Contagion

En film som inte gjorde så mycket väsen ifrån sig när den kom för nio år sedan är Steven Soderberghs Contagion. Den har plötsligt blivit aktuell i och med dess stora likheter med den pågående Corona-pandemin. Det gör att man inser hur mycket efterforskning, och tillika eftertanke, som måste ha legat bakom filmen för att den skulle kunna träffa så rätt.

Filmen börjar med en följd av suggestiva scener där man följer ett antal personer på resa i olika delar av världen, någon hostar på bussen, handtag och kreditkort greppas, snacks stoppas i munnen och så vidare, och så börjar de att må sämre och falla ihop ungefär samtidigt, fast på helt olika ställen. Så uppstår ett par olika sjukdomskluster, och vi får följa arbetet med sjukdomsidentifiering och smittspårning samt hur samhället påverkas av den stora pandemin. Det som känns mest träffande är att det inte bara är sjukdomen man bör vara rädd förr, utan det är hur folk reagerar på den genom att sprida desinformation och av kortsiktiga skäl motverka de organiserade försöken att komma tillrätta med smittan.

Contagion har en imponerande rollista, och som sagt en genomtänkt handling. Därför är det oväntat att filmen i sig känns oväntat platt. Det kan ha att göra med att den liksom har en redovisande aura över sig som gör att man inte riktigt kommer personerna nära, utan man hamnar i någon slags dramadokumentärliknande stämning. Men filmen är ju både trovärdig och hyfsat spännande. Dessutom lite pedagogisk då man bland annat får lära sig om R0 och på köpet får goda råd om att hålla samhället friskt genom att vara noggrann med att hålla socialt avstånd och att tvätta händerna ofta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En officer och spion

Det känns märkligt att jag känt till så lite om själva Dreyfusaffären, trots att den känts så välkänd för mig. Jag har ju läst ett antal böcker där personerna diskuterar eventuell skuld och skandal, men jag har så att säga inte fått någon överblick i vad som ska ha hänt. Därför kändes det redan från början bra att få möjligheten till insikt i historien via Roman Polanskis En officer och spion. Den bygger på boken med samma namn av Richard Harris, som i sin tur är en ganska noggrann genomgång av hur rättshärvan nystades upp.

Filmen inleds 1894 med att Alfred Dreyfus, en artillerikapten i franska armén, skamligen degraderas och deporteras på livstid till Djävulsön efter att ha dömts för att ha spionerat för Tyskland. Allt borde vara i sin ordning då han ju, trots ihärdigt nekande, dömts i en rättegång. En tid därefter får en viss Georges Picquart ta över posten som avdelningschef för generalstabens underrättelsetjänst i Paris. Han kände till Dreyfus, dels som tidigare elev och dels för att han hade haft en mindre roll som observatör under rättegången. Avdelningen har varit illa skött, men Picquart försöker få ordning på den, och kommer då över ett dokument som verkar antyda att en helt annan person än Dreyfus försett tyskarna med information. Han börjar rota i den gamla utredningen och finner hur illa skött den var och hur snabbt man bestämt sig för att Dreyfus var skyldig, och därefter arbetat på att matcha verkligheten för bevisa detta. Det var verkligen ytterst lite som pekade på Dreyfus, men han var ju jude och därmed den perfekta skyldige som representant för den judiska konspirationen att ta över staten Frankrike. Klassisk antisemitism helt enkelt. Picquarts rotande motarbetas av både överordnade och underordnade som vill dölja inkompetens, alternativt som vägrar tro att de har gjort något fel.

Filmen är inte spännande, men däremot mycket välgjord ända in i de riktigt små detaljerna. Det känns gott att få se riktigt gott filmhantverk från i stort sett alla inblandade. Då kan man ju koppla bort att filmen bekostats av en obehaglig rysk oligark och regisserats av Polanski, som ju sedan länge är sökt efter ett antal anklagelser om sexuella övergrepp. Man måste ju kunna skilja konst från person.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Quick

Fallet Thomas Quick är ett verkligt bottennapp i svensk rättsväsendehistoria, där en psykiskt sjuk man plötsligt erkänner en stor mängd mord och dessutom döms för åtta av dem utan vare sig vittnen eller tekniska bevis. Det var först flera år senare när TV-journalisten Hannes Råstam hade börja rota i fallet, och ställt samman en TV-dokumentär om det, som det nystades upp att Quick med allra största sannolikhet inte var skyldig till morden. Filmen Quick, av Mikael Håfström, handlar just om rotandet och uppnystandet.

