Himlakroppar

Bokomslag Himlakroppar (inbunden)

Det är ibland ganska angenämt att komma in mitt i en bra TV-serie och försöka pussla ihop vad som har hänt och hur allt hänger ihop utifrån vad man får se. Det blir lite av ett detektivarbete att försöka sätta ihop en historia med hjälp av otillräcklig information. Man kan få samma effekt om man läser en boks kapitel i godtycklig ordning, förutsatt att boken inte bygger på att ha cliff-hangers i slutet på kapitlen. En liknande upplevelse har skotten Walter Moody när han den 27 januari 1866 kliver in i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika på Nya Zeelands sydö. Han har sex timmar tidigare anlänt till staden för att pröva lyckan under den pågående guldruschen. Spridda i rökrummet finns en grupp på tolv män som inte ser ut att kunna ha någonting gemensamt, men det visar sig att de har samlats för att diskutera ett par märkliga händelser som skett den senaste tiden i och omkring staden: bland annat ett dödsfall, ett försvinnande, och ett eventuellt självmordsförök genom opiumöverdos. En komplicerad historia nystas så sakteliga upp, men vad har egentligen hänt, och varför verkar allting hänga ihop?

Eleanor Catton har med Himlakroppar skapad en rejäl tegelsten till roman som erbjuder en rätt trivsam läsning, även om jag fortfarande inte är helt på det klara med det exakta händelseförloppet mot slutet av historien (inte slutet av boken – den är inte kronologiskt berättad). Inledningsvis känns det som om det mest är en massa prat när de tolv männen sakta och motvilligt återger sina versioner av historien för Moody, men det bygger ändå upp en spänning som lockar till fortsatt läsning, där man tacksamt kan bläddra tillbaka till personregistret vid behov för att hålla koll på vem som är vad.

Bokens språk är både ledigt och målande, men ibland känns det som om översättningen kanske gick lite för fort när man får läsa en del i sammanhanget oväntade ord såsom lastbil istället för lastvagn, uthus istället för dass, och kemist i stället för apotekare. Man får lov att ha överseende med de småsakerna när boken är på över 1100 sidor. Det känns dessutom som om de astronomiska termerna sitter de de ska, och det är på ett sätt en ganska viktig del av boken. Det är nämligen så att var och en av de tolv männen motsvarar ett stjärntecken i djurkretsen, och att sju stycken ytterligare huvudpersoner i boken motsvarar de sju klassiska himlakropparna (därav bokens svenska titel). Varje kapitel i boken utspelar sig ett visst datum, och himlakropparnas positioner i djurcirkeln just det datumet ska då motsvara huvudpersonernas inbördes interaktioner. Dessutom har förstås personerna de personligheter som ska passa ihop med deras respektive stjärntecken eller himlakropp. Det spelar egentligen absolut ingen som helst roll för bokens handling, men eftersom varje kapitel inleds med en teckning av himlakropparnas ställning på natthimlen så känns det värt att nämnas här. Det skulle också kunna få boken att kännas pretentiös, eller fånigt nyandlig, men jag tycker att det helt enkelt ger en liten extra krydda och får boken att kännas lite annorlunda.

Monster Loves You!

Monster Loves You!

If you think it was difficult growing up as a human, just consider how it would have been growing up as a monster. Your life starts in a tank of slime and while growing up you gain different amounts of personality traits (bravery, cleverness, ferocity, honesty, and kindness) and the respect from other monsters based on the desicions you make as monsterling, adolescent and fully grown monster. If you are sufficiently respected you may continue your monster career as an elder, or you get recycled in the tank. You may even go on to achieve great accomplishments in the diplomatic interactions between monsters and men. You can write monster history!

Monster Loves You! is a cute little game, or rather a cute little interactive story, where the choices you make matters. It is very nice in small doses, but after a couple of lifetimes the little adventures you experience starts getting a bit repetitive. The same can be said about the music. It is interesting that the way some choices influence the personality are not immediately obvious, but that they start to make sense after a while when more is learnt about monster life. The storyline is inventive and clever and the monsters are cute to look at. Monster Loves You! offers a relaxed escape from the human reality.

Fasanjägarna

Fasanjägarna

Carl Mørck har hamnat på avdelning Q vid Köpenhamnspolisen. Det är avdelningen där gamla ouppklarade mordfall till sist landar när utredningarna kört fast. En dag blir Mørck antastad av en man som ber honom hitta den eller de som mördade hans båda barn tjugo år tidigare. I det här fallet finns det redan en gärningsman som har erkänt brottet och tagit straffet, men det verkar vara något som inte stämmer. De båda mördade var elever på en finförnäm internatskola där stora delar av den danska affärseliten gått, och det blir snart väldigt tydligt att något mörkt döljs.

