The Seed Collectors

Bokomslag  (häftad)

It happens sometimes that I buy a book I really don’t know anything about. This is often an interesting experience. In the case of The Seed Collectors by Scarlett Thomas it was simply the design of the cover that lured me, like the flower of an orchid is able to attract a specific insect to act as pollinator. Yes, the book deals a lot with orchids.

The book tells the story about the Gardener family, or rather clan, where almost everybody is named after plants, just to keep the family tradition of famous botanists. However, that fame mostly came from the fact that almost a full generation of the family diappeared in the 1980s while looking for a miracle plant somewhere on a forgotten island. The book begins with the death of Oleander, aunt to a couple of the missing botanists. She was running a retreat home for celebrities, the Namaste House, and her funeral and the arrangements of her will are the basic external story lines in the book.

The story itself is told from the viewpoint of at least ten different characters and, interestingly, most of whom are not at all likeable. One of the effects of this spread is that the book feels quite fractured. It required some effort for me to jump between the different conciousnesses and world views, in particular since so many names are botanical in nature and simply that the number of people in the book is so large. On the other hand, it is rare to have a section in a book written from the view of a robin, using a small bird’s confusing vocabulary:

The man is, as always, incompt and untrig. He sloggers around his rooms in his black and grey ragtails like an elderly magpie with those bleep bleep noises going all around him, a choir of dying things. The bleep bleep noises sometimes enter the robin’s licham and make him abubble and a little gunpowdered.

The story is told through short pieces of text, each one more or less a snapshot from one of the characters, but most of the actual story events take place between these text pieces. This has the effect that the book feels more as a good showcase in storytelling than a good story in itself. The storytelling is really excellent, the book is mostly beautifully and lightly written, it is funny and even hilarious at places, but I did not like the book. It feels like something is missing, as if there is a lot of brain in there but with no heart accompanying it. On the other hand there is quite a lot of sex penetrating the book in the descriptions of plants, peat, and the human interactions.

Uppe på höjden

Bokomslag  (e-bok)

På en toalettdörr hos mina föräldrar hängde länge en bild av den helige Onufrius. Han var en munk från Egypten som valde att leva ett eremitliv. Han blev vid ett tillfälle bortrövad till öknen av stråtrövare men återvände naken, endast iklädd sin myckna kroppsbehåring, och levde resten av sitt liv uthärdande extrem hunger och törst. Vad jag minns från bilden var han oroväckande luden. Han ska ha levt i Hermesh-grottan under sin tid som eremit, och den ligger inte alltför långt från den israeliska bosättningen Ma’aleh Hermesh C på Västbanken. I varje fall i bokens värld.

Författaren Assaf Gavron har i Uppe på höjden skapat en krönika om livet kring en fiktiv bosättning. Den grundlades av en man som helt enkelt gillade marken på platsen och slog sig ner för att odla grönsaker. Snart dök det upp flera israeler som slog sig ner på platsen, byggde baracker att bo i och drog vägar, och hux flux fanns det en illegal bosättning på platsen. Den skyddades av militären, eftersom palestinierna i grannbyn inte uppskattade att deras mark stulits och det är den israeliska arméns uppgift att skydda alla israeler. Dessutom är det olagligt att riva byggnader utan tillstånd, så bosättningen fick vara kvar, och alla försök reda ut det fastnade i byråkratiska hålrum. Det är alltså inte organiserad illvilja utan snarare inkompetens som gör att bosättningen finns kvar.

Bokens handling rör sig fram och tillbaka genom ett ganska stort antal inbyggare och skulle kunna bli rörig, men författaren har varit snäll och påminner ofta läsaren om vem som gjorde vad. Däremot hoppar handlingen också en del i tiden, så det kan vara svårt att hitta kronologin ibland. Det känns lite ovant med en bok som beskriver markstölder från förövarnas synvinkel, även om många av dem är motvilliga. Jag kan faktiskt inte avgöra vad som ät tänkt som satir, och vad som är verklighetstrogna beskrivningar av hur beslutsprocesser i Israel går till, men oavsett vad känns det som att Avron är genuint pessimistisk till situationen på Västbanken. Det känns ändå som om någonting fattas i Uppe på höjden. Palestiniernas situation tas det liksom alldeles för lätt på.

Boken är lätt att läsa, och även lätt att lägga ifrån sig. Jag är också förstås glad att den hårige Onunfrius äntligen får vara med i en bok.

