Category: Film

Poliskåren i den lilla lantliga hålan Centerville har normalt inte så mycket att göra mer än att reda ut kycklingstölder och liknande. Men allt står inte rätt till i världen då dygnets timmar inte riktigt fungerar som de brukar göra, och månen ser rätt underlig ut. På TV rapporteras om att jordaxeln rubbats ur sitt läge, men myndigheterna säger att det inte är någon fara. Fara blir det dock då de döda börjar gräva sig upp ur sina gravar för att smaska i sig köttet från de levande, så poliserna gör sig redo för att möta faran med ett blandat utbud av zombiebegränsande tillhyggen.

Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die är en riktig bagatell till film. Den är ganska fånig, även för att vara del i en genre som ofta bjuder på fåniga filmer. Den sticker i ut bland zombie-filmer genom att hålla sig så lågmäld hela tiden, vilket gör att den blir underhållande på ett långsamt sätt. Om man vill vara pretentiös kan man se filmen som en kommentar till samtidens konsumism med dess själlösa jakt efter världsliga ting för att skänka någon mån av lycka. Annars duger det att se den som rent nonsens. Det finns en hel del metahumor i filmens detaljer som man kan skratta gott åt, och den fjärde väggen bryts ganska ofta. Filmens högironiska anslag gör den nästa lite ansträngande att se på. Filmen är fylld av kända ansikten i de flesta rollerna, och de spelar de udda typerna som befolkar trakten och dess kyrkogård. Filmen roar bra för stunden och är välspelad, men känns lite onödig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Victor är en åldrande satirtecknare som inte riktigt hänger med i tiden. Hans äktenskap knakar i fogarna och hans yrke finns inte kvar nu när dagstidningarna digitaliseras. Han nappar på ett erbjudande från ett framgångsrikt företag som drivs av en av hans sons kompisar. Det handlar om ett företag som erbjuder avancerade studiomiljöer och skådespelare för att återskapa historiska händelser som de förmögna klienterna får delta i, mot betalning förstås. Victor väljer att återuppleva Lyon 1974, dagarna då han träffade sin fru.

La belle époque av Nicolas Bedos är en förvånansvärt listig film. Själva grundtanken att skapa en låtsasmiljö att uppleva kittlar lite, men i filmen används den som en bakgrund till själva huvuddramat: Relationen mellan människor. Filmen är smart gjord, kanske lite för smart för mig till att börja med. Jag kände mig lite dum då jag inte riktigt hängde med i allt som hände under den första kvarten, med frågor i mitt huvud som inleddes med vem, var och varför. Allt kändes bara så franskt med bråk och gräl med höjda röster och folk som var allmänt taskiga mot varandra. När jag väl kommit in i handlingen är den mycket underhållande, med alla olika lager av osanning som flyger omkring i filmen. Så filmen är krävande men har också ordentliga poänger som gör den mycket sevärd. Det är ju den film jag sett under årets filmfestival i Kiruna som har roat mig mest.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En ensam man har kraschat med sitt flygplan någonstans i högsta Arktis, och när filmen inleds har han redan tillbringat hopplöst lång tid i kylan. Hans dagar är inrutade och går åt till att söka hjälp via handvevad radio och att fånga fisk för att överleva en dag till i sitt flygplansvrak. En oväntad händelse leder till att han får ett liv till att ansvara för, och han inser att han måste ge sig av från den relativa tryggheten där han hållit sig och ta sig fram till möjlig hjälp någonstans på andra sidan stora arktiska vidder.

Joe Pennas film Arctic har en mycket enkel handling. Det är en människas kamp mot brysk natur och ogin väderlek, och det blir riktigt fängslande. Kylan kryper verkligen fram genom bilderna, och man känner hur nära det hela tiden är att bara ge upp. Mycket av det kommer från det fina fotot, och inte minst från Mads Mikkelsens toppenskådespeleri. Med små gester förmedlar han övertygande nyanserna i hopplösheten. Å andra sidan känns filmen faktiskt ganska poänglös då den inte har något nytt alls att berätta. Den bjuder på spänning och drama, men inte på innehåll.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det egna landet av Markku Pölönen tar sin början precis när det finska fortsättningskriget är på väg att ta slut. Vi får se en grupp finländska soldater råka ut för ett bakhåll och bara en soldat, Veikko, och en häst, Liina, överlever. Den karelske flottaren Veikko kommer i kontakt med hästens ägare, Anni, vars familj, Malmberg, driver en bageriindustri. Tycke uppstår mellan dem, trots hårt motstånd från Annis föräldrar, de gifter sig och flyttar ut i obygden där de tillsammans bygger sig ett hem från ingenting. Medgångar och motgångar följer, samtidigt som den finska nationen återhämtar sig efter alla krig.

