Category: Film

Jag har egentligen aldrig brytt mig om filmen Cinema Paradiso. Den kom när jag var tonåring och jag vet att den med tiden blivit en hyllad filmklassiker som i sin tur hyllar klassisk film, och den idén har liksom aldrig känts särskilt lockande för mig. Nu har jag i alla fall äntligen fått tillfälle att se Giuseppe Tornatores film så nu kan jag äntligen släppa mina förutfattade meningar om den.

I filmens inledning kommer Salvatore Di Vita hem till sin lägenhet en sen kväll. Hans sömniga älskarinna säger att hans mor, som han inte besökt på trettio år, ringt tidigare på dagen och att hon nämnde att en man som hette Alfredo gått bort. Det drar igång Salvatores minnen från barndomen och uppväxten strax efter andra världskriget i den sicilianska byn Giancaldo, där Alfredo var biografmaskinist och fungerade som en fadersfigur då Salvatores (Totòs) mor hade blivit krigsänka. Filmen följer därmed Totòs uppväxt tills dess han flyttar från byn, varvid man även får se hans återkomst trettio år senare med anledning av Alfredos begravning. Framför allt får man en inblick i kärleken till film. Det handlar alltså inte om inte kärleken till några speciella filmer utan till filmmediet som idé, och till biografen som en plats att mötas och att drömma sig bort.

Cinema Paradiso är en mycket rörande film, även om jag tycker att den spelar alldeles för mycket på nostalgikänslorna mot slutet, som jag tycker blev lite väl långrandigt. Filmen är dessutom fylld med en massa olika roliga filurer som bott i byn, och de flesta känns äkta och levande trots att de ibland liknar några slags karikatyrer av typiska byinvånare. Den har också en mycket syditaliensk känsla, med mycket, och högljutt, pladdrande med alla känslorna hela tiden i full galopp. Allt görs med full passion. Mina förväntningar inför filmen infriades därmed, det vill säga jag fick en film fylld av nostalgi och passion. Jag fick också i mig så mycket mer genom filmen, så jag är nöjd med att jag nu har fått se den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En smula vid sidan om, men inte alltför långt ifrån, Disney World i Florida hittar man lågprismotell med anmärkningsvärt ambitiösa namn. I ett av dem, med namnet Magic Castle, bor den sexåriga flickan Moonee med sin mamma. Det är sommar och hon springer omkring och leker med sina kompisar vind för våg medans de vuxna sliter för att på olika sätt få livet att gå ihop en vecka i taget.

Med den kortfattade beskrivningen av The Florida Project låter Sean Bakers film inte alls som något speciellt, och till att börja känns upplevs det hela mest som att man får följa med ett par jobbiga ungar som mest skriker till varandra och alla de möter. Men allt eftersom filmen går vidare fastnar man i historien och i all de människor som bor i dessa sjabbiga motell så nära ett av den ytliga turismens stora tempel. Barnen tar efter de vuxna, som verkar sakna ambition eller ens hopp om att ta sig ur fattigdomen. För det är verkligen fattigt på de här ställena, där folk bor mer eller mindre tillfälligt i brist på andra möjligheter. Men det filmen vill berätta är att det är människor som lever där, med allt det goda och det dåliga som det innebär.

Det tar verkligen ett tag att komma in i filmen, men det är den värd. Skådespelarna känns riktigt trovärdiga i sina roller, och miljöerna känns märkligt skeva med hotellens tuggummifärgade fasader och de där mellanrummen mellan vägar och parkeringar som sexåringarna har som sina lekplatser, men som man annars aldrig egentligen ser. The Florida Project är en film som växer, och som markerar vikten av humanism i världen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En förhållandevis vanlig fråga att ställa är om man kan skämta om precis allt. En mindre vanlig fråga är om man kan skämta om utrensningarna som skedde i Sovjetunionen under Stalins tid. Oavsett svaret på den frågan är det i varje fall ett av elementen i filmen The Death of Stalin av Armando Iannucci.

Filmen inleds i alla fall med en konsertkväll i Moskva år 1953, då Stalin via telefon efter konsertens slut meddelar att han önskar få sig en inspelning av konserten. Ingen inspelning hade dock gjorts, så något måste göras för att generalsekreteraren skulle kunna få sin vilja mött. Man vet ju vad som händer med dem som på något sätt misshagar honom. Den inledningen ger en riktigt listigt, och lustigt, iscensatt bild av stämningen i Sovjetunionen under tidigt femtiotal, där i stort sett alla kunde hamna på listan över folk på tur att “försvinna”.

