgotten, from those books also reappear extending the list of names in the story to the level that I would like to have a character list included in the book, like in the Russian classic novels. The book is entertaining and it feels nice to notice that Peter gets better and better in both aspects of his work. As usual, the book has an open ending, but at least it doesn’t end with a cliffhanger this time.

Dagen jag blev kvinna

Dagen jag blev kvinna av Marzieh Makhmalbaf är en film som består av tre småfilmer som utspelar sig i södra Iran och har kvinnor i centrum. Hava fyller nio år, och får då höra att vid nio års ålder blir man kvinna och ska inte längre få vara ute och leka med pojkarna, men eftersom hon föddes på eftermiddagen har hon fortfarande tid kvar fram till middagstid att få vara barn. Ahoo cyklar, med en mängd andra svartklädda kvinnor, på en väg längs stranden men hennes man rider ikapp henne och motsätter sig cyklandet. Den åldrande Hoora landar på flygplatsen med obegripligt mycket pengar på sig, och hon ser till att köpa allt man behöver för att skapa det kompletta hemmet.

De tre historierna knyts visserligen samman mot slutet, men den självklara röda tråden i filmen är att kvinnornas situation i Iran belyses. Berättelserna är något abstrakta till upplägget, och innehåller egentligen mest symbolik, men det är ändå enkelt att förstå vad de egentligen går ut på. Personligen hade jag till att börja med lite svårt för den första historiens ganska trevande anslag, men de andra båda historierna gillade jag desto mer, och dessutom fick de mig att tänka tillbaka på den första delen med nya insikter.

Filmen verkar ha varit gjord med mycket knappa medel och det märks på det tekniska planet, men å andra sidan bjuder den på en riktigt stor konstnärlig vision. Den känns alltså mycket filmisk, och den har ett par närmast surrealistiska inslag, och dessa förstärker märkligt nog filmens viktiga budskap. Filmen blir så att säga bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, och det är ju så jag vill att filmer ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Unga Astrid

Som sextonåring får Astrid Eriksson jobb på Vimmerby tidning tack vare sin utmärkta talang för att skriva texter. Det leder till en affär med den ganska mycket äldre redaktör Blomberg, och hon blir med barn. Det var en olämplig historia för dem båda i och med att han var gift, men inte hon, och det var på 1920-talet. Hon flyttas till Stockholm för att studera till sekreterare, och ser sedan till att föda sin pojke i Danmark där man inte behöver ange faderns namn. Historien strular dock till sig ännu mer, och barnet får bo hos en visserligen snäll, men dansk, fostermor i tre år, innan Astrid får möjlighet att hämta honom, men då är hon förstås en främling för honom.

Historien som berättas i filmen Unga Astrid av Pernille Fischer Christensen är dramatisk på den lilla, den enskilda människans, skala, och skulle kunna fungera riktigt bra som en berättelse om det svenska samhällets ojämlikhet för bortåt hundra år sedan. Men nu är filmen istället viktad som en biografisk film om en kort period i Astrid Lindgrens liv, och det tycker jag har gjort filmen betydligt blaskigare. Det har fört med sig ett antal barnröster som alltför ofta under filmen läser upp obehagligt klyschiga födelsedagshälsningar till den åldrande Astrid med hyllningar om hur hon alltid står på barnens sida. Detta sker i samband med händelser som tydligt ska visa hur de har format Astrids författarskap. Det är helt enkelt mycket klumpigt genomfört. Filmen är för övrigt emellanåt lite seg, men å andra sidan är skådespelarna utmärkta bortsett från en härva av olika dialekter i samma familj. Av någon anledning jag inte kan sätta fingret på kändes filmen som något som är gjort för TV och inte för bio, och kanske är det egentligen rätt medium för filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

