Mannen som planterade träd

Bokomslag Mannen som planterade träd (pocket)

Det händer att man får presentböcker som är väldigt tunna. Då vill man gärna att det ska kännas lite speciellt när man läser dem, så att de liksom inte slösas bort. Jag har exempelvis en gång läst en julklappsbok från pärm till pärm stående på ett tåg mellan Gävle och Arlanda, och det kändes inte rättvist mot boken som aldrig riktigt fick en chans. Därför har jag avvaktat med läsandet av födelsedagsboken Mannen som planterade träd av Jean Giono tills ett riktigt bra läsställe hittats. Nästan två månader tog det, men till sist fann jag en lämplig plats att läsa boken: En bänk i en rosenträdgård strax intill Alhambra i Granada, mitt i Andalusiens hjärta. Den läsplatsen rekommenderas varmt, det finns till och med en vattenkran intill där man kan släcka törsten om boken är för lång och kyla ned sitt huvud om boken är för svår. Ingetdera behövdes för Mannen som planterade träd.

Boken berättar om en ensam herde i de karga trakterna i norra Provence. Han ägnar sina dagar åt att plantera träd så att den en gång i tiden blomstrande trakten åter kan leva upp. När träden växer upp bildas nya skogar, nya bäckar fylls med vatten och nya invånare kommer till de tidigare övergivna byarna. Det är en hyllning till vad hårt och envetet osjälviskt arbete av en ensam människa kan åstadkomma och en källa till inspiration för att man själv ska hitta någonting som kan skapa glädje för många.

Som sagt, berättelsen är inspirerande. Texten är lätt att läsa, och det är lätt att förstå vad Giono vill säga med den. Det är tydligt att den från början är en tidningstext och därmed känns det som om den har verklighetsbakgrund, men som eftertexterna tydligt säger så har trädplanterarmannen Elzéard Bouffier aldrig existerat någon annanstans än i fantasin. Det känns lite synd, för visst vore världen en betydligt finare plats om en sådan människa verkligen hade funnits. Än är det förstås inte för sent att ändra på det.

Himlakroppar

Bokomslag Himlakroppar (inbunden)

Det är ibland ganska angenämt att komma in mitt i en bra TV-serie och försöka pussla ihop vad som har hänt och hur allt hänger ihop utifrån vad man får se. Det blir lite av ett detektivarbete att försöka sätta ihop en historia med hjälp av otillräcklig information. Man kan få samma effekt om man läser en boks kapitel i godtycklig ordning, förutsatt att boken inte bygger på att ha cliff-hangers i slutet på kapitlen. En liknande upplevelse har skotten Walter Moody när han den 27 januari 1866 kliver in i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika på Nya Zeelands sydö. Han har sex timmar tidigare anlänt till staden för att pröva lyckan under den pågående guldruschen. Spridda i rökrummet finns en grupp på tolv män som inte ser ut att kunna ha någonting gemensamt, men det visar sig att de har samlats för att diskutera ett par märkliga händelser som skett den senaste tiden i och omkring staden: bland annat ett dödsfall, ett försvinnande, och ett eventuellt självmordsförök genom opiumöverdos. En komplicerad historia nystas så sakteliga upp, men vad har egentligen hänt, och varför verkar allting hänga ihop?

Eleanor Catton har med Himlakroppar skapad en rejäl tegelsten till roman som erbjuder en rätt trivsam läsning, även om jag fortfarande inte är helt på det klara med det exakta händelseförloppet mot slutet av historien (inte slutet av boken – den är inte kronologiskt berättad). Inledningsvis känns det som om det mest är en massa prat när de tolv männen sakta och motvilligt återger sina versioner av historien för Moody, men det bygger ändå upp en spänning som lockar till fortsatt läsning, där man tacksamt kan bläddra tillbaka till personregistret vid behov för att hålla koll på vem som är vad.