Huvuddelen av filmen handlar dock om maktkampen som tog vid när Stalin plötsligt dör, och då framför allt rivaliteten mellan Lavrentij Berija och Nikita Chrusjtjov. Alla dessa mäktiga män i den innersta kretsen framstår i filmen som rätt futtiga filurer, men också mycket farliga, och märkligt nog känns de trots den tillskruvade situationskomedin som riktigt trovärdiga. Det kan man tacka filmens rapphet för, men framför allt härliga samlingen av skådespelare som är med i filmen. Filmen är riktigt underhållande, men någonstans känns det också riktigt obehaglig att kombinera satir med fars om ett så pass obehagligt ämne. Det är nog det sistnämnda obehaget som är den lilla extra kryddan som gör filmen värd att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nisha lever ett rätt vanligt tonårsliv i Oslo där hon hänger med kompisarna och går på sena fester. Det balanserar hon med livet hemma i lägenheten med sin familj, som följer traditionerna från hemlandet Pakistan. Balansgången går minst sagt illa när hennes far kommer på henne med pojkvän på rummet. Som något slags straff förs hon mot sin vilja till faderns systers familj i Pakistan för att lära sig bete sig som folk. Hur skulle familjen annars kunna se sina vänner i ögonen efter hennes skamfulla beteende? Hur kan annars hedern återupprättas? Vad ska folk säga?

Historien i Vad ska folk säga bygger på regissören och manusförfattaren Iram Haqs egna upplevelser. Det ger filmen en ordentlig tyngd av trovärdighet, eftersom den annars skulle kunna upplevas som mycket svartvit. Tyvärr känns det som att många av mina fördomar om Pakistan infrias i den här filmen. Framför allt i det att hederstänkandet verkar gå ut över och vara viktigare än allt annat, och att det även utnyttjas för påtryckningar och utpressningsliknande övergrepp.

Filmen är mycket mörk och fylld av känslan av hopplöshet, och det känns hela tiden som att det bara går värre och värre hur man än gör. Man känner att det måste kunna gå att bryta upp mot traditionerna, i alla fall vill man det. Det är en stark film som gör mig arg över hur det kan fungera i världen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ännu en film som baseras på en sann historia. The Glass Castle som bygger på den självbiografiska boken Glasslottet av Jeannette Walls, har i Destin Daniel Crettons regi blivit en rätt irriterande film.

Filmen startar på en snofsig restaurang i New York i det glassiga 1989 där Jeannette underhåller sin fästmans kunder. Det intressanta som händer då är att hon ber att få ta med sig hem maten hon inte orkar äta upp, och det är minst sagt ovanligt på ett sådant ställe. Utanför taxin på väg stökar två uteliggare bland soporna som hon prompt ignorerar, men det visar sig snart ha varit hennes föräldrar som hon den kvällen inte ville kännas vid. Hur det blev som det blev är vad resten av filmen handlar om genom en längre serie tillbakablickar från uppväxten blandat med fortsättningen efter restaurangkvällen.

Jeannette uppväxt var inget vidare. Under de första åren drev familjen runt i hela USA där pappan försörjde familjen genom småjobb i väntan på att hans stora vision om ett palats av glas skulle kunna förverkligas. Tyvärr hade han svårt att behålla jobben han fick, och därför blev familjen Wall ofta tvungen att med kort varsel fly undan fordringsägare. Mamman var också drömmare, men av det tavelmålande slaget. Spriten tar tag i pappan, mamman vill bara måla, så det är upp till de fyra barnen att ta hand om sig själva. Och det blev ju folk av dem, vilket man ju redan sett i filmens inledning.

Jag antar att filmen vill försöka spegla de spår i själen som skapas av en sådan uppväxt, fånga det sociala arvet och visa på det amerikanska klassamhället som det är, men jag tycker inte att det fungerar särskilt bra. Många vackra bilder från stora amerikanska landskap blandas med en riktigt stjärnfylld skådespelarensemble, men historien tar sig inte. Det blir mest bara ytligt och utslätat, och den sista delen rent av outhärdligt sentimentalt. Det blir som att de djupa spåren inte lämnat några spår efter sig. Jag tycker mest att det känns fel, och rätt falskt trots att man till och med får se rätt många klipp med den riktiga familjen Wall under eftertexterna.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

I slutet av mars 1943 skulle ett sprängsabotage genomföras mot flygplatsen i Bardufoss, en bit söder om Tromsø. Ett gäng på tolv norska motståndsmän hade därför tagit sig från Skottland till norska kusten ombord på en fiskebåt lastad med åtta ton sprängmedel. Det gick åt skogen, fiskebåten besköts av tyskarna så illa att motståndsmännen själva sprängde den och kastade sig i vattnet. Alla av dem togs till fånga, eller sköts, utom en: Jan Baalsrud. Det är om honom, en norsk nationalhjälte, och vad som hände efter misslyckandet som filmen Den 12:e mannen, i regi av Harald Zwart, handlar. Den handlar, i och för sig, minst lika mycket om vilka risker den civila befolkningen i trakten tog för att hjälpa honom.

Baalsrud behöver ta sig över gränsen till Sverige för att komma undan med livet i behåll, medan tyskarna behöver stoppa honom för att kväsa lågan av hopp som hans fortsatta frihet tänt i den ockuperade lokalbefolkningens bröst. Mer än så behövs egentligen inte för att beskriva handlingen i filmen, . Den är spännande mest hela tiden, men också riktigt plågsam att se med exempelvis självamputering av kallbrandsdrabbade tår. Filmen har fint foto och bra skådespelare, men den känns tyvärr också ganska Hollywoodaktig klyschig på sina ställen. Tyskarna verkar exempelvis trivas allra bäst i motljus, och de små barnen var alla alltigenom extra oskyldiga. Det är synd att jag ska vara så känslig för just sådant, för annars är ju filmen utmärkt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.