Broken Homes

Cover Broken Homes

Broken Homes is the fourth book in the series by Ben Aaronovitch (following Rivers of London, Moon over Soho, and Whispers Under Ground). As before, we get to follow Peter Grant who works at the Metropolitan Police unit for supernatural cases in London, and has a personal relationship with most of the tributaries of the Thames.

The story starts with a number of seemingly unrelated cases: a Volvo involved in a traffic accident with far too much blood inside, a shallow grave with a young womann shot in the face with a shotgun, a strange suicide in the London underground, a German magic textbook showing up at a second-hand bookdealer, and a locksmith being cooked internally. All this, somehow, connects to Skygarden Tower at Elephant and Castel, a housing estate that is a fine example of the brutalistic architecture that seemed to have been so popular in the 1960s London city planning. This means that the centre of mass of the investigation is south of the river, something that Grant is not too happy about.

The book starts very promising, with a large number of different threads, but the red thread gets lost to some degree along the way. I have been fascinated by the particular architectural style that is prominent in the book ever since the time I spent living in London, so it is nice to see it as a plot element in a book. The story itself requires knowing many elements from the earlier books in the series for it to make sense. On the other hand, it not really for the story I read these books. It is more about the way the story is told. I enjoy the rather odd mix of detailed descriptions of the inner working of magic and of policework, and it is of course a bonus that I still understand most popular culture references in the text. The book ended in a very unexpected way where the main story may go in many possible directions, so it seems that I have to continue following the series to satisfy my needs for story conclusions.

The Railway Man

Många filmer man ser hör naturligt ihop på ett eller annat sätt. Dagens film, The Railway Man av Jonathan Teplitzky, har helt klart starka kopplingar med gårdagens film (Bron över floden Kwai) i och med att bygget av järnvägen mellan Singapore och Rangoon spelar en viktig roll. Filmen bygger på en självbiografi av Eric Lomax.

Filmen tar sin början under tidigt 1980-tal, och man får följa den starkt järnvägsintresserade, men illa mustaschprydde, Eric Lomax som berättar för sina vänner på klubben för krigsveteraner om sin senaste järnvägsresa. Han hade träffat en kvinna ombord på tåget, och han insåg i efterhand att han hade gått och blivit kär. Det hela leder till att han gifter sig med henne, men när allt borde vara som lyckligast börjar obehagliga posttraumatiska stress-symptom tränga sig på och Lomax får svåra flashbackar från sin tjänstgöring under andra världskriget. Han var nämligen en av de brittiska soldater som efter kapitulation användes som slavar för att bygga dödens järnväg tvärs igenom den sydostasiatiska djungeln. En annan av de överlevande krigsfångarna lyckas snoka var en av de gamla japanska plågoandarna håller till. Hur långt är Lomax villig att gå för att skapa sin egen inre frid?

Filmen är en ordentlig snyftare. Å andra sidan berättar den historien på ett rätt återhållsamt, kanske till och med känslosvalt, sätt, så den ger ett lite märkligt intryck på det sättet. Berättelsen följer olika tidslinjer, dels i 80-talet och dels under kriget, vilket är gjort på ett tämligen stelt sätt. Sorg och själaplågor skildras i alla fall med stor skicklighet, och det är det man får ta till sig av filmen. Det är ingen storslagen episk historia, utan den handlar om en mans väg tillbaka till livet efter fyrtio år av inre plågor.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Bron över floden Kwai

Ofta när man pratar om fredsprojekt brukar det heta att man bygger broar; en bro fungerar ju som en enkel metafor om att förena två sidor som inte tidigare varit sammankopplade. I den verkliga, ometaforiska, världen är en bro en typ av infrastruktur som på något sätt förbättrar möjligheter till transport och kommunikation och därmed är viktig även i krigssammanhang. Under andra världskriget ville japanerna bygga en järnväg från Singapore, via Bangkok, till Rangoon, för att på ett effektivt sätt klara transporter och förenkla eventuella möjligheter att invadera Indien. På vägen måste då floden Kwai passeras, vilket krävde att en bro byggdes, och det bygget genomfördes med hjälp av krigsfångar. Det är bakgrunden till David Leans stora filmklassiker Bron över floden Kwai.

Filmer som kallas klassiker är av naturen oftast mycket bra, så även den här. Jag hade sett den tidigare, men märkligt nog kom jag bara ihåg knappt hälften av historien. En principfast brittisk överste hamnar, tillsammans med sina soldater, vid fånglägret vid brobygget. Han propsar på att Genèvekonventionen följs, vilket leder till att han stängs in i en låda och att fångsoldaterna maskar med bygget. Lägerkommendanten har hård tidspress på sig för bygget, så efter förhandlingar släpper han ut översten och låter honom organisera bygget på effektivt brittiskt vis. Det blir en rejäl bro. Parallellt med detta flyr en av de andra fångarna, en småmyglande jänkare, och lyckas efter vissa äventyr bli räddad av brittiska trupper. Mot sin vilja måste han ta sig tillbaka till platsen för brobygget och delta i ett sabotageuppdrag som går ut på att spränga bron.

