Category: Spel / Game

You are a lonely astronaut landing your emergency vehicle on a deserted asteroid near an old excavation site. You enter the complex and find a mysterious device that lets you create mindless clones of yourself, and even transfer your consciousness to one of the clones. After teleporting to a derelict space station called Theseus orbiting the asteroid, you use this device to solve a number of puzzles on your way towards uncovering what has happened at the space station.

From the description above it is easy to dismiss The Swapper as “yet another puzzle game with a gimmick” but the game is more than that. The mysterious device used for the puzzle-solving, The Swapper, is actually the centre point in a story that involves philosophical issues about the nature of consciousness and existence of the soul. Pretentious, but captivating.

A very large number of clones has to be destroyed in order to progress the story (solve the puzzles) in The Swapper, a situation that made me feel surprisingly ill at ease. All those bodies that were created to act as a vessel of my mind for a short instance until the mind moved on to a new body were also part of the storyline in some way.

The melancholic atmosphere in the game, or should I say ambience since it is in space, fits perfectly. The unusual design of the spaceship interior combines well with the well-timed music and sound effects to set the mood. The puzzles had the right level of difficulty for me: I had to spend a quite significant time for trial and error testing to solve two of them, but in the end I managed to finish them all. The controls are easy to learn, but the animations often look a bit untidy.

The Swapper is a good game for people enjoying a well-told interesting story combined with relatively challenging puzzles. I am one of those people.

Kentucky Route Zero is a game. Kentucky Route Zero is also an experience. It is possible to perform in-depth analysis of the many notable references within the game and experience, but I will not do it here. Kentucky Route Zero is divided into five acts, out of which only three have been published at the time of writing. This three-fifths situation does not stop me from preparing this quick review. Kentucky Route Zero is worth it.

Many games have the character of a novel or a short story. Kentucky Route Zero is more like poetry, and as poetry it has a story to tell between the lines. The narrative starts when Conway, a truck driver, stops by a darkened gas station (Equus Oils) somewhere in Kentucky to get directions. He needs to make a delivery to an address which he cannot find, and is informed by the old man at the gas station that he needs to take the somewhat mysterious Route Zero to be able to make the delivery. Hence Conway starts his journey through the Kentucky night in search for the Zero.

Along the journey, Conway meets several characters with interesting and rich background stories. Examples of these are the cousins Shannon and Weaver Márquez that have lost contact with each other over the years, the young boy Ezra whose parents have disappeared and now lives with his unusual brother Julian, and the motorcycling musicians Johnny and Junebug. During the night, Conway also uncovers more and more details about a complicated story from many years ago involving the three then college students Joseph, Lula and Donald:

It’s something like a tragic love triangle, but much more complex. Some kind of tangled, painfully concave love polygon.

One of the main themes in Kentucky Route Zero is that of being too late, or to some extent not in phase with the present. It takes its form in the use of old electronic equipment, stepping into abandoned industrial sites, handling bureaucracy and lost love, and visiting museums. It is also reflected in the general gameplay, which is mostly the point-and-click style of old adventure games. The strongest example of this theme is shown in the Lower Depths bar in the most powerful scene in Act III of the game. That scene may actually be the most powerful one I have ever experienced in a computer game. The magic of that scene must be experienced in the game; it cannot possibly be described by me in words.

The atmospere in the game fits the story perfectly, both with its, somewhat angular, visual appearance and its almost perfect music score. The changes in the mood and the tone are often subtle but efficient. The writing is excellent, and the way that the character controlled by the player changes over time opens up for good variations in the way the story plays out. However, the last aspect of course also opens up for some confusion along the line.

Is the game perfect? No, but I think it is very good.
Is the experience perfect? No, but I really like it.
I am looking forward to the final two acts of the drama.

