Category: Film

Den årliga filmfestivalen i Kiruna har dragit igång igen, men den här gången har jag varit på resa och därför missat större delen. Lagom till festivalens näst sista dag är jag i alla fall på plats för att spisa lite film. Tursamt nog hann fick jag tillfälle att inleda min festival med Goliat av Peter Grönlund, en omtalad film. Och bra.

I filmens början är den sjuttonårige Kimmie i slagsmål, och det går inte så bra för honom där. Det är inte så bra ställt för honom i övrigt heller. Han bor i någon mellanstor mellansvensk stad där det mesta verkar ha lagts ned. Hans pappa är yrkeskriminell sedan bruket lade ner och på väg in på kåken igen för att sitta av 16 månader, och hans mamma lider av fibromyalgi och kan inte arbeta. Därför finns ett starkt tryck utifrån att skola in Kimmie i släktens kriminella aktiviteter så att han, mor och två småsyskon ska fortsätta ha någonstans att bo. Kimmie själv vill däremot få ut något mer av livet, och arbeta som vanligt folk.

Filmen berättar historien mycket effektivt, med många starka rolltolkningar. Det största intrycket under filmen är känslan av hopplöshet, och av att samhället liksom bara finns till för andra. Hela välfärdssystemet verkar bara passivt stå och titta på, och valaffischernas prydliga politikerbilder som fyller många av bakgrunderna förtydligar utanförskapet i den före detta bruksorten. Kanske balanserar filmen för mig på gränsen mellan socialrealism och exotism, eftersom jag inte har några erfarenheter från miljön som beskrivs, men den är så välgjord och grundhistorien så effektiv att jag kan skjuta sådana tankar åt sidan.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Många filmer man ser hör naturligt ihop på ett eller annat sätt. Dagens film, The Railway Man av Jonathan Teplitzky, har helt klart starka kopplingar med gårdagens film (Bron över floden Kwai) i och med att bygget av järnvägen mellan Singapore och Rangoon spelar en viktig roll. Filmen bygger på en självbiografi av Eric Lomax.

Filmen tar sin början under tidigt 1980-tal, och man får följa den starkt järnvägsintresserade, men illa mustaschprydde, Eric Lomax som berättar för sina vänner på klubben för krigsveteraner om sin senaste järnvägsresa. Han hade träffat en kvinna ombord på tåget, och han insåg i efterhand att han hade gått och blivit kär. Det hela leder till att han gifter sig med henne, men när allt borde vara som lyckligast börjar obehagliga posttraumatiska stress-symptom tränga sig på och Lomax får svåra flashbackar från sin tjänstgöring under andra världskriget. Han var nämligen en av de brittiska soldater som efter kapitulation användes som slavar för att bygga dödens järnväg tvärs igenom den sydostasiatiska djungeln. En annan av de överlevande krigsfångarna lyckas snoka var en av de gamla japanska plågoandarna håller till. Hur långt är Lomax villig att gå för att skapa sin egen inre frid?

Filmen är en ordentlig snyftare. Å andra sidan berättar den historien på ett rätt återhållsamt, kanske till och med känslosvalt, sätt, så den ger ett lite märkligt intryck på det sättet. Berättelsen följer olika tidslinjer, dels i 80-talet och dels under kriget, vilket är gjort på ett tämligen stelt sätt. Sorg och själaplågor skildras i alla fall med stor skicklighet, och det är det man får ta till sig av filmen. Det är ingen storslagen episk historia, utan den handlar om en mans väg tillbaka till livet efter fyrtio år av inre plågor.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ofta när man pratar om fredsprojekt brukar det heta att man bygger broar; en bro fungerar ju som en enkel metafor om att förena två sidor som inte tidigare varit sammankopplade. I den verkliga, ometaforiska, världen är en bro en typ av infrastruktur som på något sätt förbättrar möjligheter till transport och kommunikation och därmed är viktig även i krigssammanhang. Under andra världskriget ville japanerna bygga en järnväg från Singapore, via Bangkok, till Rangoon, för att på ett effektivt sätt klara transporter och förenkla eventuella möjligheter att invadera Indien. På vägen måste då floden Kwai passeras, vilket krävde att en bro byggdes, och det bygget genomfördes med hjälp av krigsfångar. Det är bakgrunden till David Leans stora filmklassiker Bron över floden Kwai.

Filmer som kallas klassiker är av naturen oftast mycket bra, så även den här. Jag hade sett den tidigare, men märkligt nog kom jag bara ihåg knappt hälften av historien. En principfast brittisk överste hamnar, tillsammans med sina soldater, vid fånglägret vid brobygget. Han propsar på att Genèvekonventionen följs, vilket leder till att han stängs in i en låda och att fångsoldaterna maskar med bygget. Lägerkommendanten har hård tidspress på sig för bygget, så efter förhandlingar släpper han ut översten och låter honom organisera bygget på effektivt brittiskt vis. Det blir en rejäl bro. Parallellt med detta flyr en av de andra fångarna, en småmyglande jänkare, och lyckas efter vissa äventyr bli räddad av brittiska trupper. Mot sin vilja måste han ta sig tillbaka till platsen för brobygget och delta i ett sabotageuppdrag som går ut på att spränga bron.