Liv efter liv

Bokomslag Liv efter liv (pocket)

Boken Liv efter liv av Kate Atkinson inleds i full fräs. På de två första första sidorna hinner nämligen bokens huvudperson Ursula Todd skjuta Hitler på ett kafé i München hösten 1930, för att sedan omedelbart dö när hon själv skjuts. De påföljande två sidorna skildrar hur Ursula föds lite utanför London en februarinatt 1910, för att sedan omedelbart dö på grund av att navelsträngen lindats runt hennes hals. Genom hela boken dör Ursula om och om igen, men trots det handlar den om hennes liv och om de små tillfälligheter i som gör att livet tar helt olika vändningar. I Ursulas liv finns det ett par flaskhalsar som verkar ha varit svåra att passera såsom själva födelseögonblicket, spanska sjukan-pandemin och blitzen, men de kunde också passeras så att i alla fall ett liv räcker långt.

Boken bygger på grundidén att tiden går runt, vilket övertydligt demonstreras då Ursula som en liten flicka ritar en teckning av Ouroboros, ormen som äter sin egen svans. Känslan är ganska lik den som man får när man spelar ett datorspel om och om igen för att se vilka effekter ens olika val har på hur det går. Det är även ett hyfsat vanligt tema i filmer och TV-serier. En vanlig frågeställning som dyker upp då är hur mycket man kan påverka historiens gång, och Ursula ser som sagt till att försöka ordna att Hitler aldrig kommer till makten. Det är i och för sig verkligen en klyscha, men den fungerar bra här.

När man läser Liv efter liv blir det lätt lite rörigt. Det är inte alldeles lätt att hålla isär de olika varianterna av Ursulas liv, så det trasslar ihop sig när man försöker komma ihåg vilka som lever eller är döda eller var Ursula bor någonstans och vilka hon umgås med. Det blir ibland lite tjatigt med de upprepningar som är ofrånkomliga, men det är i alla fall i regel ganska stor variation mellan de olika spåren så det blir inte alltför irriterande. Jag tyckte dock att läsningen blev lite ryckig då jag med jämna mellanrum måste rensa hjärnan. Språket är ledigt, trevligt och effektivt, men irriterande nog översätts, som alltför ofta, bluebells till blåklockor när det borde vara (Engelska) klockhyacinter. Det gör inte så mycket, eftersom beskrivningarna är så levande att det känns som om allt är på riktigt. Och det är alltid uppfriskande att tänka “tänk om…”.

Galen i humlor

Bokomslag Galen i humlor (pocket)

Alla verkar tycka om humlor, och varför skulle man inte tycka om de stora, lite klumpiga, insekterna som makligt men flitigt surrar omkring och samlar nektar och pollen bland trädgårdens blommor? Dave Goulson verkar tycka om humlor mer än vad de flesta gör. Det är både en yrkesmässig relation (han är biologiprofessor) och en privat passion. I den trevliga boken Galen i humlor går han igenom mycket om hur humlorna fungerar och deras plats i naturen. Han sätter in humlorna i ett större sammanhang och förklarar hur det kommer sig att antalet humlearter minskat under de senaste decennierna. Dessutom fyller Goulson på med några historiska anekdoter, men framför allt med historier från hans eget liv.

Galen i humlor lyckas vara både lättläst och faktafylld. Goulson skriver ledigt med stor värme. Hans entusiasm för humlor smittar av sig, så jag har nu blivit riktigt sugen på att göra i ordning ett litet humlevänligt område på balkongen trots att Kiruna i september verkligen inte är rätt plats och tidpunkt. Det händer att innehållet emellanåt upprepar sig en smula mellan kapitlen vilket jag började irritera mig på efter ett tag, så det känns som om boken är tänkt att läsas ett kapitel i taget under pendling, eller innan man somnar. Boken är av naturliga skäl fokuserad på humlornas situation i Storbritannien, så om man är intresserad av de svenska humlorna får man söka information på något annat ställe. Boken saknar dessutom bilder, så de olika arternas utseende beskrivs med ord.

Boken är en trevlig läsning, men den känns ibland lite surrig. Det blir många ganska ytliga utsvävningar och inte så ofta går det på djupet. Den hoppar raskt från ämne till ämne, liksom humlan flyger från blomma till blomma. Men det är väl så det ska vara?

Dave Goulson är grundare till Bumblebee Conservation Trust, vilket är en stiftelse för att bevara humlan och som gärna tar emot donationer.

