Spartacus

Som trettonåring såldes den thrakiske pojken Spartacus av sin mor till en slavhandlare. Han växte därefter upp i fångenskap och fick slita vid romerska gruvor i Libyen. Efter ett vredesutbrott upptäcks han av en gladiatorpromotor och köps därmed av honom som en investering. Han ska tränas upp och sedan skickas till Rom för en en fin förtjänst. Det ena leder till det andra, och ett kort utbrott av ilska från Spartacus leder efter hand till att han går i täten för ett slavuppror som samlar tiotusentals huvuden och som får själva Rom att darra.

Stanley Kubricks Spartacus är en mycket känd film, men trots det har jag inte tidigare sett den förutom den så berömda “I am Spartacus”-scenen. Den visades mycket kort efter att filmens huvudskådespelare Kirk Douglas gått bort vid 104 års ålder, vilket känns lite konstigt eftersom vi i Kiruna filmstudios styrelse spikade vårens program för två månaders sedan. Nåväl, det är en gammal mastodontfilm med allt vad det innebär. Stora maffiga scener, rediga doser romantik och hjältemod, storskaliga politiska ränker i Roms toppskick, och mycket påkostad produktion i största allmänhet. Den är förstås välgjord och bra, men det märks att den har några år på nacken till exempel i musikläggningen, som dominerar i många scener. Framför allt känns mastodontigheten av i filmens längd, och längden gör att denna text blir rätt kort. Jag måste ju få tid att sova också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

De tappra 600

Under min tid i England lärde jag mig att engelsmän fäster synnerligen stor vikt vid sin militära historia, och det verkar som att alla kände till den lätta brigadens anfall och såg det som något stort och rörande. Jag förstod att det skedde under Krimkriget på 1800-talet, och att det verkligen gick åt skogen. Senare har jag förstått att det räknas som en av krigshistoriens mest berömda misslyckanden, som i mycket berodde på inkompetens i den engelska stridsledningen i den akuta delen, men också berodde på strukturell skevhet i hela det engelska krigsmaskineriet som gjorde att det gick som det gick. Filmen De tappra 600 handlar av Tony Richardson om allt detta.

I filmen får man framför allt följa en kavalleriofficer vid namn Nolan, som är en duglig militär med striderfarenhet från Indien. Den bakgrunden gör att han inte står inte högt i kurs hos sin överordnade, självaste lord Cardigan, men han gillar inte heller sina kollegor som mestadels är aristokrater som köpt till sig sina befattningar. Lord Cardigan framställs som ett riktigt praktpucko av det extremt stöddiga slaget, och som dessutom är inkompetent i sitt jobb. Den engelska armén har i stort varit utanför krig i 40 år, och har under tiden hunnit bli trög i strukturen, gammalmodig i upplägget med ett system som mer beror på börd än på kompetens och där skillnader i rang osvikligen leder till pennalism. Ett krig behövs, och därför beger sig styrkorna till Krim för att bränna Sevastopol och därmed visa tsaren vem som är bäst.

Jag kan inte avgöra hur historiskt korrekt filmen är, men den har ett mycket tydligt anti-krigsbudskap. Krig är ren idioti. Filmen inleds med animationer gjorda i samma stil som i den samtida satirskriften Punch, men med propagandainslag och det blir riktigt häftigt. Det brittiska imperiet hyllas och politiken kring upptakten till Krim-kriget avhandlas effektivt. Inför kriget sker allt i ett slags triumfatoriskt rus, där det engelska lejonet ska visa den ryska björnen var skåpet ska stå. Musiken är upplyftande och pådrivande. Sedan kommer verkligheten ikapp, och till eftertexterna är det bara flugors surr kring liken på slagfältet som hörs. Tyvärr ger även inblandningen av tecknade inslag, tillsammans med officerarnas överdrivet aristokratiska engelska kraftfulla associationer till Monty Python’s flygande cirkus, vilket ändå känns lite fel. Det finns så att säga olika grader av galenskap.

Filmen är inte spännande i och med att man vet att det kommer att sluta illa, men den är ändå sevärd med sitt tydliga budskap. Jag kan verkligen inte förstå storheten i att engelska soldater följer order från sina officerer in till döden utan att ifrågasätta dem ens då de är uppenbart fel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Helan & Halvan

Det kan vara trettio år sedan jag senast såg någon film med Helan och Halvan, och jag måste erkänna att jag aldrig förstod deras storhet när jag då såg dem. Därför rådde det bara lätt ljum förväntan när jag skulle se John S Bairds film med namnet Helan & Halvan. Men mina oförväntningar kom på skam och filmen är sevärd.

Filmen handlar inte så mycket om komikerparet Helan och Halvan utan mera om personerna. Filmen inleds med kort avsnitt från Hollywood 1937 när deras framgångar har nått sin höjdpunkt, för att snabbt kontrastera med ett hopp sexton år framåt i tiden till ett sjabbigt nord-England där de är ute på en inte så välbesökt turné och de har blivit slitna, trötta, åldrande och småkrassliga, men tajmingen har de erfarna komikerna kvar. De är fortfarande välkända och populära, men de känns gammelmodiga och ingen vill satsa på dem längre. Halvan är den drivande, och han jobbar på ett filmmanus som bygger på Robin Hood, men det är svårsålt då världen tycks ha sprungit förbi det gamla radarparet. Filmen följer den här turnén, vilket blev det sista de gjorde tillsammans som komiker.