Filmen känns något i det längsta laget, men annars är den helt utmärkt. Handlingen drar igång direkt, och det är spännande mest hela tiden. Även scener som till att börja med känns som utfyllnad visar sig i de allra flesta fall ha något relevant att tillföra. Till och med det lite löjliga framvisslade ledmotivet (Colonel Bogey March) är med just för att vara lite löjligt, och markera vansinnet i situationen. Men hur som helst, det jag vill komma fram till (utan att riktigt finna vägen dit) är att om man har möjlighet att se en filmklassiker på stor duk så ska man göra det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Awesome Adventures of Captain Spirit

Diskbänksrealism är inte särskilt vanligt i datorspelssammanhang, men The Awesome Adentures of Captain Spirit är i alla fall ett exempel på att det är möjligt, och att det fungerar. Spelet är egentligen främst menat som en liten aptitretare inför spelet Life is Strange 2 men det fungerar alldeles utmärkt på egen hand. Man spelar som den lille pojken Chris som bor med sin far i ett hus i Oregon. De försöker båda på olika sätt hantera sorgen efter att Chris mamma gått bort. Medan pappa vänder sig till spriten skapar sig Chris ett alter ego som superhjälten Captain Spirit och väver ihop spännande äventyr i hemmet.

Spelet är en riktig snyftare. Antydningarna om hur livet går vidare i det lilla huset är inte direkt subtila, utan det är istället närmast övertydligt. Själva spelet är av typen där man knallar runt och ser ser sig omkring och klickar på saker, så det är egentligen inte så mycket spel utan snarare en interaktiv historia. Det gör att berättelsen ibland helt byter karaktär och ton beroende på i vilken ordning man just råkar pyssla med sakerna, från djupaste svärta till barnlek och vimsigheter och så tillbaka igen. Spelet ser bra ut, och musiken (Sufjan Stevens och Bat for Lashes) sätter stämningen helt rätt. Det är just stämningen som spelmakarna har lyckats bäst med; oron för att man ska säga fel saker, längtan tillbaka till en lyckligare tid, känslan av att vara liten i en svår värld, och så vidare. Så, om man känner att man behöver dämpa sin stämning en smula kan jag helt klart rekommendera The Awesome Adentures of Captain Spirit och ta till vara på de drygt två timmar det tar att spela igenom historien.

M

Första scenen utspelas på en stödgrupp för stammande, där gymnasisten Lila verkar vara den som har de största problemen. Nästa scen är någon slags nattlig inomhusdragracing mot betongvägg där Mo sitter bakom ratten, vilket bryts av med att han bakar makroner hemma i sin dubbeldäckarbuss. De båda huvudpersonerna träffas av en händelse och kärlek uppstår redan vid första ögonkastet, och de lider båda av utanförskap och trassliga relationer med sina respektive familjer. Mo hjälper till slut Lila att öppna upp sig så att hon ska kunna klara av sin muntliga studentexamen, men han bär själv på en skamfylld hemlighet: han kan inte läsa.

Grundintrigen i Sara Forestiers debutfilm M är väldigt tydlig. Hon har talsvårigheter och han har lässvårigheter, men de har varandra så det spelar ingen roll. Det blir på en gång lite banalt och rätt pretentiöst, så hur man upplever filmen beror rätt mycket på ens egen dagsform. Som jag kände det ikväll var filmen rätt sevärd med goda skådespelarinsatser och ett spännande anslag i berättandet. Men grundsituationen som uppstod i filmen kändes påfallande fransk, med en tjurig, missförstådd och aggressiv trettioåring som raggar upp en vän och begåvad gymnasist, och det gav i alla fall mig en lite unken eftersmak. Men eftersom Forestier inte bara regisserat filmen utan också skrivit manus och spelar huvudrollen får man förutsätta att i alla fall hon tycker att situationen känns bra och att mina smaklökar är alltför känsliga. Men makroner blev jag sugen på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Borderlands: The Pre-Sequel

För att förstå namnet Borderlands: The Pre-Sequel räcker det med att förstå att handlingen i spelet utspelar sig efter Borderlands, men före Borderlands 2, vilket alltså gör det till en för-uppföljare. För att göra tidslinjen lite mera komplex inleds spelet en tid efter händelserna i Borderlands 2 med ett fångförhör. Där återberättas historien om hur fyra äventyrare (det är dessa fyra karaktärer man kan spela, om man inte betalar mera för sig) skulle ta sig till månen Helios, men överfölls av ondingar och hamnade efter en hel del besvär på en annan måne, Elpis. Och det var bara början på komplikationerna. Det är dessa komplikationer som man måste genomlida som spelare.

Uppbyggnaden av Borderlands: The Pre-Sequel är i stort sett densamma som i Borderlands 2, med ett par nya spelmekanismer. Det är alltså en förstapersonsskjutare i rymdmiljö där man vet vad man får. Det är alltså inte så mycket nytt utan spelet känns närmast som en utbyggnad av tvåan. Historien är inte särskilt upphetsande, och uppdragen man gör är inte särskilt varierande vilket även gäller miljöerna där spelet utspelas.

Spelet är rätt underhållande, men inte så intressant. En spännande känsla när man spelar är att spelet på något sätt kombinerar totalkaos med att man i stort sett bör min-maxa för att det ska flyta på bra. Det är dessutom kryddat med någon slags avslappnad australiensisk humor, som ofta fungerar bra i sammanhanget men ibland bara blir påfrestande. Spelet är tillräckligt trevligt för att spela igenom en gång, men jag känner ingen lust att fortsätta spela nu när den sista bossen besegrats. Jag vet ju redan hur det slutar nu, eller hur det börjar.