Category: Film

Dagen jag blev kvinna av Marzieh Makhmalbaf är en film som består av tre småfilmer som utspelar sig i södra Iran och har kvinnor i centrum. Hava fyller nio år, och får då höra att vid nio års ålder blir man kvinna och ska inte längre få vara ute och leka med pojkarna, men eftersom hon föddes på eftermiddagen har hon fortfarande tid kvar fram till middagstid att få vara barn. Ahoo cyklar, med en mängd andra svartklädda kvinnor, på en väg längs stranden men hennes man rider ikapp henne och motsätter sig cyklandet. Den åldrande Hoora landar på flygplatsen med obegripligt mycket pengar på sig, och hon ser till att köpa allt man behöver för att skapa det kompletta hemmet.

De tre historierna knyts visserligen samman mot slutet, men den självklara röda tråden i filmen är att kvinnornas situation i Iran belyses. Berättelserna är något abstrakta till upplägget, och innehåller egentligen mest symbolik, men det är ändå enkelt att förstå vad de egentligen går ut på. Personligen hade jag till att börja med lite svårt för den första historiens ganska trevande anslag, men de andra båda historierna gillade jag desto mer, och dessutom fick de mig att tänka tillbaka på den första delen med nya insikter.

Filmen verkar ha varit gjord med mycket knappa medel och det märks på det tekniska planet, men å andra sidan bjuder den på en riktigt stor konstnärlig vision. Den känns alltså mycket filmisk, och den har ett par närmast surrealistiska inslag, och dessa förstärker märkligt nog filmens viktiga budskap. Filmen blir så att säga bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, och det är ju så jag vill att filmer ska vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Som sextonåring får Astrid Eriksson jobb på Vimmerby tidning tack vare sin utmärkta talang för att skriva texter. Det leder till en affär med den ganska mycket äldre redaktör Blomberg, och hon blir med barn. Det var en olämplig historia för dem båda i och med att han var gift, men inte hon, och det var på 1920-talet. Hon flyttas till Stockholm för att studera till sekreterare, och ser sedan till att föda sin pojke i Danmark där man inte behöver ange faderns namn. Historien strular dock till sig ännu mer, och barnet får bo hos en visserligen snäll, men dansk, fostermor i tre år, innan Astrid får möjlighet att hämta honom, men då är hon förstås en främling för honom.

Historien som berättas i filmen Unga Astrid av Pernille Fischer Christensen är dramatisk på den lilla, den enskilda människans, skala, och skulle kunna fungera riktigt bra som en berättelse om det svenska samhällets ojämlikhet för bortåt hundra år sedan. Men nu är filmen istället viktad som en biografisk film om en kort period i Astrid Lindgrens liv, och det tycker jag har gjort filmen betydligt blaskigare. Det har fört med sig ett antal barnröster som alltför ofta under filmen läser upp obehagligt klyschiga födelsedagshälsningar till den åldrande Astrid med hyllningar om hur hon alltid står på barnens sida. Detta sker i samband med händelser som tydligt ska visa hur de har format Astrids författarskap. Det är helt enkelt mycket klumpigt genomfört. Filmen är för övrigt emellanåt lite seg, men å andra sidan är skådespelarna utmärkta bortsett från en härva av olika dialekter i samma familj. Av någon anledning jag inte kan sätta fingret på kändes filmen som något som är gjort för TV och inte för bio, och kanske är det egentligen rätt medium för filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Anna Odell har i X & Y gjort en film som handlar om Anna Odell som skapar en konstfilm om vad som finns bakom de bilder man kan tänkas ha av Anna Odell och Mikael Persbrandt. Sex andra skådespelare ur den svenska och danska skådespelareliten ska vara med och gestalta olika sidor av de båda huvudpersonernas personligheter. Under uppladdningen inför inspelningen bor de i en filmstudio, och ska hela tiden agera efter sina rollkaraktärers egenskaper. Allt sker i väntan på att Anna Odell ska producera ett manus om hela situationen.

Filmen är helt klart en metafilm, där det från början till och med explicit nämns att ingen utanför inspelningen ska få reda på vad som är sanning och vad som är fantasi. Det hindrar inte att förväntningarna, eller snarare fördomarna, infrias om att huvudpersonerna är så oerhört självcentrerade att de till och med själva reflekterar över det.

X & Y har en del scener som lockar till skratt i deras rena absurditet, men den känns också rätt pratig och lite väl utdragen. Produktionen känns mycket påkostad trots att det i princip är ett kammarspel, men i längden känns det rätt länge som att ingenting nytt eller spännande kommer fram ur det hela. Det är först fram emot slutet, när jag inser vad filmen egentligen går ut på, som jag börjar känna mig riktigt road av filmen. Den är ju helt enkelt en parodi på vad för slags film man skulle förvänta sig att en sådan som Anna Odell skulle göra om man får tro mediernas bild av henne. Sett ur det perspektivet är filmen mycket träffsäker och riktigt lysande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

För tjugofem år sedan låg jag i lumpen. Samtidigt utspelade sig ett konståkningsdrama i Amerika där en konståkare (Nancy Kerrigan) blev slagen med batong över sitt knä och en annan (Tonya Harding) visade sig vara inblandad på något sätt i det hela. Båda kom ändå till OS i Lillehammer och möttes slutligen i den olympiska finalen. I, Tonya är en biografisk film av Craig Gillespie, som handlar om Harding.

