Category: Film

Ända sedan jag första gången på en världskarta såg namnet Ouagadougou djupt i det inre av Västafrika har jag varit fascinerad av själva ordet Ouagadougou. Däremot är jag tveksam till om jag någonsin sett några bilder från Burkina Fasos huvudstad, så det kändes därför rätt spännande för mig att se Theresa Traoré Dahlbergs dokumentärfilm Ouaga Girls.

Man får följa en grupp unga kvinnor som utbildar sig till bilmekaniker. De verkar inte vara särskilt intresserade av just det bilmekaniska, men å andra sidan är det väldigt nyttigt att överhuvud taget utbilda sig i någonting i ett land med skyhög arbetslöshet så de håller ut genom utbildningens kurser i franska, matematik, lackering och så vidare. De håller även ihop som grupp trots sina inbördes olikheter.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i okommenterade dokumentärfilmer eftersom det ofta känns som att man bara tittar på utan att förstå sammanhanget. När jag ser Ouaga Girls lider jag av just den känslan. Någonstans i bakgrunden sker ett presidentval, som förmodligen kan vara det allra första demokratiska valet i landets historia. Det är inte heller riktigt klart varför just de här kvinnorna hamnat på skolan. Filmen är dock välgjord. Man kommer filmobjekten riktigt nära in på livet, och man inser att unga människor i Ouagadougou är som unga människor är överallt annars. Uttryckssätten skiljer sig åt, men känslorna är desamma.

Filmen är välgjord rent tekniskt med ett intressant ämne, men den känns lite lång. Och så skulle jag gärna vilja få någon slags uppföljning. Vad hände sen? Kanske skulle jag också ha behövt en introduktion innan filmen för att till fullo få i mig bakgrunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Under 1960-talets första år var den stora rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen redan igång, och USA var de som släpade efter. Därför var NASA tvungna att utnyttja alla tillgängliga talanger för sina beräkningar, för det här var en tid då beräkningar skedde för hand av yrkesgruppen beräknare (computers). I Dolda tillgångar av Theodore Melfi får vi följa tre av dessa beräknare som får byta arbetsuupgifter. Det som utmärker dem är att de alla var mycket begåvade, men också att de var kvinnor, och svarta. Det sistnämnda var ganska viktigt i Virginia på den tiden, så de mötte allihopa motstånd av olika typ. Dels rent praktiskt då exempelvis det segregerade toalettsystemet bökar till det, men också strukturellt då möjligheterna att få goda jobb är starkt begränsade. Men med envishet och skicklighet går det att övervinna allt. Bland annat att skicka en amerikan ut till en omloppsbana.

Filmen berättar en autentisk historia, men trots all tydlig rasism som de tre hjältinnorna måste kämpa mot dagligen känns den ändå närmast gullig. Den lyckas faktiskt också fånga den härliga känslan när man står med en krita framför en ren svart tavla och precis ska till att köra igång räknandet. Den svenska undertexten famlar emellanåt i blindo bland tekniska och matematiska termer så pass att det blir irriterande, men det räcker ju då att inte läsa för att komma över det.

Filmen är välgjord och historien känns viktig och relevant med budskapet att någon måste vara först för att förändring ska kunna ske, men jag skulle gärna se att den också lyfte från den där förbenade gulligheten också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Året är 1983 och platsen är norra Italien. Elio är sjutton år och bor med sina hyperakademiska och välbeställda föräldrar i sommarvillan där de glatt blandar språken mellan engelska, italienska och franska. Under sex veckor hyrs dock hans rum ut till Oliver, en ung amerikansk forskare som ska vara assistent till Elios antropoligi-professor till far. Oliver är blond, vältränad, intelligent, vältalig och rätt stöddig till sättet som amerikaner brukar vara. Medan sommaren sakta skrider fram inser Elio att han är förälskad i Oliver, men det är svårt att veta om kärleken är besvarad. Men när dammluckorna nu väl har öppnats väller verkligen känslorna fram.