Jag känner mig ofta lite tveksam till spelfilmer som bygger på verkliga och rätt välkända händelser. Dels för att man lätt leds till att tro att det är dokumentärt, och dels för att man ju redan vet hur det kommer att sluta. Då är det viktigt att det filmiska fungerar bra, och det gör det i Quick. Den har ett anslag som ligger rätt nära den amerikanska thrillertraditionen även om situationen är ställd på huvudet. Filmens hjälte ska ju bevisa att den dömde mannen inte är skyldig. Det är bra skådisar i de bärande rollerna och filmen håller spänningen uppe mest hela tiden. Kluvenheten mellan dokumentärt och spelfilm känner jag mest i och med att dialogen är så välskriven och fylld av detaljer som den är. Samtidigt är också den sanna historien fylld av så mycket idioti i brottsutredningarna och rättspsyksundersökningarna att själva historien borde vara orimlig. Även där ställs alltså situationen på huvudet då det fiktiva är rimligare än verkligheten. Thrilleranslaget betyder att några filmiska klyschor dyker upp för att man så att säga ska känna igen sig, men i övrigt är det en bra och sevärd film. En utmärkt start på Kiruna filmstudios höstsäsong.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På Chesil Beach

Året är 1962 och det nygifta unga paret har på sin bröllopsresa tagit in på ett hotell på den engelska sydkusten. De känns tafatta och rätt obekväma med situationen när de serveras middag på rummet där bröllopssängen väntar. I en serie tillbakablickar får man en liten inblick i deras bakgrunder och hur de träffas, med kärlek vid första ögonkastet. Hon är klassiskt skolad violinist med egen kvartett och han gillar Chuck Berry. Hon kommer från en familj i övre medelklassen medan han kommer från den övre nedre medelklassen, och som jag lärt mig i Watching the English- The Hidden Rules of English Behaviour är det en av de svåraste kulturbarriärerna att passera i det där märkliga landet. Trots detta älskar de verkligen varandra, passar utmärkt ihop och allt borde vara bra. Men taffligheten har också en bakgrund – de vet inte hur de ska bära sig åt i sängen, och det är också ingenting man talar om. Det fungerar inte alls, och deras gemensamma historia tar sig en bitter vändning.

Med filmen På Chesil Beach har Dominic Cooke tagit sig an att regissera boken med samma titel, skriven av Ian McEwan, och det med rätt lyckat resultat. Det är mycket välspelat i huvudrollerna, och filmen känns i det stora hela genomtänkt och balanserad. Den tar ett rejält tag på sig att komma till poängen, men i och med att filmens tema är så pass ovanligt, och vägen till poängen så pass intressant, så gör det ingenting. Däremot skämmer slutet med två epiloger som sentimentaliserar onödigt övertydligt. Det är minst en epilog för mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

First Reformed

Ernst Tollers tro sviktar. Han är pastor i en mycket liten kyrka norr om New York som har historisk betydelse men däremot saknar församlingsmedlemmar. Den drar i alla fall till sig enstaka turister, och ett 250-årsjubileum är på gång. Tollers hälsa sviktar också, men han dämpar känslorna av förfall med spriten. Efter en gudstjänst kommer en kvinna fram till honom och vill att han ska tala med hennes make. Hon är orolig att han ska göra något riktigt dumt och farligt. Det leder Toller in på ett spår där även hans hopp börjar svikta. Vad är det vi gör med vår planet egentligen?

First Reformed av Paul Schrader är en obehaglig film på ett krypande sätt. Anslaget är helt enkelt mycket pessimistiskt. Fotot är finfint med oftast stillastående kamera och miljöer som liksom saknar detaljer och därför känns lite klaustrofobiska. Samma effekt har valet av bildformat med lite högre bildruta. Filmen är också behagligt tyst. Ytterst få scener med musik utan istället knarrande golv och tickande klockor. Filmens historia går framåt i makligt tempo. Lite bakgrundsinformation om rollpersonerna portioneras ut emellanåt, och Tollers utveckling från nedstämdhet till bitterhet är stadig. Den obehagliga stämningen sitter i långt efter filmens slut, men vissa saker i filmen irriterade mig. Framför allt vet jag inte om jag någonsin har upplevt ett tydligare Tjechovs gevär än här. Nästan varje ovidkommande detalj verkar ju vara vidkommande när allt kommer omkring.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det regnar alltid i Provence

En del filmer jag ser känns liksom lite poänglösa. Agnès Jaouis har regisserat Det regnar alltid i Provence som är just en sådan. I filmen spelar hon även huvudrollen som en författare med feministiskt perspektiv som börjat glida in mot en politisk karriär. Hon reser till uppväxthemmet i Provence där hennes syster bor med familj, samt även familjens trotjänare till hushållerska. Hushållerskans son jobbar ihop med en dokumentärfilmare på en intervjufilm med feministen, och det är det som knyter ihop den här berättelsen. Det blir liksom inte mer än så.

Det börjar både trögt och vagt, för att fortsätta subtilt, eller kanske ofokuserat. Filmarna är irriterande klantiga, relationerna mellan huvudkvintetten skaver, blandade klyschor finns i biroller, det pratas på och det hela leder ingenstans. Filmhantverket är utmärkt och ett urval av Frankrikes bästa skådisar är med, men trots det lyfter filmen inte. Ambitionen må vara ett försök till en reflekterande ögonblicksbild av olika motsättningar (behovet av feminism, förtroende till politiker, invandrade i andra generationen, favorisering av barn, frånskild med framgångsrikare rival, etc), men filmen gav mig ingenting.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.