Den otröstade

Den otröstade av Kazuo Ishiguro

Ibland vet jag varken ut eller in när man läser en bok. Sådana saker som om jag ska ta den på djupaste allvar eller om jag snarare ska se den som ett litterärt lustspel. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande eller symboliserar symbolerna symbolismens symboliska futtighet. Kanske är den eftertänksam, eller månne bara lite småtråkig. Komedi, tragedi, parodi, patetik, romantik? Den otröstade av Kazuo Ishiguro kan nog sägas ha haft den effekten på mig, och jag har alltså ingen egentlig aning om vad jag tycker om den, mer än att den bjuder på mycket fascinerande läsning.

I boken möts man omgående av huvudpersonen Ryder, som lite trött och sliten efter en längre resa checkar in på ett hotell i en för honom främmande stad, som känns förhållandevis centraleuropeisk. Han är en världsberömd pianist och ska vara huvudnumret vid en stor och viktig konsert om ett par dagar. Hans planerade tidsprogram är späckat med allehanda aktiviteter fram till den stora kvällen, men av någon anledning verkar Ryder genom något förargligt förbiseende inte själv ha någon som helst aning om vad som förväntas av honom. Förhållandevis ovidkommande personer rycker i honom för att få olika saker gjorda som bara Ryder kan göra i och med sitt kändisskap, och han går i regel dessutom med på dem trots det pressade tidsschemat. Det är allt som oftast mycket långa avstånd för att ta sig till de olika platserna där han förväntas vara, och då han dessutom är förhållandevis vilsen i staden blir det ofta stressande transporter. Märkligt nog är det som tur är i regel mycket kort väg tillbaka till det märkvärdigt stora hotellet, som kanske bara ligger på andra sidan dörren. Ryder tycks dessutom vara gift med en kvinna i staden, och kanske dessutom ha en son, men familjen fungerar inte så bra som han skulle vilja.

Boken är alltså en labyrint fylld av olika åtaganden som Ryder tar på sig. De är både professionella, sociala och framför allt moraliska till sin karaktär, men de går inte att uppfylla på särskilt tillfredsställande sätt eftersom det hela tiden fylls på med nya. Ryder blir alltmer frustrerad och har mest hela tiden dåligt samvete för allting han redan borde ha gjort, men även för allt han kanske inte borde ha gjort. Hela boken blir alltså en riktig mardrömsskildring, och då är mardrömmen inte en sådan som är fylld av yttre otäckheter och monster utan en sådan där man i sin förvirring själv skapar sin egen maktlöshet. En sådan dröm som man bär med sig så att man hela dagen efteråt känner sig illa till mods.

Den otröstade är som sagt mycket fascinerande, men den är också ganska lång, och det känns inte som att handlingen egentligen utvecklas någonting längs vägen. Boken bör nog läsas ganska koncentrerat för att bäst komma till sin rätt, men det kan nog sägas vara motsatsen till hur jag läste den, så det känns som om jag inte riktigt gav den någon ärlig chans. På det viset förvandlades därmed läsningen av boken till ett åtagande, med något av ett efterföljande dåligt samvete för att inte läsa intensivare. Viss symmetri uppstod alltså således.

Mordet på kommendören: Andra boken

Mordet på kommendören: Andra boken, av Haruki Murakami

Handlingen i Mordet på kommendören: Andra boken av Haruki Murakami tar vid där boken innan (Mordet på kommendören: Första boken) slutar, även om cliffhangern som avslutade den första delen inte riktigt höll vad den lovade. Murakami inleder dessutom med att visa upp den mest irriterande sidan av sitt skrivande genom att redan på de två första sidorna hinna med tre passager med ordentliga och detaljerade beskrivningar av kvinnobröst. Jag vet inte om det är något i den japanska kulturen som blir märkligt i översättning eller om Murakami har tuttfixering, men blir irriterande i längden att nästan samtliga kvinnor i boken beskrivs med hjälp av sina bröst. Tur då att männen i boken förklaras med hjälp av sina bilar:

Amada kallade den gamla Volvon för “en svensk bentō-låda”. En bil som skulle vara bra att frakta döda renar i.

