Category: Spel / Game

Du går ditt andra år på St. Pigeonation’s, ett mycket prestigefullt läroverk i Japan. Livet är som det brukar vara på sådana inrättningar med lektioner, flirtande på rasterna och gemensamma skolutflykter som är utmärkta tillfällen för fördjupade relationer mellan studenterna. Det intressanta i sammanhanget är att du är den enda människan som studerar på en skola för begåvade fåglar.

Grundidén i Hatoful Boyfriend är ärligt talat helt befängd. Alla personer man träffar på i spelet är en bunt duvor av olika slag, samt rapphönor, vaktlar, parakiter och diverse andra fåglar, med grovt huggna personligheter, och när läsåret är slut så har man i bästa fall funnit en hjärtevän. Historien i spelet kan avrundas på många olika sätt beroende på vart man riktat sina intressen varav bara en del variationer är lyckliga medan andra kan vara hjärtskärande sorgliga, synnerligen obehagliga eller bara knäppa. Det kanske framgår att jag spelat igenom spelet ganska många gånger vid det här laget…

Vid min första genomspelning spelade jag normalt, studerade flitigt och var snäll mot de snälla vilket ledde till en ganska småtråkig historia trots en del lustiga situationer, men som innehöll ett par ganska stora luckor i handlingen, och det var svårt att se orsaksförhållandena i bakgrundshändelserna. Nyfiken som jag är så provade jag att spela en nytt läsår helt annorlunda, vilket ledde till en helt annan historia som lappade ihop delar av handlingen men som också öppnade nya luckor. Det ledde till ett upprepat spelande För att pussla ihop hela bakgrundshistorien, och det var det värt! Dialogerna är listigt skrivna, och händelserna som sker under läsåret kan sättas ihop till ett större sammanhang. Till sist kunde jag låsa upp ett spelläge med en mycket lång, och faktiskt spännande, historia där allt får sin förklaring, till och med varför fågelgymnasiet ens existerar och varför en människa är antagen till att gå på det.

Grafiskt händer det inte så mycket i Hatoful Boyfriend, och musikaliskt är spelet bedrövligt, men det är ett charmigt spel och det innehåller ett betydligt större djup än vad det första intrycket av det måhända säger.

A common fear is to fail as parents and lose our children. Another common fear is to lose our minds. What if it is already too late?

In The Park you play as Lorraine, a single mother. The game begins at her car on an otherwise empty parking lot outside the Atlantic Island Park, an amusement park that has just closed for the day. Your son, Callum, has lost his teddy bear and you go to the entrance to ask the attendant if it has been found. Suddenly you hear Callum enter the park. You need to search for him in the now empty and dark amusement areas. While doing this you learn more about the history of the park, and also, maybe more importantly, more about yourself through objects you find and through an inner monologue. Have you failed as a mother?

The gameplay in The Park is very basic: You walk around in the park, click on some objects and shout for Callum, and there are no real choices you can make in the game. However, The Park is not really a game in the traditional sense. Instead the focus is on the atmosphere, the suspense and the storytelling and I think that these aspects are well executed. Despite some unnecessary, and honestly stupid, jump scares I found the story very scary on a psychological level, and towards the end I was also moved to such degree that I played with tears in my eyes. That does not happen often when I am by the computer. Since I often cry watching films and reading books it seems that my eyes consider The Park to be an expression closer to those formats than that of other games.

The Atlantic Island Park is a location in The Secret World, an MMO I have played excessively the last couple of years, and the storyline in The Park fits well into that universe.

Plug & Play är en kort serie interaktiva animerad sekvenser. I princip bygger samtliga sekvenser på att man ska stoppa i kontakter i vägguttag, koppla ihop skarvsladdar, och stoppa in pinnar i hål i största allmänhet när det finns möjlighet. Någonstans i bakgrunden märks det att det finns en slags konstnärlig idé i botten, men jag tycker att Plug & Play mest är konstigt för konstighetens skull, utan att få mig att tänka efter. Jag blev inte en bättre människa, utan jag kände mig mer besvärad än något annat. På min surfplatta krånglades och hackades det också, vilket inte hjälper upp mitt intryck av det hela.

A swift and entertaining game is always nice, and in particular if it is for free. Dr. Langeskov, The Tiger, and The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist is a game best described by its longish name. I avoid describing any details of the game, but I finished it within twenty minutes and started playing again immediately.