Det händer egentligen inte så mycket i Luca Guadagninos Call me by your name om man ser till den yttre handlingen, men allt handlar om den inre resan. Trots att hela världen i filmen enbart tycks bebos av rena stereotyper, och i övrigt är sällsamt folktom, samt att filmens hela poäng förklaras ordentligt nära slutet av Elios far så att man inte ska behöva lämna salongen frågande, så är filmen riktigt bra. Filmen är också både långsam och lång, men den fungerar ändå tack vare utmärkta skådespelare och en regissör som vet vad han vill. Vad jag inte riktigt förstår är varför det markeras så tydligt att handlingen utspelas just år 1983, då filmen i princip skulle kunna ha gjorts helt utan tidsmarkeringar och ändå berätta samma historia.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En ensam grånad lärare vandrar genom ett regnigt Bern på väg till sitt arbete. På en av broarna över Aare står en ung kvinna i röd kappa redo att kasta sig ner över räcket, men läraren hindrar henne och bjuder henne till sitt klassrum. Hon smiter iväg under lektionen men lämnar kvar sin kappa. I en av dess fickor finns en portugisisk bok skriven av en okänd författare, och i boken ligger tågbiljetter till Lissabon. Läraren utnyttjar biljetterna och fascineras av bokens text, så han söker upp författaren och börjar därmed också rota i händelser från den portugisiska militärdiktaturens sista tid strax innan nejlikerevolutionen.

Jag måste börja med att säga att Night Train to Lisbon är en mycket kompetent film. Bille August kan sitt hantverk som regissör, och många av skådespelarna tillhör det bästa Europa kan skaka fram. Även foto och musik är alldeles utmärkt välgjort, och historien som berättas är både spännande och intressant. Men även om hantverket i detaljerna är alldeles utmärkt känns filmen som helhet ganska småtråkig. Den känns också betydligt äldre än vad dess premiärdatum säger, med tågresor och framför allt att alla pratar engelska, med olika brytning beroende på vilket språk för tillfället ska föreställa. Det sistnämnda är väl egentligen det enda jag explicit hittar som jag irriteras av i filmen, men jag har ändå svårt att gilla den. Den känns mest sval och aldrig riktigt engagerande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En stilig ranchägare från Texas anländer i förra seklets början till Maryland där han ska köpa sig en avelshingst från en välbärgad familj. Med sig tillbaka får han även familjens yngsta dotter, som han hunnit gifta sig med under frånvaron från ranchen. Hon drabbas hårt av en kulturchock när hon kommer från det gröna och sköna Maryland till det platta, solbrända och vindpinade Texas. De bildar familj samtidigt som ranchen skötes på traditionellt stordriftvis, men under ytan bubblar det av olja.

Jätten är en så kallad klassiker och förmodligen mest känd för att den blev den sista filmen med James Dean, men den känns faktiskt riktigt fräsch trots sin ålder. George stod för regin, och filmen bygger på en roman av Edna Ferber. Den skildrar tjugofem år i en mäktig Texasfamilj, under en omvälvande tid då gamla traditionella sätt att leva förändras i och med att oljan blir viktig. Rasism och ojämlikheter är också teman som tar stor plats i filmen, och den drar därmed ut ordentligt på tiden. Det gör inte så mycket för filmen är så pass bra att jag inte märkte av dess längd. Både det filmiska och det berättarmässiga är av hög kvalitet i stort sett rakt igenom. Det finns betydligt sämre saker att ägna en helkväll åt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med ganska stillsamt humör. Det gäller i alla fall huvudpersonen Paterson i Jim Jarmuschs film med samma namn. Paterson är mild, tystlåten och har en rätt regelbunden vardag, där han kliver upp kvart över sex, käkar frukost, går till bussgaraget, går hem, äter middag med flickvännen Laura, och går slutligen ut med hunden till stammisbaren där han tar sig en öl. Den lite slitna staden där han kör sin stadsbuss är Paterson, New Jersey, som även är födelsestaden för poeter som Allen Ginsberg och, inte minst, Williams Carlos Williams som är känd för sitt diktverk med just namnet Paterson. Filmens Paterson är även han poet. Han plitar ner sina vardagspoem i en anteckningsbok när han får lite tid över i bussen eller hemma, där Laura annars ägnar dagarna åt olika mer eller mindre ambitiösa konstnärliga projekt.

Filmen är långsam, och det händer egentligen inte särskilt mycket i vardagslunken. Istället fylls tiden av små märkliga möten med vardagsspännande personer och intressanta samtal mellan busspassagerarna. Det är vardagen i sig själv som är huvudmotivet i filmen. Det blir poetiskt, och liksom i god poesi sägs det mesta mellan raderna. Jag måste dock lägga till att Paterson balanserar oroväckande nära tristessens rand.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.