När man åker en långresa med tåg är det inte alls dumt att plocka fram surfplattan för att spela ett spel om tåg. Ticket to Ride är en elektronisk version av det utmärkta brädspelet med samma namn, skapat av Alan R Moon, och som fått många utmärkelser (bland annat “årets spel i Tyskland 2004”). Allt som ingår i brädspelet får man även med i den elektroniska versionen, bortsett förstås från det trevliga sällskapet man brukar ha när man spelar sällskapsspel. Om man råkar vara kopplad till nätet så kan man även spela online mot järnvägsbitna motståndare från hela världen.

Spelet går ut på att på en karta med städer och järnvägssträckningar muta in olika järnvägssträckningar för att skaffa sig ett långt sammanhängande järnvägsnät. Man får olika uppdrag som går ut på att para ihop specifika städer för att få poäng beroende på hur långt det är mellan dem. Ofta slutar det med att man har ett järnvägsnät som är en logistisk katastrof, men som ger många poäng i slutänden. Jag har svårt att tro att någon verklig tågresenär som exempelvis vill åka från Montreal till New York skulle vara särskilt glad av att vara tvungen att fara via Miami, men ett spel behöver inte vara realistiskt för att vara trevligt.

Småtrevligt är precis vad Ticket to Ride är. Bortsett från att huvudmenysystemet, där man väljer vilken typ av spel man vill spela och gör andra inställningar, dels är omständligt och dels har irriterande ljudeffekter och talade kommentarer, så är hela spelupplevelsen smidig och all styrning fungerar intuitivt. Eftersom de datorstyrda spelarna inte är alltför svåra att överlista, och framför allt inte försöker överlista mig, så lockar online-läget. Tyvärr så är det väldigt många spelare som vill att man ska spela “fair” eller har en “no block”-policy, vilket betyder att de inte vill att man ska göra elaka drag som förstör för motspelarna. Eftersom jag tvärtom tycker att en stor del av spelets idé är att just stoppa motståndarnas möjligheter att göra bra drag, så minskar det kraftigt mina chanser att hitta motspelare online. Därför har det inte blivit så mycket spel mot mänskliga motståndare för mig. Men som spel på resa är det utmärkt.

Cave Story is a well-known game for the people who know such things, and Cave Story+ is a slightly updated edition of that game. However, I am not one those knowledgeable people so for me Cave Story+ was a new acquaintance, and I started the game without knowing anything about it. This was very fitting, because you start the game inside a cave, not knowing anything about where you are, why you are there or even what your name is. Soon you realise that you are inside a huge floating island inhabited by a rabbit people called mimigas. They are in grave danger from a mad scientist, but you believe that you are there to help them. Eventually you start uncovering what is going on, and also who you are.

The plot in the game is rather intricate, so the motivation for the characters is not always obvious. I am not sure that the game constructor himself always knows why the characters act as they do, but since everything is done with such good humour I do not really care.

The game itself is a traditional run, jump, shoot and explore game. The control of the amnesiac main character are intuitive and well behaved. However, it turned out that I was a useless player. In order to progress in the story at a reasonable pace I had to give up my attempt on playing through the game in normal mode and restart everything in easy mode. This, embarrassingly, turned the trousers of the main character yellow. There is a nice selection of weapons that can be obtained through the game, and all types have their uses, so the trouser colour was not too much of a distraction for me in the end.

The graphics and the music are both gloriously retro and happy in style. However, I was surprised to hear Erik Lindström’s fifty-or-so year old Letkajenkka being used as part of the soundtrack. He was sadly not credited in the end titles. This is not how you treat a composer of a catchy song!

Cave Story+ is a very fun game to play and, since there are many choices the player can make through the game and many secrets the player can uncover, it has a large replay value as well. I just wish that my playing skills were on the same level as the game.

Jag är alldeles för känslig för att spela vissa spel. Nu när jag spelade igenom Brothers – a Tale of Two Sons så porlade tårarna ner längs mina kinder vid mer än ett tillfälle. Jag som ju borde vara en stenhård tuffing.