Filmen känns något i det längsta laget, men annars är den helt utmärkt. Handlingen drar igång direkt, och det är spännande mest hela tiden. Även scener som till att börja med känns som utfyllnad visar sig i de allra flesta fall ha något relevant att tillföra. Till och med det lite löjliga framvisslade ledmotivet (Colonel Bogey March) är med just för att vara lite löjligt, och markera vansinnet i situationen. Men hur som helst, det jag vill komma fram till (utan att riktigt finna vägen dit) är att om man har möjlighet att se en filmklassiker på stor duk så ska man göra det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Första scenen utspelas på en stödgrupp för stammande, där gymnasisten Lila verkar vara den som har de största problemen. Nästa scen är någon slags nattlig inomhusdragracing mot betongvägg där Mo sitter bakom ratten, vilket bryts av med att han bakar makroner hemma i sin dubbeldäckarbuss. De båda huvudpersonerna träffas av en händelse och kärlek uppstår redan vid första ögonkastet, och de lider båda av utanförskap och trassliga relationer med sina respektive familjer. Mo hjälper till slut Lila att öppna upp sig så att hon ska kunna klara av sin muntliga studentexamen, men han bär själv på en skamfylld hemlighet: han kan inte läsa.

Grundintrigen i Sara Forestiers debutfilm M är väldigt tydlig. Hon har talsvårigheter och han har lässvårigheter, men de har varandra så det spelar ingen roll. Det blir på en gång lite banalt och rätt pretentiöst, så hur man upplever filmen beror rätt mycket på ens egen dagsform. Som jag kände det ikväll var filmen rätt sevärd med goda skådespelarinsatser och ett spännande anslag i berättandet. Men grundsituationen som uppstod i filmen kändes påfallande fransk, med en tjurig, missförstådd och aggressiv trettioåring som raggar upp en vän och begåvad gymnasist, och det gav i alla fall mig en lite unken eftersmak. Men eftersom Forestier inte bara regisserat filmen utan också skrivit manus och spelar huvudrollen får man förutsätta att i alla fall hon tycker att situationen känns bra och att mina smaklökar är alltför känsliga. Men makroner blev jag sugen på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Oum Yazan hade kunnat haft det så bra. Hon bor ju i en bekväm medelklasslägenhet i en gammal fin storstad. Tyvärr är staden Damaskus och krigstillstånd råder så vatten saknas, elen är fladdrig och dörren reglas med ett par stora plankor. Hon försöker ändå hålla ordning i hemmet, där hennes tre barn, svärfar och ett några till från grannskapet håller sig. Att försöka ta sig därifrån är förenat med livsfara då krypskyttar håller till bland husen, så det gäller att göra det bästa av situationen och vänta ut kriget. Men kriget vill inte vänta, utan tar sig närmare och närmare.

I filmen Insyriated av Philippe Van Leeuw får man tillbringa ett dygn i lägenheten och får följa händelserna från civilbefolkningens synvinkel i kriget, vilket är ett oerhört effektivt sätt att fånga krigets elände. Det blir självklart en klaustrofobisk känsla, och den stora maktlösheten invånarna i lägenheten känner gör att filmen ibland nästan blir outhärdlig. Det finns flera riktigt obehagliga val de som måste göra under filmens gång. Kan man med gott samvete försöka fly från lägenheten och lämna de andra? Ska man säga till någon att man sett dennes make bli skjuten på gården, eller ska man låta henne vara ovetande?

Filmen är obehaglig att se, men också väldigt stark. De kvinnliga vuxna rollerna är mycket välspelade. Filmen förmedlar framför allt en känsla av hur vansinnigt och poänglöst krig är för de som lever mitt i det. Det mest obehagliga är förstås att filmen bara visar en dag, men kriget fortsätter ju även nästa dag, och nästa.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I år har det varit en del aktiviteter i Kiruna kopplade till World Space Week 2018, bland annat öppet hus idag på Rymdcampus. På kvällen rundades aktiviteterna av med den ryska rymdfilmen Spacewalker i regi av Dmitruj Kiselev. Av någon anledning har den inte tagits in till Sverige av något filmbolag så den visades med norska undertexter. Det gav en lite märklig känsla i en del replikskiften, men det fungerade bra.

Filmen handlar om kosmonauten Aleksej Leonov, som var den första människan att lämna en rymdfarkost för att göra en rymdpromenad. Man får följa med under förberedelserna och så förstås själva rymdfärden. Det intressanta med den verklighetsbaserade historien är att det mesta flyter på bra ända tills det är dags att avsluta rymdpromenaden. Då börjar det mesta att trilskas, och gå snett. Det blir därmed en mycket spännande film, trots att man vet att den kommer att sluta bra i och med att Leonov ju fortfarande är i liv.

Filmen i sig känns mycket påkostad. Den har den typiska storfilmskänslan med välgjorda scener, vackert foto, välorkestrerad bakgrundsmusik, snygga effekter och, tyvärr, rätt stora portioner sentimentalitet. Leonov framställs som en riktig karlakarl som med glatt humör och stort hjärta kan klara alla motgångar, och kombinerar detta med att vara en god konstnär och utmärkt pilot, och vars stora brist är en total oförmåga att känna rädsla. Det skulle alltså kunna bli lite såsigt och töntigt, det vill säga överdrivet publikfriande, men filmen klarar sig ifrån det på ett hyfsat sätt och ger istället en alldeles utmärkt filmupplevelse. Framför allt om man fascineras av historierna från rymdkapplöpningens tid.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio och Rymdcampus.