Ödesmark

Ödesmark av Stina Jackson

Den mycket lilla (fiktiva) byn Ödesmark ligger en bit utanför Arvidsjaur. Det är en trakt med få människor men som samtidigt tycks vara rik på förlorade möjligheter. Gamla oförrätter hänger kvar i decennier och de flesta hyser en längtan bort, inte minst de som aldrig kom iväg. Lyckan finns någon annan stans. Kanske.

Liv bor i sitt slitna barndomshem i Ödesmark. Hon är en av dem som aldrig kom iväg, mycket beroende på att hennes pappa Vidar hela hennes liv har hållit stenhård koll på henne. Hon har också en son i övre tonåren, som nog kan kallas faderslös i och med att ingen verkar veta vem fadern är, och han börjar nu också växa ur huset. Vidar är illa sedd i trakten då han verkar ha lurat så gott som alla på pengar vid något tillfälle, så det går rykten om att han har en enorm förmögenhet i sitt kassaskåp trots att huset och bilen är så illa hållna. Liam är en före detta kriminell som också bor i trakten, i ett rum ovanpå mammans garage. Han försöker rycka upp sitt liv, inte minst för att få behålla sin femåriga dotter som är hans hela värld, men hans mera brottsaktiva bror försöker dra honom tillbaka till de gamla vanorna och nu har han fått upp vittringen på Vidars gömda pengar. Det är inledningen till en tragisk händelsekedja.

På omslaget till Stina Jacksons Ödesmark står det “Spänningsroman”, men det epitetet tycker jag inte stämmer. Det är en roman om hur starka banden mellan människor kan vara oavsett hur destruktiva de kan vara. Det är en roman om hur svårt det är att bryta upp mot sina gamla beteendemönster trots att man vet att man egentligen borde. Det är en roman som detaljerat beskriver det inre livet och drivkrafterna hos ganska trasiga människor. Att den samtidigt råkar vara spännande får man snarast se som en bonus.

Det här är Stina Jacksons andra bok. Debutromanen Silvervägen var en ganska typisk deckare, fast med ett lite annorlunda anslag med en väl förmedlad stämning av psykiskt obehag. I Ödesmark har hon tagit stämningen vidare, och har samtidigt skalat bort deckarklyschor. Resultatet är en i mitt tycke mycket bra bok för oss alla som uppskattar välskriven dålig stämning.

Den stora utställningen

 

 

Den stora utställningen av Marie Hermanson

 

År 1923 hölls den stora jubileumsutställningen i Göteborg för att något år försenat fira stadens 300-årsjubileum. Göteborg kunde därmed äntligen ta sig en plats på stora kartan. Alla var där! Det är alltså en utmärkt bakgrundsmiljö för en roman, vilket Marie Hermanson tagit fasta på med sin Den stora utställningen.

I boken finns ett antal olika huvudpersoner med olika grad av anknytning till utställningen: Otto sitter 79 år senare och minns sin tid som ansvarig för åsnan Bella som besökarbarnen fick rida runt utställningen på, Ellen har fått sommarjobb som journalist vid utställningens dagliga programblad, Nils börjar komma upp i graderna som utredande polis, och så inte minst Albert som av olika skäl måste hålla sitt nobelpristal under utställningen. Albert Einstein alltså. När Ellen av en ren händelse råkar få reda på att det finns någon slags plan hos dunkla grupper att döda Einstein i samband med detta ser hon till att sprida det hon hört till polisen, och en jakt på elakingar tar sin början.

Den stora utställningen känns lite märklig att läsa. Dels verkar det ligga mycket möda och efterforskningar bakom detaljer kring själva utställningen och valda delar av det dåtida samhällsklimatet, men samtidigt känns själva intrigen ganska tunn och personporträtten rätt skissartade. Det är helt klart att Hermanson har haft roligt när hon skrev boken, men jag känner att hon borde ha kunnat få ihop något mer av råmaterialet. Det var ju en spännande tid med både industriell positiv framåtanda och oroande politisk utveckling, men att den ska fungera som bakgrund till en historia som andas ungdomsdeckarpastisch känns lite tråkigt. Jag tycker också rätt illa om greppet att i en berättelse som utspelas runt verkliga händelser låta den stora boven vara en person som också funnits i verkligheten, men som inte utfört elakheterna som beskrivs i boken. Hur obehaglig personen än var i verkligheten så ska man inte lasta denne för saker som inte gjorts. Boken är i alla fall lagom spännande och rätt underhållande att läsa, så Den stora utställningen är trots allt en trivsam bekantskap i lässoffan.