Historien inleds när lillebror sörjer vid sin drunknade mors gravsten. Storebror ropar efter honom, deras far har blivit svårt sjuk. Tillsammans hjälps de båda bröderna åt att flytta pappa till byns läkeman så att han kan få den vård han behöver, men läkemannen kan inte göra något åt sjukdomen om han inte får ett vattenskinn fyllt med helande sav från ett stort magiskt träd. Efter att ha fått en kort beskrivning av färdvägen ger sig bröderna iväg mot trädet, och på vägen råkar de ut för många äventyr och problem som bara kan lösas genom samarbete.

Den stora spelmässiga poängen med spelet är just samarbetet, vilket kan kännas lite märkligt i ett solospel. Spelet styrs lämpligast med en kontroll från en spelkonsol – jag använde min PS3-kontroll – men det går även att använda ett tangentbord, även om det är lite bökigt. Storebror styrs med den vänstra pinnen, och den vänstra knappen, medan lillebror styrs med de högra motsvarigheterna. Det styrsystemet är lika enkelt som det är genialt, men det sätter koordinationen på prov emellanåt. Jag försökte till sist att alltid ha storebror till vänster i bild för att förenkla för min stackars hjärna.

Stämningen i Brothers – a Tale of Two Sons är genuint mysig, åtminstone till att börja med. Efterhand kommer man till miljöer som blir allt vildare och farligare, men så länge man har en bror vid sin sida kan man klara allt. Jag gillar att det känns som att man är i en riktig saga, och inte någon disney-liknande historia. Jag gillar också att man kommer till platser där något stort har hänt innan man kommit dit, utan att man får reda på vad som egentligen har försigått. Man får istället lov att använda fantasin för att fylla i luckorna. På samma sätt är det med dialogen som spelet igenom sker helt och hållet på ett låtsasspråk men ändå är fullt förståelig med hjälp av lite fantasi.

Spelet är inte särskilt långt – det går säkert att klara det på mindre än två timmar om man skyndar sig. Men varför skulle man göra det när man kan strosa omkring i lugn och ro och njuta av äventyret? Eller i mitt fall: strosa runt och torka tårarna.

Under långa flygresor eller i hotellrum när man bekämpar jet-lag så passar det alldeles utmärkt att pyssla med ett lagomt komplicerat spel på surfplattan. BADLAND är ett sådant.

I BADLAND manövrerar man en rundlagd fågelliknande varelse genom ett landskap av faror. Styrningen är enkel och effektiv; trycker man på skärmen rör sig fågeln uppåt framåt, och trycker man inte så dalar den nedåt. Målet är att klara sig till varje banas slut utan att falla offer för roterande sågar, törnbuskar, laserstrålar och fallande stenblock, och att inte vara för långsam, eftersom världen hela tider rullar framåt. Längs vägen kan man plocka upp ett stort antal olika bonusar som bland annat ändrar storlek på fågeln, sätter snurr på den, gör den kladdig, ändrar tidens hastighet eller klonar fågeln. Alla dessa bonusar kan behövas för att komma förbi de olika hindren.

Spelet är mycket trevligt att titta på och att lyssna till. Bakgrunderna är snygga och väldesignade, och de ger ett visst djup åt det i grunden två-dimensionella spelet. Det är ett fint flyt i det mesta. Vissa problem man ställs inför är riktigt trassliga att klara av, speciellt med tanke på att man i princip inte har några som helst anvisningar till hur man ska lösa dem. Man får helt enkelt prova sig fram. Kontrollen är enkel, men den fungerar bra och det känns som att man har rätt god kontroll på navigeringen.

Grundspelet har 80 olika banor, och dessutom finns det 20 extrabanor att ta till om suget uppstår. Till varje bana finns det dessutom tre olika extrauppdrag, som exempelvis att klara en bana på ett försök eller att plocka upp alla olika bonusar längs vägen. Banorn innehåller tillräckligt mycket variation för att man ska spela vidare och försöka klara de olika uppdragen även när man har klarat sig igenom alla de olika banorna.

Det finns även ett samarbetsläge, där man hjälper varandra, och ett tävlingsläge, där man stjälper varandra, men dem har jag som ensamresenär inte haft tillfälle att prova.