Category: Film

Det hela utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt borta. Eller snarare till och med strax innan dess. Rogue One: A Star Wars Story handlar om händelserna precis innan det som skedde i början av den ursprungliga Stjärnornas Krig-filmen. I filmen får vi följa Jyn Erso. Hennes far är en av forskarna bakom konstruktionen av Dödsstjärnan, som precis håller på att färdigställas. Jyn tas som ung om hand av en extremist bland de anti-imperialistiska rebellerna vid namn Saw Gerrera, och har femton år senare blivit en mycket duglig soldat som tyvärr tagits till fånga av imperiets trupper. Hon fritas av mindre extrema rebeller och blir inblandad i det stora spelet som handlar om att få information om Dödsstjärnan, och om att bygga en motståndsrörelse på hopp.

Gareth Edwards har regisserat filmen, som är riktigt spännande trots att man hela tiden vet hur den kommer att sluta (i alla fall om man sett den klassiska första filmen). Den känns mer som krigsfilm än vad jag hade väntat mig, och dessutom ordentligt mycket mörkare och smutsigare (och bullrigare). Den har en bra balans mellan rena krigssekvenser och stillsammare stunder så den blir inte tröttsam på det sättet, men till att börja med hade jag lite svårt med namn på planeter, platser och personer, och det tog ett tag för handlingen att dra igång ordentligt. Historien är engagerande, men en del av skådespelarna kändes lite mjäkiga och ett par rollfigurers personlighet kändes rätt krystade, vilket fick de vederbörande skådespelarna att verka lite småträiga, som mindre viktiga karaktärer i ett datorspel. Den här filmen kanske inte lämnar några djupare spår hos mig, men den har riktigt bra underhållningsvärde.

Rogue One: A Star Wars Story skulle kunna ses som Star Wars episod 3½, men egentligen ska den ses som en fristående historia i samma värld som Star Wars-filmerna. Jag gillar tanken eftersom den världen är så pass välutvecklad att det finns gott om utrymme att få in massor av nya historier i den. I den här filmen fanns det också ett antal miljöer som var så spännande att jag blev nyfiken på deras historia, och gärna skulle kunna tänka mig att fördjupa mig i dem.

Jag måste också nämna att det kändes rätt konstigt att komma ut från filmföreställningen och få höra att Carrie Fisher precis gått bort.

Det är nästan exakt 75 år sedan attacken mot Pearl Harbour skedde, och därför visade Kiruna filmstudio filmen Tora! Tora! Tora! från 1970 som handlar om just den händelsen. Vad jag har förstått så är samtliga skeenden i filmen historiskt korrekta så den blir i mitt tycke extra intressant eftersom det har gjorts så mycket påhittad smörja och propagandaproduktioner kring det hela som jag alltid har tyckt varit svårsmälta. Det är framför allt händelserna innan anfallet som jag fastnade för: hur det kom sig att USA inte var beredda alls på ett anfall, och hur Japan kunde anfalla nästan en timme före någon krigsförklaring mot USA och därmed verkligen se till att få en oförsonlig fiende i kriget. Det räcker med någon liten felbedömning på ett ställe och en gnutta inkompetens på något annat ställe för att alla i övrigt rationella beslut och handlingar leder till katastrof.

Filmen sticker ut genom att den visar händelserna både från japansk och amerikansk synvinkel. Den japanska sidan regisserades av Kinji Fukasaku och den amerikanska av Richard Fleischer, båda med egna filmteam och skådespelare. Det ger en lättare känsla av att det är två olika filmer som visas samtidigt med en lite mer konstnärlig känsla i den japanska delen och en lite skarpare amerikansk del.

Sista tredjedelen ungefär av filmen består av själva anfallet. Det känns mycket välgjort, men jag tyckte också att det var rätt tråkigt. Det sprängs, brinner, skjuts och så vidare, men det tillför egentligen inte något nytt. Jag tycks dock vara ganska ensam om den åsikten att döma av andras reaktioner.

Filmens titel kommer från japanernas kodord för att överraskningsanfallet var lyckat, men jag associerar förstås till en gammal 80-talshit.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Äntligen har jag sett Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans sista stora film. När den kom 1982 var jag bara åtta år och då sattes ett frö i huvudet att det skulle vara en trist och träig evighetslång kostymfilm och den fördomen har liksom suttit i sedan dess. Jag hade fel och fördomar fördummar, osv…

Filmen utspelar sig i Uppsala några år efter det förra sekelskiftet och följer den högborgerliga familjen Ekdahl, och de båda syskonen Fanny och Alexander i synnerhet. Den inleds med ett överdådigt julfirande med fyllda fat, tömda glas, långdans och glädje. Den sekvensen skulle kunna fungera helt på egen hand eftersom den egentligen bara slår an tonen så att man förstår hur familjen Ekdahl fungerar. När barnens far avlider, gifter sig deras mor med biskopen, och ett nytt strängt och spartanskt liv börjar.

