Broken Homes

Cover Broken Homes

Broken Homes is the fourth book in the series by Ben Aaronovitch (following Rivers of London, Moon over Soho, and Whispers Under Ground). As before, we get to follow Peter Grant who works at the Metropolitan Police unit for supernatural cases in London, and has a personal relationship with most of the tributaries of the Thames.

The story starts with a number of seemingly unrelated cases: a Volvo involved in a traffic accident with far too much blood inside, a shallow grave with a young womann shot in the face with a shotgun, a strange suicide in the London underground, a German magic textbook showing up at a second-hand bookdealer, and a locksmith being cooked internally. All this, somehow, connects to Skygarden Tower at Elephant and Castel, a housing estate that is a fine example of the brutalistic architecture that seemed to have been so popular in the 1960s London city planning. This means that the centre of mass of the investigation is south of the river, something that Grant is not too happy about.

The book starts very promising, with a large number of different threads, but the red thread gets lost to some degree along the way. I have been fascinated by the particular architectural style that is prominent in the book ever since the time I spent living in London, so it is nice to see it as a plot element in a book. The story itself requires knowing many elements from the earlier books in the series for it to make sense. On the other hand, it not really for the story I read these books. It is more about the way the story is told. I enjoy the rather odd mix of detailed descriptions of the inner working of magic and of policework, and it is of course a bonus that I still understand most popular culture references in the text. The book ended in a very unexpected way where the main story may go in many possible directions, so it seems that I have to continue following the series to satisfy my needs for story conclusions.

Herr Arnes penningar – Liljecronas hem – Körkarlen

Omslag Selma Legrlöf

Ibland förvånar jag mig själv med hur långsamt jag kan läsa vissa böcker, även om de är bra. Exempelvis har det tagit löjligt lång tid för mig att komma igenom en inte särskilt tjock samlingsbok med tre av Selma Lagerlöfs kortare historier. Den begränsade lästakten beror i regel på att det ofta har kommit något emellan, så att det inte finns någon riktigt lämplig lästid på kvällen. Men nu är jag äntligen klar!

Herr Arnes penningar utspelar sig i Bohuslän då den danske kungen Fredrik II bestämde över området. En kall vinternatt mördas alla i Herr Arnes hem av rövare som stjäl hans silverpenningar och bränner ner huset, men fosterdottern Elsalill kommer undan. Hon blir senare förälskad i en soldat som hon inte känner igen som familjens mördare, och hon får möta sin fostersysters vålnad som öppnar hennes ögon för vem soldaten är.

Liljecronas hem utspelar sig till största delen runt Lövdala prästgård på botten av en uttorkad sjö det djupaste Värmland. Historien börjar när vi får följa med lilljänta när hon en kall vinterdag hamnar på Lövdala som kammarpiga. Hon knyter an till prästdottern Maja Lisa, som har en eländig tid. Hennes far, pastor Lyselius, har nämligen gift om sig med en elak kvinna som gillar att plåga andra i allmänhet, och styvdottern i synnerhet.

Körkarlen handlar om en nyårsnatt. Slumsystern Elsa ligger för döden i tuberkulos, och hon ber de andra frälsningssoldaterna om att skicka efter David Holm, vilket de inte alls kan förstå. Han är dock en alkoholiserad och mycket ondsint man som inte vill ha med henne att göra. Holm råkar själv dö när nyårsklockan slår, och får då veta att han ska ta över rollen som Dödens körkarl som kör dödskärran som hämtar de avlidna själarna. Holm måste då konfronteras med följderna av allt ont han gjort, vilket är mycket att ta in.

Selma Lagerlöf är mycket bra på att skriva skrönor. Herr Arnes penningar kan ses som en välutvecklad sådan, och den är riktigt bra. En effektiv och spännande historia som tar fart i oväntade riktningar. I Liljecronas hem känns det närmast som att ramhistorien bara är en ursäkt för att få berätta ett antal olika småskrönor, men det känns som att hela hstorien går lite på tomgång, och den rinner dessutom lite grann ut i sanden med ett nästan forcerat slut. Körkarlen är också ett antal småskrönor, men de hålls ihop av en intressant spökhistoria och David Holm kan vara en av de mest illsinnade personer jag har sett i någon bok. Handlingen utspelar sig på många plan, och mången litteraturvetare har skrivit mycket om texten. Jag tycker att den är en riktigt bra historia, och så avslutas den med ett toppencitat, som jag även unnar mig att avsluta den här texten med.

Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!

Android Karenina

Cover Android Karenina

In order to fully appreciate a parody it is normally needed to have experienced the original. Since I spent last summer in Russia of the 1870s together with Anna Karenina it felt natural this summer to read Android Karenina. Both Leo Tolstoy and Ben H Winters are named as authors, and already from the initial words

Functioning robots are all alike; every malfunctioning robot malfunctions in its own way.

it is clear that Android Karenina follows the original to such degree that the author of the original novel should be included as co-author.

The story starts off in a similar direction as the original one. Levin proposes with a bad result to Kitty, who is at that time expecting a proposal from Count Vronsky, who instead falls passionately for Anna Karenina, who reciprocate his feelings while being unhappily married to Alexei Alexandrovich Karenin, who works somewhere in the upper offices of the bureaucracy. And so on. Initially, the main difference is in the setting. This takes place in a version of Russia where samovars serve coffee, and the discovery of the miracle metal groznium has enabled a rich and wide-spread use of different kind of robots with various degrees of complexity. Most notable is that every adult has a companion robot (a Class III in the terminology used in the book) for support and comfort. For instance, Levin’s Class III is called Socrates and Anna Karenina’s Class III is called Android Karenina. The latter name is actually a bit strange since Anna Karenina presumably received her Class III before meeting her husband, and would have had the family name Oblonskaya at that time. However, as the story unfolds the world also unfolds for the reader, and it turns out that it contains a totalitarian state, and clear villains, conspiracies, co-conspiracies and couter-conspiracies. It is actually a big mess, and it turns out that the future of mankind is at stake. Clearly, this does not follow the original plot at all.