Hjärtat stannar sist

Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood

När jag läser vissa böcker irriteras jag över att så stora mängder text i dem går åt till att förklara hur saker och ting hänger ihop. Så mycket går åt till att bygga upp en bild av hur världen i boken fungerar, med kartor och släktbeskrivningar, att bokens handling hamnar i andra rummet. Ett exempel på raka motsatsen är Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood.

Ekonomin i Amerikas förenta stater har fullständigt gått åt skogen, så att de knappast kan kallas förenta längre. I stora delar av dem finns inga jobb alls att hitta, och många stater står i stort sett folktomma med igenbommade bostäder och stängda affärer. Där befinner sig det unga gifta paret Stan och Charmaine. Deras jobb var inte av det slag att de kan göra någon nytta i kristiden, så de har sålt av allt i sitt hem och sover i sin bil medan de knappt hankar sig fram och lever på det stadigt krympande hoppet. Därför nappar de på ett märkligt erbjudande som ska ge dem både arbete och bostad: Positronprojektet. Det är ett privatkontrollerat initiativ som byggts kring ett gammalt delstatsfängelse som bytt namn till Positron, och den nybyggda instängslade staden Internharmoni som ligger där intill. Varannan månad ska de då vara i Positron och utföra monotona arbetsuppgifter, och varannan månad är de i den trygga idylliska Internharmoni där de kan fika, påta i trädgården och arbeta med mer vardagliga småsaker. För att få ta del av den här tryggheten krävs bara att man skriver på ett livstidskontrakt, och man får inte lämna området. Självklart visar det sig att det är något som skaver i idyllen, och otrohet och svartsjuka är bara början på en nedåtgående spiral för bokens huvudpersoner.

Hjärtat stannar sist är en riktigt dystopisk skildring av någon slags nära framtid då den nyliberala kapitalismen i stort sett fått fritt spelrum, men den är skriven med så pass mycket svart humor att den ligger närmare satir i uttrycket. Det finns ett bra driv i berättandet, och trots att jag egentligen inte gillar någon av de båda huvudpersonerna vill jag veta hur det går för dem. För det är sällan jag läst någon bok där handlingen tar så många oväntade vägar som i den här. Det gick verkligen inte att lista ut vad som skulle hända i förväg, och här kommer jag tillbaka till min lilla utläggning i början. Genom att själva spelreglerna i den här nära framtiden, vad som är möjligt att göra rent tekniskt, socialt och medicinskt, inte beskrivits i förväg så kan verkligen allt hända. Det gillar jag, även om det också gör att boken blir väldigt spretig och ojämn.

Havsboken

Havsboken av Morten A Strøknes

Havsboken av den norske Morten A Strøknes har en lång och otymplig alternativ titel som samtidigt en ovanligt bra beskrivning av boken, för att vara just bara en titel: Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Bokens författare berättar om när han och hans gode vän Hugo Aasjord bestämt sig för att med gammalmodiga metoder fånga en håkäring, den största köttätande hajen som hittas i nordiska vatten. Köttet går inte att äta om man inte bereder det med stor omsorg, så fisket av den sker egentligen bara för nöjes skull. Håkäringar ska dessutom ofta vara angripna av blandade parasiter, så det är ingen vacker trofé heller. Nåväl, de har bestämt sig, men det är inte någon enkel fisk att få tag på. De håller till ute på Västfjorden där Hugo till vardags håller på att rusta upp en gammal fiskfabrik till kombinerat galleri, hotell och restaurang, medan Morten är Oslobaserad journalist som med jämna mellanrum (en resa per årstid) letar sig upp till Lofotens skugga.

På ytan låter alltså Havsboken som en bok med ganska torftig handling, men då har man inte tagit med hur texten berättas. En händelse på havet leder via associationer till att något annat berättas och på så sätt får man som läsare i sig en finfin blandning av allmänt havskunnande med viss tyngd åt det idéhistorisk hållet, men också fiskepolitik, biologi, geologi, fiskeindustri och dess politik och allt uppblandat med anekdoter ur de båda fiskarnas liv. Det är i stort sett omöjligt att gissa sig till vart associationskedjorna till slut bär iväg. Det blir därmed både underhållande och bildande läsning. Och även den beskrivningen låter nog lite torftig.