I boken fortsätter vi följa det porträttmålande berättarjaget från den första boken och hans upplevelser som kretsar kring det avskilda konstnärshemmet där han slagit sig ner och hans kontakter med grannarna. Ett nytt porträtt påbörjas och de mystiska och underliga händelserna blir alltmer mystiska och underliga, och huvudpersonen får bokstavligen vandra vilsen bland metaforer för att finna sin plats i tillvaron och för att reda ut vad som är historiens mest dramatiska händelse: ett försvinnande.

Berättandet fortsätter i samma stil som i den första delen, men berättelsen i sig tycker jag är bättre. I stället för att bara vara en serie händelser i rad så rör sig handlingen framåt på ett mera harmoniskt sätt. Fortfarande späs det hela ut med en stor mängd ovidkommande beskrivningar, men det skapar ju den speciella atmosfären som man känner genom boken. Bokparet är alltså både irriterande och fascinerande, och därmed också läsvärt.

The Atrocity Archives

Cover Atrocity Archives by Charles Stross

The most interesting branch of applied computations is what is often called magic, at least by people not fully understanding the concept. It has turned out that certain equations and computational algorithms are very dangerous to use by any layman since they have the potential to open gates to other dimensions and other universes if applied badly. Our universe is constantly under threat from evil and powerful beings from elsewhere, and visits from those should be avoided at almost any cost in the name of public safety. This means that most governments have agencies to discourage the use of dangerous computations. For natural reasons these agencies are secret, and the agents within them are controlled by a heavy layer of bureaucracy. Paperwork is one of the best methods to cull any ambitions, especially in the area of magical misuse.

The Atrocity Archives by Charles Stross contains two stories (The Atrocity Archive and The Concrete Jungle) from the British side of magic control, the Q-division of the Special Operations Executive commonly called the Laundry. Bob Howard, computer specialist, has been recruited following a minor incident when he was creating new fractal algorithms. In the first story he gets his first taste of agent field work when he travels to California to contact a Scottish professor in logic who unwittingly may be too close to alter reality, and in the second story he is called in for an emergency related to the unexpected increase of concrete cows in Milton Keynes. Both stories takes unexpected turns and uncovers conspiracies of varying levels up to the complete destruction of our universe.

The book contains some action, but also quite a lot of explanations. Significant effort is made by Stross to create the world where the stories take place. For me, with some experience in nearby scientific fields, it feels that many mathematical buzzwords are introduced just to make the background sound advanced rather than plausible which is a bit annoying. On the other hand, my somewhat lighter experience in computing makes me swallow all the technobabble, although the text feels slightly dated. It is very clear that the stories were written more than 15 years by the focus on the then cutting-edge technology.

I like the world in the book, and I am fascinated by the stories. I do not particularly like the writing, and it feels like most characters in the book have more or less the same way of thinking. The last point could of course also be seen as an effect of the elements from the genres that the book combines: Spy action and cosmic horror. The book is entertaining, and that is the most important point.

Grejen med ordföljd

Omslag Grejen med ordföljd av Sara Lövestam på Bokus

På ett oförglömligt serietidningsomslag (Kapten Stofil, nummer 22) beskylls Postmodernisten ligga bakom subjektets död. Det inser jag dock ej kan vara sant efter att ha läst den lilla boken Grejen med ordföljd, skriven av Sara Lövestam och som bär den kittlande undertiteln Allt du någonsin velat veta om satsdelar. Subjektet lever tydligen och mår bra, och är dessutom en viktig del av livets meningar. Subjektet liknas vid dvärgen Kloker, och endast fem sidor senare även med en tårtbotten. Subjektet behövs, men utan grädde är festtårtan bara en bit sockerkaka.

Det är riktigt trevligt att lära sig hur det språk som jag har talat så länge jag kan minnas egentligen håller ihop. Lövestam drar fram en massa exempelmeningar ur sin keps och demonstrerar på så sätt både grunderna i det svenska språkets satsbyggnad och framför allt alla de underbara undantagen som ju gör språket så levande. Hennes stil när hon förklarar är avslappnad och underhållande, men utan att för den skull förenkla. Texten är ju i grund och botten ganska avancerad och jag skulle kunna tänka mig att använda den som något slags referensverk för de olika termerna som grammatiker slänger sig med när de vill markera revir. Språket kan emellanåt upplevas som lite väl flåshurtigt och hamnar då nära kvällstidnings-kåsörernas domäner, men ordföljden känns i alla fall hela tiden väl genomtänkt.

