The Dark Tower

Jake är en pojke som inte har det lätt i livet. Hans far, brandmannen, dog i tjänsten av en explosion och Jakes drömmar är fyllda av eld och mörker. Hans mors nya kille tycker inte om honom, men i drömmarna finns en revolverman som skulle kunna fungera som fadersgestalt. I drömmarna finns också en mycket ond man, mannen i svart, som revolvermannen vill besegra för att kunna rädda världen från slutliga elden och mörkret. Det hela kretsar kring ett mörkt torn som fungerar som ett slags nav i universum som håller alltet i balans. Naturligtvis är allt på riktigt, världen finns i flera olika upplagor, varav vår är den så kallade nyckeljorden, och man kan resa mellan dem via portaler. Magi är påfallande användbart, men våld fungerar också, och ondskan verkar vara på väg att segra.

Filmen The Dark Tower innehåller ett sammelsurium av olika trådar, som alla drar åt olika håll. Nikolaj Arcel har regisserat det hela, som bygger på en romanserie av Stephen King, men det känns inte som om regissören har haft så mycket att säga till om. Filmen känns väldans spretig så det verkar ha funnits många fler inblandade i skapandet som alla ville få sitt sagt. Filmen är rätt underhållande, men det är alldeles för mycket på gång mest hela tiden och därför känns den nästan som en uppräkning av händelser snarare än som en historia. Det dyker upp många personer i berättelsen som säkert skulle kunna ha varit intressanta att lära känna närmare, men som man aldrig får någon chans att förstå sig på. Det finns hela världar som bara skissas upp. Det är inte riktigt tydligt vad den onda sidan egentligen vill uppnå, men det är i alla fall tydligt vilka som är på den onda sidan. Jag är faktiskt imponerad av hur genomond mannen i svart är, det är till och med en av de stora behållningarna efter att ha sett filmen. En annan behållning var att skyltar i filmen som visade sifferkombinationen 19-19 faktiskt även översattes i den svenska textningen. Två gånger för säkerhets skull, så att man inte skulle missa numrets relevans.

Jag tyckte inte att The Dark Tower var en särskilt bra film, men jag blev i alla fall underhållen. Det blir ju roligt när en film håller sig med repliker i gammaltestamentligt patos och samtidigt leker med en serietidningsaktiga attityd, mitt i en komplicerad fantasivärld. Jag tror tyvärr att jag skrattade på fel ställen.

Flaskpost från P

Filmens titel, Flaskpost från P, är rätt märklig. Den lockar inte fram några förväntningar om innehållet, och ger knappt ens någon ledtråd om det, men är ändå både avvikande och svår att komma ihåg. Hans Petter Molands filmatisering av Jussi Adler-Olsens bok har titeln emot sig. Det är den tredje filmen i serien om avdelning Q vid Köpenhamnspolisen, där gamla och ouppklarade mord till sist hamnar, och jag har faktiskt redan sett en av de tidigare filmerna (Fasanjägarna).

En flaskpost hittas där ett barn söker hjälp från fångenskap, och ungefär samtidigt försvinner ett syskonpar från en svårt religiös familj. Det är i stort sett allt som behövs för att dra igång en riktigt spännande jakt på elakingen som ligger bakom det hela. Spänningen finns där nästan hela filmen igenom, trots att man vet vem som är ond. Det syns ju redan från första början. Historien håller helt enkelt så pass bra klass att den fungerar ändå, och själva grundidén, motiveringen till brotten, är intressant. Det är en bra och välgjord deckare, men med kanske lite för mycket överlagt våld för min mage. Men det står i alla fall klart att ondskan talar norska.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Yarden

En malmö-poet utan publik klarar sig naturligtvis inte särskilt bra ekonomiskt. I brist på andra möjligheter tar han ett jobb på “Yarden”, en enorm parkering i hamnen där nylossade fabriksfärska bilar står och väntar. Han får sig ett nummer, 11811, istället för ett namn, och orange arbetarkläder så att han kan ta itu med arbetsuppgifterna där. Det finns ett bonussystem som bygger på att ange arbetskamraterna. Borde inte det här jobbet räcka för en dräglig tillvaro tillsammans med tonårssonen och hunden Zlatan?

Yarden av Måns Månsson ger en rätt märklig filmupplevelse. Den bygger tydligen löst på en självbiografisk bok av Kristian Lundberg, med betoning på löst. I grunden finns en känsla av att man aldrig kan känna sig trygg, men samtidigt är känslorna väldigt avtrubbade. Det finns aldrig någon egentlig ilska eller sorg, det är bara med en stilla resignation som år stackars poet möter sina motgångar. Det blir så grått att det blir närmast parodiskt. Fotot är tidvis väldigt fint med den enorma parkeringen fylld av vitklädda bilar och en och annan utspridd färgklick (arbetare). Den stora geometriska skalan och den trånga färgskalan skulle kunna ge filmen en teoretisk känsla av undergång, men den andas snarare något mera jordnära. Tillvaron är skör när man är vid botten.