Det känns rätt märkligt att en film, där jag redan känner till större delen av historien efter att ha sett ett par dokumentärer, kan upplevas som så dramatisk. Jag har ju ändå redan tidigare varit så fascinerad av hela historien. Filmen bygger på intervjuer som gjorts med Harding och hennes (redan dåvarande) ex-make, som var helt klart inblandad i misshandeln. Deras versioner av händelseförloppet skiljer sig åt så mycket i en del delar att det blir en rätt lustig effekt av självmotsägelser i historien.

Man får följa Harding under uppväxten där hon med fattig bakgrund inte alls passar in i det prydligt organiserade konståkningslivet. Hennes mor framstår som genuint otrevlig, och Harding själv rätt svår att ha att göra med. Bestämd, bitter och tjurig. Konståkningsscenerna är mycket välgjorda, och filmen har ett lätt och humoristiskt anslag trots att ämnet egentligen lämpligare passar i tragediformatet. Jag gillar filmen, trots att den utelämnar en viktig detalj: vem som till slut vann den där olympiska finalen (Oksana Baiul).

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Simon är en vanlig amerikansk tonåring i en vanlig amerikansk stad som går sista året i en vanlig amerikansk high school. Han har ett gäng mycket goda vanliga amerikanska vänner och hans trivs bra med sina vanliga amerikanska föräldrar och sin syster. Han sitter emellertid inne med en hemlighet som han inte berättat för någon: han är homosexuell. Han börjar brevväxla med en annan kille på samma skola som är i samma situation i livet och börjar få känslor för honom, men han vet inte vem det är han brevväxlar med, och det ovetandet är ömsesidigt. Nu råkar det falla sig så att Simon klantar till det när han använder en skoldator för att skriva sina romantiska mejl, och som en följd av det blir han utpressad av en annan elev som lider av obesvarad kärlek till en av Simons vänner. Det blir förstås komplicerat.

Love Simon av Greg Berlanti är en tämligen förutsägbar historia, där det mesta i handlingen verkar gå som man förväntar sig. Den är också mycket traditionellt uppbyggd, och verkligen snäll. Det hindrar inte personerna i filmen från att trots allt kännas mycket trovärdiga. I alldeles för många filmer i den här genren (highschool-drama) är det höljt i dunkel vad som driver rollfigurerna till att bete sig som de gör, men här förstår man ganska klart motiven till deras handlingar. Skådespelarna gör också ett bra arbete i att det fungerar så pass bra. Det känns också märkligt uppfriskande att de allra flesta filmpersonernas grundinställning är välvilja gentemot alla andra, även om det kanske inte är så verklighetstroget (som jag skriver i min egen bistra bitterhet).

Sammantaget känns filmen lite beige, men den är inte dålig eller medioker. Det är nog helt enkelt så att trots att den är så välgjord inte är särskilt engagerande. Den är lagom.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det tar ett tag att komma in i You Were Never Really Here. Till att börja med känns det som en serie osammanhängande bilder med en rätt bullrig ljudmatta, där vissa ljud såsom trafik, andetag och steg är kraftfullt förstärkta. Men det är faktiskt också det som är filmens styrka. Man famlar liksom efter att få något helhetsgrepp om vad det är som händer, varför det händer, och vart allt är på väg. Det gör att huvudet är på helspänn genom filmen, då man försöker få någon rätsida på historien. Lynne Ramsay har verkligen lyckats sätta ihop filmen på bästa sätt redan från första början.

Det handlar om en psykiskt svårt nerbruten man som försörjer sig som torped och anlitas för att rädda flickor ur trafficking. Han lider rätt svårt av återkommande obehagliga minnesbilder dels från uppväxten, och dels från sin militära tjänstgöring. Han utför sina uppdrag väl. Om kunderna vill blanda in extremvåld så ser han till att sådant utförs. Med hammare. Det sista jobbet handlar om att få loss en senators dotter från en bordell, men komplikationer uppstår, och det blir bara värre och värre.

Historien låter måhända lite klyschig, men filmen är mycket välgjord. Mycket spännande klippning, lysande musik som hela tiden sitter precis rätt i sammanhanget och mycket bra skådespeleri lyfter filmen högt över eventuella klyschor. Filmen är också djupt obehaglig. Inte bara för att den är mycket blodig, utan framför allt för den psykologiska tyngden i skildringen av torpeden Joes mentala tillstånd. Filmen visar upp någon slags stiliserad, men sunkig, storstadsrealism, och jag tror att den kommer att snurra runt i mitt huvud länge med tanke på vilket djupt intryck den gjorde på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.