Helan & Halvan är alltså ingen rolig film i grunden, utan snarast rörande och sorgsen med två komiker som inser att världen vill ha något nytt, och att det inte är de som ska stå för det nya. Att de trots allt fortfarande är älskade av en stor publik, men då snarare av nostalgiska skäl än för det nya de gör. Det är därför deras publik är gles trots att de uppträder på mindre scener. Filmen är välgjord med mycket bra skådespeleri i titelrollerna, och när den emellanåt lättar upp lite då deras klassiska gag dyker upp i vardagsaktiviteterna är den närmast lysande. Det kanske är dags att leta upp någon av de gamla filmerna så jag kan finna storheten.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Anthony Zimmer

Anthony Zimmer är en genialisk yrkesbrottsling som har skapat sig en stor förmögenhet genom narkotikaaffärer och listiga system för att tvätta pengarna, och han är därför förstås synnerligen eftersökt av polisen i hela världen, men framför allt i Frankrike. Då även rysk organiserad brutal brottslighet är han i hälarna har han sett till att plastikoperera sig till oigenkännlighet för att kunna hålla sig gömd. Han sägs bara ha en enda svaghet, och det är hans älskarinna Chiara Manzoni. Hon har stämt träff med honom på Gare de Lyon, men han ställer in det när han märker att hon är under bevakning. Hon kliver ombord på tåget till Nice och knyter an till en godtyckligt vald man ombord för att lura eventuella förföljare. Det är den mannens oplanerade äventyr som vi får följa under större delen av filmen Anthony Zimmer.

Filmen är regisserad av Jérôme Salle, och är en välpolerad historia som lyckas kombinera en del oväntade vändningar med en hel del vanliga thrillerkomponenter. Vi har den helt vanlige mannen som oväntat hamnar mitt i ett farligt spel där folk dödas och lyxliv levs, och vi har den listige kostymklädde polisen som är bara ett halvt steg efter mästerbrottslingen, och så har vi inte minst en vacker kvinna med lömska avsikter bakom sitt leende. Allt sätts samman på ett ganska listigt sätt, och det blir ordentligt spännande emellanåt, och framsör allt underhållande. Den känns liksom väldigt fransk, och den känns även lite speciell för mig eftersom den spelades in under året jag bodde i Frankrike så alla miljöerna känns liksom precis som jag minns att Frankrike ska vara i smådetaljerna (yoghurten på TGV-tåget, bilparkens sammansättning, …) om man bortser från filmens lyx, förstås.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ut och stjäla hästar

Det drar ihop sig till nyår 1999 och det lilla östnorska samhället laddar upp inför att fira in det nya årtusendet, men sextioplussaren Trond vill vara ensam. Han har precis flyttat tillbaka hem till Norge efter att ha tillbringat hela sitt vuxna liv i Sverige och ser fram emot ensamheten i det lilla och risiga huset han skaffat sig. En granne dyker upp, och det räcker för att dra igång minnena från en viktig sommar i Tronds liv. Sommaren 1948, då Trond och hans far bodde i de här trakterna som ett sätt att komma bort från stadslivet i Oslo. En sommar fylld av hårt skogs- och lantbruksarbete och olyckor av olika slag. Men som det sägs ett par gånger i filmen: “Vi väljer själva när det ska göra ont”.

Det är väldigt tydligt att Hans Petter Morlands film Ut och stjäla hästar bygger på en bok. Dels har den en förhållandevis komplex (eller kanske spretig) uppbyggnad av handlingen, men framför allt har den en berättarröst, vilket känns som ett lite klumpigt sätt att förmedla bokens författares (Per Petterson) historia. Filmen är dock synnerligen vacker. De fina miljöerna visas upp med ett genomtjusigt foto, och dessutom har stor möda lagts ned på ljudet. Allting låter liksom lite extra i Tronds minnen, på samma sätt som det var färgrikare den sommaren.

Filmen drar dock åt alldeles för många håll. Det samtidigt som den emellanåt går mycket sakta framåt. Mycket av scenerna från millenieskiftesvintern består av tystnad och overksamhet. Skådespelarna gör ett utmärkt jobb, men jag skulle ha föredragit en lite rakare berättad film, eller i varje fall något kortare.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Star Wars: The Rise of Skywalker

Någon gång måste alla trilogier få finna sina slut, och i och med Star Wars: The Rise of Skywalker, av J. J. Abrams, torde även berättelsen om Skywalker ha hunnit till sin ände. Det tog dock en trilogi av trilogier att nå dit, men nu ska väl äntligen den där galaxen långt borta för länge sedan få lite ro.

Handlingen inleds en tid efter händelserna i slutet av Star Wars: The Last Jedi, med en något decimerad “Första Ordning” och en något mer decimerad grupp av rebeller som slickar sina sår. Via en oväntad radiosignal, och ett meddelande från en spion, upptäcks att den gamle hyper-ondingen Kejsare Palpatine åter kommit igång efter att ha avlidit för ett par filmer sedan. Nu är planerna större än någonsin med en veritabel armada av planetförstörare redo att inom kort krossa allt icke-imperiellt i galaxen. Tiden är knapp, och vägen till lösning är krånglig. Först måste man ju hitta rätt, och det kan man bara göra med rätt hjälpmedel, och man måste ha med sig rätt folk. Därför får vi åter träffa gamla favoriter från tidigare filmer för en sista runda mot ondskans krafter.

Filmserien kanske förtjänar en bättre avslutning, men den fyller sin funktion på ett bra sätt. De viktigaste trådarna knyts ihop och det är en lagom nivå av spänning och drama mest hela tiden. Överraskningar finns, men å andra sidan saknas det lite av en knorr på anrättningen. Det stora hotet känns nu i alla fall riktigt allvarligt, men det sjabblas lite med själva poängen med hotet. Vad driver egentligen ondingarna? Men nu äntligen får vi i alla fall en rejäl folklig resning, och det har jag saknat i de tidigare filmerna.

Det känns som min slutkläm här blir lite väl tråkig, men det vettigaste jag kan säga är att filmen är tillräckligt bra…