Bokens språk är både ledigt och målande, men ibland känns det som om översättningen kanske gick lite för fort när man får läsa en del i sammanhanget oväntade ord såsom lastbil istället för lastvagn, uthus istället för dass, och kemist i stället för apotekare. Man får lov att ha överseende med de småsakerna när boken är på över 1100 sidor. Det känns dessutom som om de astronomiska termerna sitter de de ska, och det är på ett sätt en ganska viktig del av boken. Det är nämligen så att var och en av de tolv männen motsvarar ett stjärntecken i djurkretsen, och att sju stycken ytterligare huvudpersoner i boken motsvarar de sju klassiska himlakropparna (därav bokens svenska titel). Varje kapitel i boken utspelar sig ett visst datum, och himlakropparnas positioner i djurcirkeln just det datumet ska då motsvara huvudpersonernas inbördes interaktioner. Dessutom har förstås personerna de personligheter som ska passa ihop med deras respektive stjärntecken eller himlakropp. Det spelar egentligen absolut ingen som helst roll för bokens handling, men eftersom varje kapitel inleds med en teckning av himlakropparnas ställning på natthimlen så känns det värt att nämnas här. Det skulle också kunna få boken att kännas pretentiös, eller fånigt nyandlig, men jag tycker att det helt enkelt ger en liten extra krydda och får boken att kännas lite annorlunda.

Etthundra mil

Bokomslag Etthundra mil (inbunden)

Den årliga bokrean är en trevlig svensk tradition som jag tyvärr har missat de senaste åren. I år fick jag till slut tillfälle att smita in på Kiruna bokhandel och krafsa bland reaborden. Som vanligt slutade det med att ett par nya böcker, valda mer eller mindre på måfå, hittade hem till mig. En av de böckerna var Etthundra mil av Jojo Moyes.

I Etthundra mil möter man den ensamstående mamman Jess som någonstans på den engelska sydkusten sliter mycket hårt för att få familjeekonomin att fungera. Hennes oduglige och psykiskt klene make har lämnat henne för att bo hos sin mor, och han hjälper inte till det minsta med ekonomin trots att han har två barn hos Jess, varav ett av dem är hans son från ett tidigare förhållande: Nicky är tonårssonen, som inte riktigt passar in bland de andra i skolan och därför emellanåt kommer hem blåslagen, och Tanzie är en tolvårig flicka med stort intresse för matematik. Jess måste därför ha flera jobb för att familjen ska gå runt. När Tanzie tack vare sina matematikfärdigheter får möjlighet att få gå på privatskola så ser Jess en möjlighet att ge henne chans till ett bättre liv, men ekonomin räcker inte till trots en starkt rabatterat årsavgift. Ett halmstrå finns dock: En matematikolympiad i Skottland där första pris skulle räcka till för skolavgiften. Det gäller bara att ta sig de hundra milen dit.

I Etthundra mil möter man också IT-miljonären Ed som har hamnat i juridiska trångmål. Han har tillfälligt dragit sig tillbaka till sin semesterlägenhet på engelska sydkusten. Den städas av Jess, och det slumpar sig efter hand så att han skjutsar henne med familj och otymplig hund mot Skottland.

Historien är ganska enkel och förutsägbar och personerna som den handlar om har tydligt uthuggna personligheter. Tyvärr så pass tydliga att de inte längre känns som verkliga personer. Det är lite synd eftersom boken är mysigt skriven, och handlingen puttrar på i lagom tempo genom hela boken. Ett annat lätt irritationsmoment är att det mesta kring matematiken känns lite avigt, som om författaren eller snarare översättaren inte riktigt känt sig hemma med terminologin. En del tråkiga anglicismer dras den svenska texten också med.

Etthundra mil har ett mycket tydligt budskap. Det skrivs rakt ut i texten flera gånger, framför allt mot slutet av boken. Det är ett bra budskap. Om man vill veta vilket behöver man bara läsa boken. Jag försöker nu bara komma på vad man kallar en road-movie i bokform.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt

Bokomslag Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt (e-bok)

Huvudpersonen i Katarina Bivalds Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt heter Anette Grankvist. Hon är 38 år och, sedan hennes dotter Emma flyttat till Karlskrona för högskolestudier i fysisk planering, ensam i hyresrätten i Skogahammar. Utan dottern blir det alldeles för mycket tid att fylla efter arbetsdagarna i kassan på Mat-Extra, så hon anmäler sig till körskolan för att ta motorcykelkörkort och blir meddragen att leda projektaktiviteterna kring den årliga Skogahammardagen som ingen egentligen har brytt sig om på åtskilliga år. Med en något oväntad romans, och en allt mer edement mor, så blir det kanske lite för mycket att fylla tiden med. Är det frihet och äventyr hon söker, eller är det ansvar och lugn?