Nu när jag tror att jag har min egen ordföljd under kontroll bör det vara dags att arbeta på ordförrådet istället. Man måste ju fylla meningarna med något, och då framför allt ord.

The Furthest Station

The Furthest Station by Ben Aaronovitch on Bokus

I am a big London Underground enthusiast, but there was one tube line I never travelled on and that was the Metropolitan Line. I never really had any reason to do that, and thus it always felt a bit mysterious to me. not leas becaue the line was so long that they ran out of numbers for the zones of the furthermost stations and had to use letters instead. On the other hand, I used to travel a lot in the good old A stock trains on the East London Line which were also used on the Metropolitan. They were rather old and unusually comfortable but the line charts inside the cars were confusingly showing all the Metropolitan stops. Thus, they feel familiar to me event though I have not visited those places.

After reading the novella The Furthest Station by Ben Aaronovitch it feels as if it was good that I never went on the Metropolitan Line. The trains on that line seem to be infested with ghosts. It is good that PC Peter Grant of the Folly is available to sort out the situation. The novella is part of the book series beginning with Rivers of London, and the story is set in time between Foxglove Summer and The Hanging Tree. This means that the story contains detailed description of police work, rivers with unusual personalities and the inner workings of magic.

It is rather refreshing to read a shorter story within this background universe but without the story having big implications on the big scale storyline. The novella simply shows a glimpse of the life of a police constable working with cases where magic connections are suspected. Similar to an episode in a long-running TV series. I like it.

Silvervägen

Silvervägen av Stina Jackson på Bokus

Vissa år känner jag, när det är dags för min årliga sommarbilresa från Kiruna till Gävle, att jag vill slippa ifrån den vanliga rätt trista vägen längs kusten. Då brukar jag ta Inlandsvägen (väg E45) ner till Arvidsjaur, och därifrån Silvervägen (väg 95) till Glommersträsk där jag svänger av mot Lycksele och Åsele (väg 365). Den vägen är inte mycket roligare, men man får i alla fall vara ifred.

I boken Silvervägen av Stina Jackson kör Lelle fram och tillbaka längs väg 95 och letar efter sin dotter, som försvunnit spårlöst tre år innan boken tar sin början när hon var sjutton år. Han har bestämt sig för att aldrig sluta leta efter henne, så han söker igenom alla sidovägar och ödegårdar längs vägen för att på något sätt hitta något spår efter vad som har hänt henne. Han arbetar som lärare i den fiktiva lilla orten Glimmersträsk (observera i-et). Dit flyttar den sjuttonåriga Meja med sin instabila mor som har hittat en man på internet. Meja har svårt att komma till ro i glesbygden, men möter i alla fall en pojke som hon blir förälskad i. En dag försvinner en till sjuttonårig flicka spårlöst från trakten längs Silvervägen och det blir tydligt att det finns ondska i skogarna.

Boken är spännande och dessutom lätt att läsa. Skildringarna av ensamhet och av utsatthet är riktigt välskrivna, och hela stämningen i boken är obehaglig på ett dystert sätt. Däremot kändes personbeskrivningarna rätt vaga; det var helt enkelt svårt att få mig någon inre bild av personernas utseenden. Kanske har den känslan att göra med att boken jag läste precis innan denna var närmast överdetaljerad i beskrivningarna. Vagheten hade å andra sidan effekten att allting känns lite mera drömlikt än vanligt, och det kanske var författarens mening. Berättelsen rör sig ganska långsamt framåt, och det tar dessutom två tredjedelar av boken innan bokens båda huvudpersoner Lelle och Meja ens kommer i kontakt med varandra. Innan dess hade det egentligen inte funnits någon anledning för dem att dela bok med varandra, då deras historier varit helt åtskilda. Men, som sagt, bortsett från sådana småsaker som storleksproportionerna mellan de olika elementen i berättelsen är det en alldeles utmärkt spänningsroman.