Det händer förvånansvärt lite i filmen trots att handlingen har så mycket innehåll. Det finns så många skeenden i manuset att filmen inte får någon chans att blomma ut. Det blir liksom inte något drama av det hela utan snarare som om man har komprimerat en längre TV-serie till en långfilm. Som vanligt irriterar jag mig på rollfigurer som Anni som väljer att leva ett hårt liv men ändå alltid har möjligheten att vända hem till det bekväma livet vid bageriet, vilket hon förstås utnyttjar när det behövs. Å andra sidan är det svårt att värja sig mot den framtidsoptimism som verkar ha funnits i Finland på den tiden, och som så tydligt speglas i filmen. Det är dags att börja om på nytt, och det är bara lite hårt arbete som krävs!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En fransk författares debutroman Badkaret blir inte någon succé alls, så han följer med sin flickvän, och förläggare, till hennes pappas hus i Bretagne för att komma igång med författeriet igen. De får höra att den lilla stadens bibliotek har ett speciellt rum för refuserade manuskript, och när hon tittar in hittar hon en fantastisk roman där, En kärlekshistorias sista timmar, som är skriven av en nu död pizzabagare vid namn Henri Pick, till hans efterlevandes stora förvåning. Boken ges ut, blir en enorm succé, och alla jublar. Dock fattar den kända TV-programledaren och litteraturkritikern Rouche misstankar, för när skulle pizzabagaren egentligen ha haft tid att skriva romanen, och framför allt när skulle han ha kunnat läst in sig på ämnet? Det är om Rouches efterforskningar Mysteriet Henri Pick, av Rémi Bezançon, handlar.

När filmen efter en lite splittrad inledning, där man inte har någon koll på vem filmen handlar om, samlar ihop sig blir det en småtrevlig och vänlig liten detektivhistoria utan mord, eller ens kriminalitet. Det är en riktigt bra idé att göra film på. Man känner hela tiden en osäkerhet på om boken är en bluff eller inte, och om den är det vem som ligger bakom, och varför. Och ska egentligen historien bakom ett bokverk spela någon roll för hur man uppfattar det? Filmen känns för övrigt väldigt fransk med sitt hyllande av litteratur och läsning, och den känns också lite gammalmodig av precis samma skäl. Det gör inget, för den är som sagt trevlig, med en listig intrig och många små fyndiga detaljer. Det är helt enkelt kul att följa det närmast rättshaveristliknande sökandet som den hyperintellektuelle, men socialt tafflige, Rouche genomför.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Vissa filmer får mycket medial uppmärksamhet. Den svensk-georgiska And Then We Danced, regisserad av Levan Akin, är en sådan. Dels så är den årets svenska bidrag till oscarsgalan, men framför allt har mycket handlat om den stora våg av protester filmen gett upphov till kring premiärvisningen Tbilisi härom veckan. Så varför är de så arga?

Filmen handlar om den unge hårt arbetande dansaren Merab som håller till på det georgiska nationella danskompaniet. En dag dyker en nykomling, Irakli, upp, och blir en svår konkurrent om de bästa dansrollerna. Det oväntade är då att Merab blir plötsligt och rejält förälskad i Irakli, och det går kärvar då rejält med den gravt maskulinitetshyllande miljön och kulturen både på danskompaniet och i Georgien i stort.

Filmen kombinerar alltså två teman som faktiskt är ganska slitna i filmsammanhang: Den ena är att upptäcka sin normbrytande sexualitet i en repressiv omgivning, den andra är att slita ont i en prestigefylld traditionell kulturinstitution. Det som får den här filmen att sticka ut är den ovanliga miljön i Tblisi, som man ytterst sällan får uppleva på film, men som fångas på bilderna på ett poetiskt sätt. Jag hade personligen rätt svårt att förstå vissa av valen huvudpersonen gör, men det beror förstås på att jag inte vet särskilt mycket om den georgiska folksjälen och dess traditioner, eller om dans över huvud taget. Jag tycker filmen känns rätt gjuten ändå, med framför allt dess estetiska genomtänkta stil och huvudrollens uttrycksfulla spel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.