Android Karenina

Cover Android Karenina

In order to fully appreciate a parody it is normally needed to have experienced the original. Since I spent last summer in Russia of the 1870s together with Anna Karenina it felt natural this summer to read Android Karenina. Both Leo Tolstoy and Ben H Winters are named as authors, and already from the initial words

Functioning robots are all alike; every malfunctioning robot malfunctions in its own way.

it is clear that Android Karenina follows the original to such degree that the author of the original novel should be included as co-author.

The story starts off in a similar direction as the original one. Levin proposes with a bad result to Kitty, who is at that time expecting a proposal from Count Vronsky, who instead falls passionately for Anna Karenina, who reciprocate his feelings while being unhappily married to Alexei Alexandrovich Karenin, who works somewhere in the upper offices of the bureaucracy. And so on. Initially, the main difference is in the setting. This takes place in a version of Russia where samovars serve coffee, and the discovery of the miracle metal groznium has enabled a rich and wide-spread use of different kind of robots with various degrees of complexity. Most notable is that every adult has a companion robot (a Class III in the terminology used in the book) for support and comfort. For instance, Levin’s Class III is called Socrates and Anna Karenina’s Class III is called Android Karenina. The latter name is actually a bit strange since Anna Karenina presumably received her Class III before meeting her husband, and would have had the family name Oblonskaya at that time. However, as the story unfolds the world also unfolds for the reader, and it turns out that it contains a totalitarian state, and clear villains, conspiracies, co-conspiracies and couter-conspiracies. It is actually a big mess, and it turns out that the future of mankind is at stake. Clearly, this does not follow the original plot at all.

It feels a bit strange to read a book where a lot of the story and all characters are familiar but with a very different setting. It turns out that the added plot elements have required some of the characters change their personalities quite radically compared to the original book, and this feels somewhat awkward. The tempo of the story is also a bit weird where Tolstoy’s long descriptions and reasoning through inner monologues contrast with more action driven parts. I feel that this is due to the original book being very much driven by the characters while this book is driven by the plot. It would probably have been better to make this story independent from the original book and quit the literary parody aspect. On the other hand, that would also mean the honestly really funny title Android Karenina would have changed, and that would be a loss.

The book is, despite its flaws, quite a good read. I wanted to see both how the story would end, and how it would end this time…

Gud hjälpe barnet

Omslag Gud hjälpe barnet

Lula Ann föddes mycket mörk, så mörk att hennes mor blev rädd för henne. Modern, Sweetness, var tillräckligt ljus för att inte behöva bli illa bemött i vardagslivet, men med dottern skulle det förmodligen gå sämre. Därför såg hon till att ge Lula Ann en mycket sträng uppfostran och mycket lite ömhet. Som vuxen kvinna tar Lula Ann avstånd från sin mor, tar sig det egna namnet, eller varumärket, Bride och är framgångsrik affärskvinna, mycket vacker och alltid klädd i vitt för att framhäva hudfärgen. En följd av att par illa genomtänkta val i samband med att mannen hon älskar lämnar henne gör att Bride råkar illa ut och hennes motgångar speglas även i någon slags kroppslig och själslig regression. Vad tar man med sig när man lämnar allt?

Gud hjälpe barnet är en koncentrerad roman om hur barndomens upplevelser påverkar hela livet. Toni Morrison berättar verkligen effektivt, kortfattat och tydligt. Ibland tar historien plötsliga språng framåt, och man får liksom arbeta sig ikapp den, lite grann som omvända klipphängare mitt i texten utan egentlig förvarning rycker fram i berättelsen. En annan intressant berättardetalj är hur perspektivet hela tiden ändras så att man man till slut förstår varför personerna i boken handlar som de gör, även om deras reaktioner kan verka märkliga till att börja med. Det känns dock emellanåt som om en del trådar i intrigen inte leder till något. Men slutligen ger boken en förvånansvärt mörk bild av hur viktigt ansvaret är som föräldrar har.

Whispers Under Ground

Cover Whispers Under Ground

Is four years a long or a short time? When reading books in a series I feel that four years could be slightly too long time between reading two consecutive books, but that is the time I spent before reading Whispers Under Ground by Ben Aaronovich after reading the previous books in the series (Rivers of London and Moon over Soho).

The story itself starts when a dead body is found at Baker Street tube station. It turns out to have been an American art student, and some circumstances around the case suggest that there may be some kind of magic activities involved. The last fact means that Peter Grant (the Metropolitan Police unit for supernatural cases) gets to take part in the investigation, while the first fact means that FBI is also present. This leads to some interesting cultural clashes, and also some tube and sewer system spelunking. In addition, there are some unfinished business from previous books that are continuing (and not concluded).

I enjoy the setting in central London, which is not unexpected. I also enjoy understanding some of the references that I probably would not even have noticed if I had not lived in the area for four years. For instance, I assume it is not by accident that the final chapter, in a book where all chapters have names after tube stations, is called Mornington Crescent… The descriptions of how magic works and how policework is done are also interesting and detailed. The main problem for me was that I did not find the actual main case in the book particularly interesting. It also took some time for me to refresh my memory of the increasing number of characters appearing in the story. This will probably not stop me from continue following the stories about Peter Grant, because they have a nice relaxed atmosphere and are written in such a good mood that the criminal stories are almost irrelevent in the overall experience.