Det finns skönhet i sammanbrottet.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Små citroner gula

Av någon anledning har jag kopplat ihop sången Jag längtar till Italien med Evert Taube. Idag fick jag lära mig att det är Birger Sjöberg som ligger bakom den, med orden Där små citroner gula de växa uppå strand. Därmed har jag lärt mig något nyttigt idag, och i filmen av Teresa Fabik med titeln Små citroner gula fick jag lära mig att ärlighet är bäst i längden. Filmen bygger förstås på Kajsa Ingemarssons roman.

Agnes drömmer om att jobba på restaurang, och får börja från den djupaste botten på ett hypersnobbigt ställe i Stockholm. När hon får sparken och hennes rockpojke till pojkvän samma dag lämnar henne för en bystigare brutta rasar hennes tillvaro samman. Vilken tur att mamma och pappa finns till hands med god mat och kärlek. Hon får chansen att starta upp en egen restaurang tillsammans med en gammal kollega med hjälp av ett stort lån från sina föräldrar, men den går inte så bra. Ska hon våga utnyttja att en känd, men hemlig, matrecensent bor i hennes hus?

Filmen är fylld av pinsamheter, missförstånd, felsteg, självupptagna klyschor till män, god mat, ond mat, kärlek, sorg, besvikelser, och ett slags hopp om bättring. Det är vad en romantisk komedi ska vara. Filmen börjar i ett högt tempo, men det känns som om den mattas av efter hand och nästan blir lite trög. En del av skådespelarna verkar inte heller riktigt trivas i sina roller, men historien tar en del vändningar som i varje fall jag inte var beredd på. Filmen känns kanske något lättsmält, men den mättar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sänkningen av Laconia

Det känns rätt märkligt att se en miniserie gjord för TV på bio under skenet av att vara en biofilm med paus. Exempelvis så måste det i en miniserie ses till att tittaren inte byter kanal omgående vilket gör att berättartekniken bygger på att fånga intresset så fort som möjligt. Av samma anledning finns det också ofta en trailer om vad som ska ske i nästa del strax innan pausen. Är bilderna tänkta att visas i en TV i hemmamiljö är de ofta fyllda av närbilder på människors ansikten, och skärpedjupet är ofta ganska grunt. Det är i alla det som jag känner när jag sett Uwe Jansons Sänkningen av Laconia.

Filmen beskriver en omtalad händelse från andra världskriget då oceanångaren Laconia sänktes av en tysk ubåt. Laconia användes av britterna som trupptransportfartyg under kriget, men på just den här resan transporterades ett stort antal italienska krigsfångar och även ett antal civila resenärer. Två torpeder från den tyska ubåten räckte för att sänka Laconia, men när ubåten tittade närmare på vraket och såg vilken typ av människor som låg i vattnet stannade den kvar och en räddningsaktion inleddes. Men det är inte lätt att vara hjälpsam under krig.

Som miniserie är Sänkningen av Laconia alldeles utmärkt. Berättelsen rör sig framåt i ett lagom tempo, och man får följa historien från flera olika vinklar. Möjligen kändes den andra delen något mer utdragen än vad historien klarade av att bära. Som långfilm med paus, däremot, blev det lite väl mastigt för min smak. Det blev helt enkelt lite för mycket av allting. Ett drama om medmänsklighet, en katastroffilm, en krigsfilm, en film om hjältemod, och en film om felaktiga militära beslut. Allt detta på en gång.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Bon appétit!

En australiensisk dokumentärfilmare åker till en fransk forskningsbas på en ö utanför Antarktis kust. Där träffar hon basens avgående kokerska Hortense som håller på att ladda upp inför sin avskedsmiddag med bland annat tryffel och ankbröst. Hon ska ha varit personlig kock till den franske presidenten under ett par år och det är klart att man undrar hur en sådan kock hamnat på en sådan undanskymd plats i världen.

Filmen Bon appétit! av Christian Vincent handlar inte så mycket om det, utan om Hortenses plötsliga och oväntade möjlighet att få jobbet att laga mat åt presidenten som blivit sugen på välgjord klassisk fransk husmanskost. Hon får tillgång till ett litet kök i presidentpalatset och en enda medhjälpare, men motarbetas av macho-gubbarna i palatsets centralkök. Man får följa hennes kamp att vinna presidentens mage, trots motståndet från centralköket, revisorerna och presidentens läkarteam.

Filmens huvudtema är dock kärleken till mat och matlagning. Det blir en hel del närmast gastronomipornografiska bilder av deliciösa anrättningar. Ååååh, ibland saknar jag verkligen den delen av den franska kulturen från mitt år i Loiredalen, den där mat och matlagning tas på fullaste, men också njutningslystnaste, allvar. Men tar man bort matbilderna från filmen blir det tyvärr inte så mycket kvar, så filmen kan närmast ses som en ganska poänglös anrättning med en del inbakade delikatesser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.