På sätt och vis påminner mig Havsboken i någon mån, tack vare det associativa berättandet och det begränsade antalet män i rank vattenburen farkost, om gamla goda Tre män i en båt av Jerome K Jerome, men det är nog inte meningen. Å andra sidan kan jag inte komma på någon annan bok som den alls liknar, även om också den beskrivningen leder tankarna åt fel håll. Bäst är nog att se Havsboken som något eget och ganska obeskrivbart.

Nya bokstavskombinationer

Nya bokstavskombinationer av Jan Berglin och Maria Berglin

Ända sedan min första kontakt via Uppsalas studenttidning Ergo har Berglin för mig fungerat som ett varumärke för att sammanfatta samtiden i inrutad form. Serierutor med träffande och roliga iakttagelser av hur det står till just här och just nu. Nu har det snart gått tjugofem och ett halvt år sedan den första exponeringen, men jag tycker att varumärket fortfarande känns intakt.

Nya bokstavskombinationer är den senaste samlingen av serierutor från Jan och Maria Berglin. Det märks att perspektivet har blivit lite äldre med åren, men samtiden har ju också åldrats (liksom även jag) så det fungerar bra. Fortfarande är poängerna i de bästa stunderna kanske de roligaste som finns att uppbringa i Sverige, och det skadar förstås inte att de ofta har en tydlig Gävlekoppling. Dessa bästa stunder må ha blivit lite glesare med åren, men i övrigt är allt sig likt, och det går fortfarande att hitta fraser som jag kan använda i djupa samtal om livet, såsom exempelvis:

Allt är ett rop på hjälp.

Den otröstade

Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Ibland vet jag varken ut eller in när man läser en bok. Sådana saker som om jag ska ta den på djupaste allvar eller om jag snarare ska se den som ett litterärt lustspel. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande eller symboliserar symbolerna symbolismens symboliska futtighet. Kanske är den eftertänksam, eller månne bara lite småtråkig. Komedi, tragedi, parodi, patetik, romantik? Den otröstade av Kazuo Ishiguro kan nog sägas ha haft den effekten på mig, och jag har alltså ingen egentlig aning om vad jag tycker om den, mer än att den bjuder på mycket fascinerande läsning.

I boken möts man omgående av huvudpersonen Ryder, som lite trött och sliten efter en längre resa checkar in på ett hotell i en för honom främmande stad, som känns förhållandevis centraleuropeisk. Han är en världsberömd pianist och ska vara huvudnumret vid en stor och viktig konsert om ett par dagar. Hans planerade tidsprogram är späckat med allehanda aktiviteter fram till den stora kvällen, men av någon anledning verkar Ryder genom något förargligt förbiseende inte själv ha någon som helst aning om vad som förväntas av honom. Förhållandevis ovidkommande personer rycker i honom för att få olika saker gjorda som bara Ryder kan göra i och med sitt kändisskap, och han går i regel dessutom med på dem trots det pressade tidsschemat. Det är allt som oftast mycket långa avstånd för att ta sig till de olika platserna där han förväntas vara, och då han dessutom är förhållandevis vilsen i staden blir det ofta stressande transporter. Märkligt nog är det som tur är i regel mycket kort väg tillbaka till det märkvärdigt stora hotellet, som kanske bara ligger på andra sidan dörren. Ryder tycks dessutom vara gift med en kvinna i staden, och kanske dessutom ha en son, men familjen fungerar inte så bra som han skulle vilja.

Boken är alltså en labyrint fylld av olika åtaganden som Ryder tar på sig. De är både professionella, sociala och framför allt moraliska till sin karaktär, men de går inte att uppfylla på särskilt tillfredsställande sätt eftersom det hela tiden fylls på med nya. Ryder blir alltmer frustrerad och har mest hela tiden dåligt samvete för allting han redan borde ha gjort, men även för allt han kanske inte borde ha gjort. Hela boken blir alltså en riktig mardrömsskildring, och då är mardrömmen inte en sådan som är fylld av yttre otäckheter och monster utan en sådan där man i sin förvirring själv skapar sin egen maktlöshet. En sådan dröm som man bär med sig så att man hela dagen efteråt känner sig illa till mods.

Den otröstade är som sagt mycket fascinerande, men den är också ganska lång, och det känns inte som att handlingen egentligen utvecklas någonting längs vägen. Boken bör nog läsas ganska koncentrerat för att bäst komma till sin rätt, men det kan nog sägas vara motsatsen till hur jag läste den, så det känns som om jag inte riktigt gav den någon ärlig chans. På det viset förvandlades därmed läsningen av boken till ett åtagande, med något av ett efterföljande dåligt samvete för att inte läsa intensivare. Viss symmetri uppstod alltså således.