Svampar i skog och mark

Bokomslag Svampar i skog och mark (inbunden)

En svampbok är typiskt en bok man tar med sig ut i svampskogen för att med hjälp av schematiska teckningar hålla koll på vad det är för svampar man träffar på. Svampar i skog och mark av Bo Nylén är ingen typisk svampbok. Till att börja med väger den drygt ett och ett halvt kilo så man vill inte ha den i packningen på svampturen. Sedan är boken välfylld med texter om svampar i historiska och kulturella sammanhang, anekdoter, goda råd och en del recept. Följaktligen är boken en utmärkt inspirationskälla som man kan bläddra i hemmavid för att bli sugen på en svamptur. Boken innehåller också, förstås, utförliga artbeskrivningar av mer än 500 svamparter man kan tänkas möta, så den inbjuder till att man plockar med sig okända svampar hem för att i lugn och ro artbestämma dem i efterhand.

Artbeskrivningarna är skrivna på ett språk som fungerar för svamp-lekmän som jag, och dessutom finns det foton på alla svampar. De bästa matsvamparna finns på flera, närmast svamppornografiska, bilder. Bilderna gör att boken fungerar utmärkt som fotobok att bara sitta och bläddra i och titta på fina bilder, men då är det lite synd att just bilderna lider lite av att trycket inte gör dem riktigt rättvisa. Som vanligt är det också rätt svårt att i praktiken identifiera en helt okänd art på ett systematiskt sätt, men i och med att de farligt giftiga svamparna tydligt beskrivs så vet man i alla fall vilka utseenden man absolut ska hålla sig borta ifrån.

Svampar i skog och mark är med andra ord en både fin och användbar bok.

Fri flykt framåt

Bokomslag Fri flykt framåt : hur jag blev nunna, varamo, spöken (inbunden)

Jag lockas lätt av böcker med snygga omslag och pretentiösa titlar. Fri flykt framåt av den argentinske författaren César Aira uppfyller med lätthet de båda kraven, så suget att läsa boken fanns där från allra första början. Boken består av tre kortromaner (inte noveller) i blandade stilar.

Hur jag blev nunna är en självbiografisk historia där berättaren återger minnena från sexårsåldern av sin första kontakt med glass vilken inte alls var en sådan positiv upplevelse som pappan hade förväntat sig. Den tragiska händelseutvecklingen får följder som faktiskt följer med resten av livet.

I Varamo berättas om en byråkrat på låg nivå i Panama och om den märkliga följd av händelser som år 1923 leder till att han skriver en dikt, som trots att det är den enda dikt han överhuvud taget skriver under sitt liv blir en enastående framgång. El Canto del Niño Virgen räknas faktiskt till och med som den moderna centralamerikanska lyrikens mest banbrytande mästerverk.

Handlingen i Spöken utspelar sig under årets sista dag i och omkring en byggarbetsplats i Buenos Aires där konstruktionen av ett exklusivt flerfamiljshus pågår. Efter dagens arbete samlas ett antal chilenska gästarbetare på platsen för att fira in nyåret. På platsen håller också spöken till, och det är i kontakten mellan spökena och människorna som det mest intressanta sker.

Alla tre historierna är mycket oförutsägbara både om vad som kommer att hända och vilken form som själva berättelserna kommer att ta. Som läsare undrar man vart de egentligen är på väg. Aira lyckas med bedriften att klart och tydligt beskriva vad som kommer att hända även om man inte förstår det till att börja med och därför kan han ändå överraska mig som läsare när just detta sker. Han målar berättarmässigt in sig i hörn, men han njuter av det.

Att läsa historierna kräver dock koncentration. Jag kände att det var ovanligt svårt att hålla intresset uppe för att fortsätta läsa trots att det var det jag ville göra. Det blir helt enkelt ganska svårt att greppa den röda tråden under läsningen och att förstå vad som är betydelsefullt för historien och vad som är enbart nonsens. Det blir också rätt babbligt och ordrikt emellanåt. Dessutom får i alla fall jag en känsla av att Aira vill visa sig på styva linan i skrivandet istället för att bara låta berättelserna flöda fram. Han uppvisar dock obestridligen upp en stor berättarglädje.

Historierna i Fri flykt framåt är fyllda med intressanta tankar och vändningar, och de kommer från en synvinkel som jag inte är särskilt van med. Jag antar att det betyder att jag helt enkelt läser alltför få författare från Sydamerika.