Det är en mastig film, men den kändes ändå inte så lång som klockan ville påskina. De 188 minuterna helt enkelt bara försvann. Så gott som hela den dåtida svenska skådespelareliten är med, och foto och scenografi är av yppersta klass, så det finns ingenting att klaga på där. Jag gillar också Uppsala-miljöerna som är med genom hela filmen. Jag drabbades av en rejäl Uppsala-längtan. Möjligen kan jag gnälla lite över att Bergman i andra halvan av filmen snårar till gränserna mellan dröm och verklighet på ett lite irriterande sätt, och att en del monologer känns väldigt teatrala. Det känns också lite märkligt att Fanny knappt märks av i filmen och det mesta är skildrat från Alexanders synvinkel när filmen heter Fanny och Alexander, men det är bara småsaker. Filmen är en riktig klassiker, och det förtjänar den att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är sommar i Paris och livet borde vara behagligt men året är 1942 och staden är ockuperad av Tyskland. När de ledande nazisterna bestämt sig för att Vichyregimen skulle skicka 100.000 judar till förintelselägren i öst, varav 25.000 från Paris, så planerades en gryningsräd för att det skulle kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. 9000 franska poliser kallades in och samlade natten till den 16 juni ihop 13.000 judar och förde dem till en stor velodromarena, där de hölls utan mat och vatten i tre dagar innan de slussades vidare till de franska koncentrationslägren i Loiret i väntan på transport österut. Sammanlagt 25 av dem överlevde till krigsslutet.

Det hemska med den här historien är att den är verklig historia. I filmen I gryningens timmar av Roselyne Bosch följer man ett par judiska familjers öden under den här mörka sommaren. Filmen börjar mycket konventionellt med en skildring av livet i det ockuperade Paris sprängfyllt av stereotyper, blandat med bilder från den franska medlöparregeringens förhandlingar om detaljerna kring utrensningen. Efterhand får filmen tack och lov mycket mera fokus, och scenerna från de vidriga förhållandena på velodromen är riktigt mäktiga. Man får även se exempel på goda fransmän som gör allt i sin makt för att hjälpa de utsatta.

Filmen är välgjord och bra, och en hel del av mina tårar lockades även om jag tyckte att filmens absoluta slut kändes märkligt påklistrat. Just den här delen av händelserna under det andra världskriget tror jag inte att jag har sett på film tidigare, så det är bra att filmen finns. Jag antar att den franska poliskåren är särskilt stolt över den här delen av sin historia.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nathalie är en omtyckt gymnasielärare i filosofi i Paris och hon gillar sitt jobb. Hon har varit behagligt gift i tjugofem år och hennes båda barn börjar bli vuxna. Det är då livskrisen slår till. Hennes man vill lämna henne och hennes mors hälsa blir allt sämre, och plötsligt är inte längre allting självklart i livet.

Trots att Dagen efter denna av Mia Hansen-Løve handlar om en livskris blir den inte särskilt dramatisk, utan handlingen går lugnt stilla framåt och förändringarna i tillvaron skildras mycket subtilt. Skilsmässan sker lugnt och samlat, utan skrikande och storgrälande och förödmjukelser. Det är riktigt provocerande hur enkelt det komplicerade behandlas, och hur Nathalie analyserar sin förändrade situation på ett filosofisk plan. Alla personer i filmen känns som ovanligt verkliga människor, bland annat tack vare riktigt lysande återhållsamt skådespeleri. Det gör att det inte känns som en film utan att det man ser sker på riktigt.

Jag vet att filmen kan verka småtråkig när jag beskriver handlingen, men det är inte historien i sig som är filmens behållning, utan det är hur den berättas via vardagliga scener och små gester. Man kan säga att det här är en riktig film, inte en filmad berättelse eller en iscensatt idé. Sådana är tyvärr inte särskilt vanliga.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Helena är barnmorska i Petsamo men längtar bort från det inskränkta och brutala livet i traktens byar. Hon förälskar sig i fotografen Johannes och ser sin chans att komma iväg, men det är inte så lätt som det låter. Året är nämligen 1944 och lapplandskriget (det tredje kriget i Finland under andra världskriget) pågår för fullt, och Johannes är en SS-officer som är stationerad i ett läger ett par mil in på den sovjetiska sidan av gränsen. Helena ser till att ta sig ett jobb där för att få vara nära Johannes, men livet i lägret visar sig vara ännu obehagligare än vad man skulle kunna tänka sig. Johannes bär dessutom med sig hemska minnen från tidigare under krigstjänstgöringen. Men kärleken förenar ändå de båda när världen tycks ha blivit galen.

Det är en dramatisk historia som regissören Antti Jokinen berättar i Barnmorskan, fylld av kärlek, spänning, hopp och förtvivlan. Soldater skriker och skjuter, lokalbefolkningen är skitig och våldsam, och alla super. Kriget är bullrigt och otäckt och regnigt, och mycket av det sker i slow motion så att man verkligen känner varje regndroppe som slår ner i leran intill skyttarna. Det blir helt enkelt för mycket av det hela. Historien är egentligen ganska enkel, men filmen piskar upp den på Hollywoodvis till ett större drama än vad som skulle kännas som rimligt. Det känns alltså som om efterproduktionen har blåst upp och sabbat en film som med lite återhållsamhet hade varit riktigt bra. Det är väldigt synd.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.