Author: Juldans

Michel gillar jazz. En lördag hittar han på en loppis en skiva han letat efter länge: “Me, myself, and I” som är klarinettisten Niel Youarts debutplatta. Han skyndar sig hem med sitt inköp så att han ska få lyssna på plattan i lugn och ro innan hans vän kommer på besök för att prata affärer. Men hans fru har något viktigt hon vill prata om, liksom hans älskarinna. Städerskan för oväsen, för att inte tala om de polska hantverkarna som han anlitat för att bygga om i lägenheten, och grannarna som organiserar ihop en husfest i grannsämjans tecken, och hans son som organiserar ett flyktingboende i huset. Då blir det inte mycket lugn och ro över till att spisa jazzplattan.

En lugn stund av Patrice Leconte är en oerhört fransk film. Det är mycket, mycket prat och högröstade livliga diskussioner och dessutom ett typiskt urval av stereotyper som hör hemma i en fars. Det blir faktiskt riktigt roligt när man, som i den här filmen, gör det hela fullt ut. Jag kan bara inte komma över känslan att jag har läst nästan samma historia med Kalle Anka, fast då ingick förstås inte älskarinnor.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Året är 1945. Nelly har överlevt Auschwitz, men hennes ansikte är sönderskjutet så hon genomgår en kirurgisk ansiktsrekonstruktion. Hon beger sig hem till ett totalt sönderkrigat Berlin fast bestämd att leta upp sin älskade make Johnny. När hon hittar honom känner han dock inte igen henne, utan kommer i stället med ett mindre ärligt affärsförslag. Hon spelar med, men allt eftersom tiden går kommer allt mer fram som tyder på att Johnny kanske har något med hennes fångenskap att göra.

I filmen Phoenix av Christian Petzold berättas en riktigt listig historia om nystart, att återfödas ur askorna, trots att världen runt omkring har ändrats. I en del scener leks det med visuella effekter som brukar användas i andra filmer, såsom ett godståg på en mörklagd station eller Cole Porter-sångflickor på nattklubben för att symbolisera det som varit (fångtransporter, respektive mellankrigstiden). Att använda sådana enkla bilder i stället för raka tillbakablickar eller flashbackeffekter visar sig vara ett utmärkt knep att få filmen att få sin egen prägel. Tyvärr lider filmen lite av att Nelly är med i nästan varenda scen, men bibehåller nästan samma uttryck hela tiden. Hennes kroppsspråk svarar inte mot hennes känslor. Annars är det en alldeles utmärkt film, som behandlar frågor som fortfarande känns aktuella. Det borde de inte behöva göra, förbannade värld.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En sak jag upptäckte under mitt år i Frankrike är att fransmännen tycker om att åka ut i industriområden för att handla mat i lågprisaffärer. Filmen Klippet, av Louis-Julien Petit, handlar om en grupp anställda i Discount, just en sådan affär, i Lilletrakten. Anledningen till att butiken kan ha så låga priser är att personalen får låga löner samtidigt som de pressas till högre effektivitet med allt mer utstuderade metoder. När automatkassor ska införas kommer personalantalet att kunna minskas så att bara de allra effektivaste får stanna. Personalen har inte råd att strejka i protest, så i stället utarbetas en plan där de tar rätt på kasserade matvaror från butiken och säljer dem själva, fast till ett betydligt lägre pris. De öppnar en “solidaritetsbutik”.

Filmen är en socialrealistisk skildring, kanske till och med komedi, i en stil som annars känns som någonting från norra England. Även det nordfranska vädret för tankarna ditåt. Filmen inbjuder mer till ilska än till skratt, men anslaget har ändå ett gott humör i botten så det är nog därför man ska kalla den för en komedi. Livet för de den lilla revolterande gruppen skildras rätt ömsint, men även butikschefen skildras som en människa som försöker göra sitt bästa och därför offrar sitt sociala liv. Det onda i filmen är därför snarast människofientligheten i storskaligheten och vinstsökandet som dominerar samhället i stort. Filmen pekar ut detta, och den gör det tydligt.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En gång såg jag Amy Winehouse när jag var på väg hem från jobbet. Då arbetade jag på Imperial College, och i korsningen Exhibition Road och Cromwell Road satt hon på en cykel och såg förvirrad ut. Hon såg inte mig.