Dr. Langeskov, The Tiger, and The Terribly Cursed Emerald: A Whirlwind Heist is a comedy game, but it also makes a serious point about one fundamental aspect of modern entertainment: even as consumers we are expected to provide content for the publisher. However, this point is easy to miss because of the context where it is presented. It is a free game after all…

I always hesitate before playing a sequel to a game when I have not played the original one. In the case of Borderlands 2 there were 22 months for me between purchasing and playing the game. It also took me more than two months to get through the full game once, further indicating that the flow of time has been unusual for me. To compensate for that, this text will only contain brief comments.

In the game you can play as one of four characters, each with their own specialty. You are a Vault Hunter, a particular variety of treasure hunter, arriving at the planet Pandora. However, the villainous and powerful Handsome Jack has set a trap and you are almost killed in an explosion on a train. An irritating robot called Claptrap helps you get on your feet, and you start an epic journey through Pandora’s wilderness, towns, bases and eridium mines to bring Handsome Jack down.

Borderlands 2 is a first person shooter where you complete a large number of missions to reach the final goal of the game, and of course to grab some loot. The large variety of weapons that can be used makes it possble to have several different strategies for each fights, but also to change the strategy mid-fight if needed. This is needed because the enemies have different weaknesses that have to be exploited, and it is the main reason why the gameplay feels sufficiently varied to keep me playing for so long. However, I reached a point where it felt as if the game was simply too big for me and I just wished it to be over since I had played for so long and I really wanted to see how the end of the story. This feeling could of course have been avoided if I had been able to keep my playing time more focused and I had not spent my evenings doing other things (conferences, workshops, film festivals, sport, …).

While the gameplay is rather standard, it is in the atmosphere of Pandora that this game excels. The world is interesting in itself and not just as a background to the story. There is also a particular cartoony sense of humour in the game as well as a cartoony visual style of its characters that is entertaining if you are in the right mood, or you can just ignore it in case of wrong mood. The game is also very fun to play cooperatively with friends, although I have not been able to do that for more than one evening.

Borderlands 2 is a solid game.

Note: I was not able to make a screenshot from the game on my Playstation 3, so I instead used a picture from the game developer’s website as illustration.

En av de djupaste konflikterna i det moderna samhället finns mellan stadsbyggnadskontoret och stadens kollektivtrafikplanerare. Bostadsområden och evenemangsanläggningar verkar kunna planeras helt utan någon tanke på att kunna transportera folkmassorna till rätt ställe. Mini Metro är ett spel som simulerar denna konflikt.

Spelet kan egentligen närmast beskrivas som en tunnelbanekartsimulator. Varje station är formad som en geometrisk figur. Vid varje station dyker det det upp prickar som vill resa till en station motsvarande deras egen form. En rund prick vill till en rund station, medan en triangulär prick vill resa till en triangel, osv. Då och då ploppar det upp en ny station på kartan som man bör koppla ihop med sitt linjenät på ett effektivt sätt. Det är här som den egentliga konflikten uppstår. Har stadsplaneraren ingen som helst framförhållning? Hur kan man lösa transporterna med ett begränsat antal linjer och tunnlar till sitt förfogande? Spelet pågår tills en station måste stängas på grund av överbelastning, och poängen man får motsvarar antalet passagerare som nått sin önskade destination fram till dess.

Den minimalistiska designen hos Mini Metro är en fröjd för ögon och öron. Gränssnittet är enkelt att jobba med, och det ser bra ut. Lite pling, lite plong, och en del duttar är vad man får höra när man spelar, men det räcker och passar ihop med resten av den strama formen på spelet. Lite märkligt är det då att det optimala linjenätet ofta inte är särskilt snyggt att se på, och ofta skulle vara helt odugligt i en verklig stad.

Spelet är småtrevligt att sitta och pyssla med någon kvart då och då, men det är inget som man kan bygga upp spelkvällar till. Det finns för närvarande elva städer som man kan vara linjeansvarig för – alla med sina egna speciella svårigheter i geografin, eller i vilka typer av extra utrustning man kan lägga till i sitt tunnelbanesystem. Det gör att det finns viss, men inte särskilt stor, variation i spelet. Ibland kan det kännas lite trist att hur bra man än är så kommer spelet alltid att sluta med överbelastning någonstans. Man kan så att säga aldrig “klara” spelet. Det är också det som skiljer känslan i Mini Metro från känslan av att lägga en patiens.

I slutändan är spelet ett utmärkt litet tidsfördriv som dessutom ser snyggt ut.