Norma

Omslag Norma

Normas mamma har dött. På vägen hem från begravningen dyker en för henne okänd man upp och presenterar sig som verkställande direktör Lambert. Han påstår sig ha känt Normas mamma och erbjuder sig att hjälpa till med “allt”, vad det nu innebär. Men vem är han egentligen och vad har han med Norma att göra? Varför klev Normas mamma ut framför ett tunnelbanetåg nära hemmet i Helsingfors, och varför hade hon de sista åren bytt karriär för att arbeta på en hårsalong? Det är frågor som Norma ställer sig. Som läsare vill man också veta vad som är så speciellt med Normas hår. Det verkar ha en egen vilja, och dessutom vara extremt livskraftigt.

Just hår är det som knyter ihop de flesta trådarna i handlingen i Sofi Oksanens Norma. Intrigen är rätt trasslig, och det som gör den extra svår att nysta upp är att ingen av de inblandade personerna har någon koll på den stora helheten, men alla vet mer än vad läsaren gör om detaljerna. Man får lov att lägga ett pussel utav de pussel som de lägger. Boken är alltså till viss mån en pusseldeckare till formen, men innehållet spretar mellan magisk realism och ganska krass samtidskritik, framför allt om exploatering av kvinnor.

Boken är både allvarlig och underhållande, och jag gillar när man inte riktigt vet varthän det barkar. En smula irriterande är det att översättningen känns lite slarvig gjord när texten i övrigt är så pass detaljerad, men trots det var det i stort ändå ofta lockande att snärja in sig i det ibland hårresande tovigt tilltrasslade händelseförloppet i Norma. Håret är den röda tråden.

Benighted

Cover Benighted

I have often wondered about some details in how lycanthropy works. On the surface it is simple: At full moon some individuals gain a somewhat more canine view of life. However, the full moon is a single moment in time for our whole planet and thus occurs simultaneously all over the world, which means that it can be at any local time including the middle of the day. Most stories, on the other hand, points out that it is the at the rise of the full moon that the metamorphosis occurs, but if the actual full moon took place in the early afternoon before the lycanthropy triggering moonrise it is clearly possible that the moon is less full at the end of this night than at the end of the previous night. In addition, there does not seem to be any need to actually see the moon to start changing so I wonder how important the moonrise could be. What would happen to a lycanthrope at the center of the Earth? Or in low-Earth orbit? Or at the surface of the moon?

Kim Whitefield does not discuss this in her book Benighted. Instead she describes a world very similar to our own, but where lycanthropy is the norm. This is a world where 99.6 % of the population turns furry and unaccountable every full moon night, and the rest are forced to work for DORLA (the Department for the Ongoing Regulation of Lycanthropic Activity) with the purpose to make sure that society will continue to function when the vast majority of its population has turned into beasts. In the centre of the story is Lola Galley who is a “bareback” (non-lycanthrope) working as a public defender, and her latest case is a man who bit off the hand of one of her colleagues during the last full moon which quite soon turns into a murder investigation and the uncovering of a bigger and bigger plot.

Whitfield has put a big effort in the world building in the book. There are detailed descriptions about how a world like this would function, but I am not convinced that it would be like it is described in the book. It doesn’t really feel like a sustainable sitation the way it is described. In addition, the main protagonist is a person I don’t like at all, combining the spirit of the Spanish inquisition with large amounts of self-pity. Furthermore, the book is wordier and slower than it needs to be.

However, Benighted is, despite its flaws, an interesting book. It makes an unusual twist on how prejudices may form a society, how the needs of the majority marginalise the minority, and how warewolves can organise a civilisation. I just wish there could be less torture involved.

Koka björn

Omslag Koka björn

I Kengis i mitten av 1800-talet lever Jussi, en samepojke som mycket ung flytt från sin gravt försupne mor och senare fått skydd hos pastorn, där han också växt upp. Pastorn är ingen annan än Lars Levi Laestadius som är mitt uppe i sin stora väckelserörelse där han predikar mot synder och sprit. En vallpiga i trakten försvinner och hittas senare död och det antas att en slagbjörn tagit henne, men Laestadius hittar tecken på att det måste vara en dråpare det rör sig om och inleder brottsplatsundersökningar tillsammans med Jussi. Och det dyker upp fler offer.

Mikael Niemi är skicklig berättare, som framför allt kan det där med att fabulera skrönor som egentligen inte är sanna, men skulle vara trevliga om de ändå var det. I Koka björn har han förvandlat Laestadius till en skarpsinnig detektiv närmast i Sherlock Holmes-klass, och man vill tro på det när man läser det. Tyvärr är personbeskrivningarna av alla, förutom Jussi och Laestadius, som dyker upp i boken, ganska knappa. De får liksom inte något utrymme att visa upp sig och känns därmed inte riktigt som levande människor utan mera som de funktioner de ska uppfylla. En liten märklighet i boken är att berättarjaget ändras så man får lov att ställa om i bokläsarhuvudet när det sker.

Jag tror att boken hade fungerat lika bra utan att knyta an med någon historisk person. Till viss del tynger det ner berättelsen med utblickar till historiska händelser i norska Finnmarken. Å andra sidan skulle den förmodligen inte heller vara lika inspirerad i så fall. Boken är fängslande och rätt spännande, och den innehåller mycket av allt.