Om jag jämför mitt eget liv med Anettes så känner jag mig rätt misslyckad. Jag är tre år äldre och är utan barn. Å andra sidan har jag i alla fall, till skillnad från Anette rört mig en hel del runt i världen, så jag kan kanske räkna in frihets- och äventyrspoäng. Hon verkar i alla fall vara en trevlig kvinna att umgås med, även om hon röker alldeles för mycket.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är en småtrevlig bok med mycket värme. Personerna i berättelsen är alldeles vanliga människor, även om många av dem har försetts med närmast parodiska personligheter vilket passar alldeles utmärkt eftersom texten är skriven helt och hållet ur Anettes synvinkel. Det är förvånansvärt lätt att förstå hur hon resonerar även när det leder snett. Trots att handlingen på några ställen går på tomgång så såg den stilla, men ändå lätt absurda, humorn till att hålla mitt intresse igång utan att det egentligen känns segt någon gång.

Nu ska jag ta mig an min egen fyrtioårskris!

Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner

Bokomslag Äventyrsspel: bland mutanter, drakar och demoner (inbunden)

Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner är en mycket lyxig bok. Varje uppslag dränks av stora bilder från Äventyrsspelprodukter som väcker minnen till liv. Man kan sitta länge i läsfåtöljen och bara njuta av bilderna. Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson har satt ihop en riktigt ordentlig kaffebordsbok som kan ligga framme och glänsa, även om det till viss del beror på att dess stora format gör att den inte får plats i någon av mina bokhyllor.

Äventyrsspel dominerade stort den svenska marknaden för rollspel under 80- och 90-talen. De låg bakom Drakar och Demoner, Mutant, Kult och andra gamla fina svenska rollspelstitlar. Boken berättar om hur företaget bildades, och hur de olika produkterna kom till. Huvudstrukturen i boken är tematisk, och inom varje tema går boken kronologiskt framåt vilket är ett fungerande upplägg i sammanhanget. Själva historieskrivandet sker genom att ett stort antal av de inblandade personerna får ge korta uttalanden för att allt tillsammans ska ge en bild av hur det gick till och hur stämningen var då det begav sig. Den modellen gör att många uttalanden kan vara ryckta ur sitt sammanhang, men det kan man inte veta eftersom man inte får något sammanhang att relatera dem till. Man vet inte vad intervjuaren har sagt för att få de svar som man får läsa. Det gör att i alla fall jag inte känner att jag till fullo kan lita på texten.

Det är hur som helst intressant att läsa om hur ett gäng rollspelare som spelat de amerikanska rollspelen inser att tiden är mogen för att rollspel ska slå stort även i Sverige. De skyndar sig att skapa Drakar och Demoner för att hinna före en Sverige-lansering av det annars världsdominerande Dungeons & Dragons och bygger på ett förvånande taffligt och amatörmässigt sätt upp ett svenskt spelimperium som höll ihop och var framgångsrikt fram till finanskrisen på 90-talet. Intressant på ett mycket mer positivt sätt är det att läsa om hur världarna och spelsystemen byggdes upp och om illustratörernas roll i spelen och äventyren. Det är ju ändå de delarna av Äventyrsspel som man minns, och det är nostalgin som är bokens i särklass starkaste kort.

The 6 Voyages of Lone Sloane

Bokomslag 'The 6 Voyages of Lone Sloane' (inbunden)

In space, when making epic voyages, it is important to choose a sufficiently epic transportation. In the comic book The 6 Voyages of Lone Sloane by Philippe Druillet the protagonist travels through space and dimensions using a stone throne, a gigantic organ and a dragon. Sloane is a space pilot that is captured by a mystic entity and imbued with strange powers when his space ship is destroyed. He has thus turned exceptionally powerful but he has also completely lost control of his own fate, and it seems that the full universe is against him. He is Lone Sloane.

The art and storyline in The 6 Voyages of Lone Sloane consist of a mixture of old-fashioned space opera, even older-fashioned lovecraftian horror and then-contemporary (~1970) psychedelia. The drama is over-the-top without a single hint of irony and this is refreshing. Lone Sloane ponders about his position in cosmos and the impact from trans-dimensional dark metaphysics surrounded by colourful explosions and intricate complexities in the narrative.

I found the story difficult to follow, partly due to the disparity between the cosmic size of the story and the few pages on which it is told and partly since I read the book in bed just before going to sleep. Thus, I need to re-read the book, but I do not really mind. I actually look forward to once more dive into the polychromatic unknown to experience Lone Sloane with fresh eyes.