A Story About My Uncle

Det är läggdags för min lilla dotter men hon vill höra en historia, gärna med lite äventyr, innan hon somnar. Därför drar jag till med en berättelse från när jag var en liten pojke i hennes ålder som inget hellre ville än att följa med morbror Fred på hans äventyr ute i stora världen. Berättelsen börjar en dag när jag smög in hemma hos Fred och tittade på hans uppfinningar. Där fanns bland annat en dräkt som gjorde att man kunde tåla höga fall, klara höga hopp och skjuta en slags elektromagnetiska änterhakar ur högernäven. Dessutom fanns det i hans takobservatorium en startplatta som skickade iväg mig till en mystisk plats fylld av märkligheter, och inte minst en massa spår efter Fred. Men vad var det för ställe, och vart hade Fred tagit vägen?

Bakgrundshistorien i A Story About My Uncle är lite intressant, men egentligen inte så engagerande och inte heller särskilt relevant för spelet i sig. Det går ut på att ta sig framåt från plats till plats genom att hoppa och svinga sig genom de olika miljöerna, allt medan godnatt-historien sakta berättas för dottern. Det är just miljöerna som är huvudsaken med det här spelet. De är på samma gång mysiga, spännande och farliga, vilket man ju kan förvänta sig av livet bland svävande öar högt över avgrundens djup.

Spelet är ett första-persons plattformspel vilket jag skulle kunna tycka vara besvärligt med min avsaknad av koordination, men större delen av spelet låg på en lagom nivå för mig så det kändes mera mysigt än trixigt. Mot slutet försvann dock mysigheten i omgivningen samtidigt som spelet svårighetsgrad gjorde ett plötsligt ryck, och jag fastnade länge i ett rum med fallande lådor. Det irriterande med just det rummet var att det förutom koordination även krävdes en hel del tur för att betvinga de fallande lådorna, så när jag till slut kom förbi det så kände jag mig ändå inte riktigt glad. Jag kände bara att jag hade haft tur med lådorna just den gången.

Situationen med lådrummet är egentligen bara att exempel på att A Story About My Uncle ger ett rätt oslipat intryck. Det finns en del andra exempel, såsom delar av grundhistorien där personer i handlingen och funktioner i dräkten man bär dyker upp och försvinner lite godtyckligt. Men hur som helst är miljön i spelet så inbjudande att man gärna spelar vidare ändå. Det är ju en hisnande känsla att svinga sig runt bland svävande öar och luftfarkoster, och då tänker man inte på att historien, med en pojkes fantasier om en saknad morbror, egentligen är riktigt sorglig

I, Tonya

För tjugofem år sedan låg jag i lumpen. Samtidigt utspelade sig ett konståkningsdrama i Amerika där en konståkare (Nancy Kerrigan) blev slagen med batong över sitt knä och en annan (Tonya Harding) visade sig vara inblandad på något sätt i det hela. Båda kom ändå till OS i Lillehammer och möttes slutligen i den olympiska finalen. I, Tonya är en biografisk film av Craig Gillespie, som handlar om Harding.

Det känns rätt märkligt att en film, där jag redan känner till större delen av historien efter att ha sett ett par dokumentärer, kan upplevas som så dramatisk. Jag har ju ändå redan tidigare varit så fascinerad av hela historien. Filmen bygger på intervjuer som gjorts med Harding och hennes (redan dåvarande) ex-make, som var helt klart inblandad i misshandeln. Deras versioner av händelseförloppet skiljer sig åt så mycket i en del delar att det blir en rätt lustig effekt av självmotsägelser i historien.

Man får följa Harding under uppväxten där hon med fattig bakgrund inte alls passar in i det prydligt organiserade konståkningslivet. Hennes mor framstår som genuint otrevlig, och Harding själv rätt svår att ha att göra med. Bestämd, bitter och tjurig. Konståkningsscenerna är mycket välgjorda, och filmen har ett lätt och humoristiskt anslag trots att ämnet egentligen lämpligare passar i tragediformatet. Jag gillar filmen, trots att den utelämnar en viktig detalj: vem som till slut vann den där olympiska finalen (Oksana Baiul).

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.