Dokumentärfilmen Amy av Asif Kapadia handlar om Amy Winehouses liv fram till dess tragiska slut 2011. Filmen är ihopsatt av ett stort antal amatörfilmer och TV-bilder från olika framträdanden, och till detta används berättarröster som består av intervjuer med vänner och familj, och med Amy själv. Det hela sätts ihop till ett porträtt av hennes liv, hur sång- och texttalangen fanns där från början, och om hur bulimi, alkohol, droger och inte minst skvallerpressen bröt ner henne. Man får inget gått intryck av hennes obehaglige far, den girige managern under senare delen av hennes karriär, och hennes förste make som fick henne att börja använda heroin. Märkligt nog har de ändå gått med på att intervjuas och vara med i filmen.

Filmen är bra, men oerhört sorglig. Man får en bild av människan Amy Winehouse, vilket känns skönt eftersom man under hennes sista år från massmedia mest matades med skildringar av någon slags seriefigur. Bilderna från den sista studioinspelningen var nog mest rörande. Då fick hon sjunga duett med Tony Bennett, en av hennes allra största idoler under uppväxten, och hon förvandlas till en blyg liten flicka vid hans sida.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Bronislawa Wajs, eller Papusza som hon kallades, var den första romska kvinnan som skrivit ner dikter och fått dem utgivna. Det var mest av en slump. Hon föddes 1910 och när hon ville lära sig läsa och skriva var hon tvungen att göra det i hemlighet, eftersom sådana aktiviteter inte ansågs lämpliga i den polen-romska kulturen. En polsk poet som gömde sig i hennes läger undan hemliga polisen under ett par år lärde sig romani och upptäckte då hennes förmåga att sätta ord till livet. När han lämnade henne övertalade han henne att skriva ner texterna och skicka dem till honom, och de första stegen till litterärt erkännande kunde tas. Det ledde till att Papusza uteslöts ur den romska gemenskapen, och som rom var hon inte särskilt välkommen bland övriga polacker heller, och hon tvingades tillbringa långa tider på mentalsjukhus.

Filmen om Papuszas liv, Papusza – Den romska sången av makarna Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze, är en mycket vacker film. Det svartvita, knivskarpa, fotot är magnifikt. Det gör att filmen närmast känns som ett etnografiskt fotoreportage. Däremot är skildrandet av människorna rätt ytligt. De blir också en del av bilderna, men man får ingen egentlig känsla för hur de tänker och känner. Filmen går inte heller kronologiskt framåt, vilket jag skulle ha föredragit eftersom jag inte har någon riktig koll på hur romernas status ändrats under 1900-talets första halva. I stället rör den sig närmast tematiskt framåt. Det gör att känslan i filmen blir som att gå på ett museum där man vill lära ut något men där alla skyltar är på ett språk man inte förstår. Man får ingen närhet till berättelsen trots att den tar god tid på sig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Det är sent 1800-tal i Buffalo. Edith, dotter till en rik industrialist, har författardrömmar: Hon vill skriva spökhistorier. Det är ganska passande eftersom hon själv ser spöken. Redan när hon var flicka dök hennes nydöda mor upp och varnade henne för Crimson Peak. Sedan växer Edith upp, och hon varnas åter av sin döda mor för Crimson Peak. Hon träffar en stilig engelsk adelsman som har uppenbara baktankar med sitt uppvaktande av henne, gifter sig med honom och följer med honom och hans syster till det förfallna familjegodset i bistraste Cumberland. Den står på en röd kulle av röd lera som i folkmun kallas Crimson Peak.

Edith ser och hör spöken, men lyssnar alltså inte på dem.

Guillermo del Toro är mästerlig när det gäller att få ihop fantastiska effekter på film, och Crimson Peak är fylld av dem. Filmen känns också mycket påkostad med stora scener med mycket folk i kostym. Men under den tjusiga ytan finns det inte så mycket. Rollfigurerna är närmast parodiskt enkelspåriga och känns inte på något sätt som realistiska skildringar av människor. En intressant sak som slog mig är också att eftersom Edith inte bryr sig om varningarna så skulle filmens handling ha blivit exakt likadan även helt utan spöken, men utan spöken så hade det heller inte behövts några specialeffekter. Trots det utsökta filmhantverket tycker jag alltså att filmen i stort sett är rätt ointressant.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.