It feels a bit strange to read a book where a lot of the story and all characters are familiar but with a very different setting. It turns out that the added plot elements have required some of the characters change their personalities quite radically compared to the original book, and this feels somewhat awkward. The tempo of the story is also a bit weird where Tolstoy’s long descriptions and reasoning through inner monologues contrast with more action driven parts. I feel that this is due to the original book being very much driven by the characters while this book is driven by the plot. It would probably have been better to make this story independent from the original book and quit the literary parody aspect. On the other hand, that would also mean the honestly really funny title Android Karenina would have changed, and that would be a loss.

The book is, despite its flaws, quite a good read. I wanted to see both how the story would end, and how it would end this time…

Gud hjälpe barnet

Omslag Gud hjälpe barnet

Lula Ann föddes mycket mörk, så mörk att hennes mor blev rädd för henne. Modern, Sweetness, var tillräckligt ljus för att inte behöva bli illa bemött i vardagslivet, men med dottern skulle det förmodligen gå sämre. Därför såg hon till att ge Lula Ann en mycket sträng uppfostran och mycket lite ömhet. Som vuxen kvinna tar Lula Ann avstånd från sin mor, tar sig det egna namnet, eller varumärket, Bride och är framgångsrik affärskvinna, mycket vacker och alltid klädd i vitt för att framhäva hudfärgen. En följd av att par illa genomtänkta val i samband med att mannen hon älskar lämnar henne gör att Bride råkar illa ut och hennes motgångar speglas även i någon slags kroppslig och själslig regression. Vad tar man med sig när man lämnar allt?

Gud hjälpe barnet är en koncentrerad roman om hur barndomens upplevelser påverkar hela livet. Toni Morrison berättar verkligen effektivt, kortfattat och tydligt. Ibland tar historien plötsliga språng framåt, och man får liksom arbeta sig ikapp den, lite grann som omvända klipphängare mitt i texten utan egentlig förvarning rycker fram i berättelsen. En annan intressant berättardetalj är hur perspektivet hela tiden ändras så att man man till slut förstår varför personerna i boken handlar som de gör, även om deras reaktioner kan verka märkliga till att börja med. Det känns dock emellanåt som om en del trådar i intrigen inte leder till något. Men slutligen ger boken en förvånansvärt mörk bild av hur viktigt ansvaret är som föräldrar har.

Whispers Under Ground

Cover Whispers Under Ground

Is four years a long or a short time? When reading books in a series I feel that four years could be slightly too long time between reading two consecutive books, but that is the time I spent before reading Whispers Under Ground by Ben Aaronovich after reading the previous books in the series (Rivers of London and Moon over Soho).

The story itself starts when a dead body is found at Baker Street tube station. It turns out to have been an American art student, and some circumstances around the case suggest that there may be some kind of magic activities involved. The last fact means that Peter Grant (the Metropolitan Police unit for supernatural cases) gets to take part in the investigation, while the first fact means that FBI is also present. This leads to some interesting cultural clashes, and also some tube and sewer system spelunking. In addition, there are some unfinished business from previous books that are continuing (and not concluded).

I enjoy the setting in central London, which is not unexpected. I also enjoy understanding some of the references that I probably would not even have noticed if I had not lived in the area for four years. For instance, I assume it is not by accident that the final chapter, in a book where all chapters have names after tube stations, is called Mornington Crescent… The descriptions of how magic works and how policework is done are also interesting and detailed. The main problem for me was that I did not find the actual main case in the book particularly interesting. It also took some time for me to refresh my memory of the increasing number of characters appearing in the story. This will probably not stop me from continue following the stories about Peter Grant, because they have a nice relaxed atmosphere and are written in such a good mood that the criminal stories are almost irrelevent in the overall experience.

Norma

Omslag Norma

Normas mamma har dött. På vägen hem från begravningen dyker en för henne okänd man upp och presenterar sig som verkställande direktör Lambert. Han påstår sig ha känt Normas mamma och erbjuder sig att hjälpa till med “allt”, vad det nu innebär. Men vem är han egentligen och vad har han med Norma att göra? Varför klev Normas mamma ut framför ett tunnelbanetåg nära hemmet i Helsingfors, och varför hade hon de sista åren bytt karriär för att arbeta på en hårsalong? Det är frågor som Norma ställer sig. Som läsare vill man också veta vad som är så speciellt med Normas hår. Det verkar ha en egen vilja, och dessutom vara extremt livskraftigt.

Just hår är det som knyter ihop de flesta trådarna i handlingen i Sofi Oksanens Norma. Intrigen är rätt trasslig, och det som gör den extra svår att nysta upp är att ingen av de inblandade personerna har någon koll på den stora helheten, men alla vet mer än vad läsaren gör om detaljerna. Man får lov att lägga ett pussel utav de pussel som de lägger. Boken är alltså till viss mån en pusseldeckare till formen, men innehållet spretar mellan magisk realism och ganska krass samtidskritik, framför allt om exploatering av kvinnor.

Boken är både allvarlig och underhållande, och jag gillar när man inte riktigt vet varthän det barkar. En smula irriterande är det att översättningen känns lite slarvig gjord när texten i övrigt är så pass detaljerad, men trots det var det i stort ändå ofta lockande att snärja in sig i det ibland hårresande tovigt tilltrasslade händelseförloppet i Norma. Håret är den röda tråden.