Mikkel Nørgaards film Fasanjägarna är den andra filmen om Mørck efter deckarböckerna av Jussi Adler-Olsen. Trots att jag inte sett den första filmen (Kvinnan i rummet) är det lätt att komma in i ramhandlingen tack vara att huvudrollerna är så grovt och tydligt tillyxade. Det är på samma sätt också lätt att veta vilka som är elaka. Det man däremot har lite svårare att förstå är varför de elaka begår de brott de gör. Det känns som om de genomför dem helt enkelt för att de är elaka, och det tycker jag inte räcker som drivkraft. I och med att man när man ser filmen vet betydligt mer om vad som hänt än vad poliserna gör så förloras en del av den spänning som brukar vara grunden i många deckare. Istället får man nöja sig med att se hur poliserna listar ut det trots bristfälliga ledtrådar och otillförlitliga vittnen.

Fasanjägarna en välgjord men inte särskilt originell film som aldrig överraskar utan mest puttrar på i gott tempo.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Left 4 Dead 2

Left 4 Dead 2

Återigen får jag tillfälle att fundera över vad som gör en människa. I Left 4 Dead 2 befinner vi oss i efterdyningarna efter en pandemi. Någon slags sjukdom som förvandlar vanliga människor till zombieliknande monster har spritt sig över världen. De smittade blir extremt blodtörstiga och de ger sig på friska människor så fort de får möjlighet. En del smittade har dessutom skaffat sig förmågor som närmast kan beskrivas som övermänskliga, och dessa använder de gärna i sin jakt på friskt blod. Fyra överlevare (Coach, Ellis, Nick och Rochelle) verkar vara immuna mot smittan och de befinner sig på taket till ett hotell någonstans i Georgia, USA, och nu ska de försöka ta sig därifrån för att leta upp något ställe som kan anses säkert. De är förvisso immuna mot smittan, men de är förstås känsliga mot det fysiska våldet som de smittade har för vana att utöva på de friska.

Grunden i Left 4 Dead 2 är för de överlevande att ta sig från punkt A till punkt B med ganska få variationer på temat. Ibland måste de hålla stånd tills något räddningsfordon dyker upp, ibland måste de samla bränsledunkar för att fylla på tanken till fordon eller elektriska generatorer, men i regel handlar det om att skjuta och hacka och motorsåga sig fram genom horder av smittade på väg mot en ny kort andhämtning. Frågan är om det gör överlevarna ett dugg bättre än de smittade. Med tanke på att varje smittad varelse en gång varit en normal människa med allt vad det innebär av familjeliv och minnen känns det väldigt rått att bara ha ihjäl alla man ser (det blir snabbt flera tusen) i stället för att försöka förstå hur smittan fungerar och kanske hitta något botemedel för de redan drabbade. Lyckligtvis verkar smittan bara drabba fullvuxna, eller i varje fall är det bara de vuxna som blir våldsamma.

Spelet fungerar mycket bra. Styrningen känns rätt, och svårighetsgraden kan man ställa in så att de flesta borde känna att det blir utmanande. Det blir emellanåt lite mastigt med alla lemlästade och sönderskjutna kroppar och allt blodstänk, framför allt i kombination med det slafsande ljudet av kött som faller i backen, men man trubbas av så småningom. Spelet är i första hand ett samarbetsspel där man tillsammans ska ta sig igenom köttmassorna, och därför är det synnerligen trist att spelets sämsta sida är dess spelare. De spelare som jag har parats ihop med när jag har försökt samarbetsspela har alla varit barnsliga, elitistiska eller bara korkade så det har inte varit särskilt trevliga upplevelser (om man tittar på spelets “gemenskapscentral” på Steam förstår man vilken typ av spelare som dominerar och vilken jargong som gäller). Det går att spela solo också, men då tappar man en viktig dimension av spelet. Man får helt enkelt anstränga sig för att hitta ett gäng medspelare man trivs med för att till fulla kunna uppskatta spelet.

Ex Machina

Ex Machina

Vad är en människa egentligen? Var går gränsen mellan att simulera intelligens och att faktiskt inneha intelligens? Alan Turing utvecklade på 50-talet ett test, det som kallas Turingtestet, av artificiell intelligens för att besvara frågan om huruvida vi skulle märka om en maskin kunde tänka. Filmen Ex Machina av Alex Garland handlar om en variation av just ett Turingtest.

Caleb arbetar som programmerare på ett enormt IT-företag när han genom ett lotteri inbjuds till sin högsta chefs ensligt belägna boställe. Anledningen är att han ska genomföra avancerade intervjutest för att komma fram till huruvida androiden som chefen har konstruerat verkligen besitter artificiell intelligens.

Filmen bygger i stort sett helt och hållet på ett antal dialoger mellan Caleb och Ava (androiden) samt mellan Caleb och Nathan (IT miljardären). Samtalen med Nathan är mest bara enerverande och märkvärdigt oengagerande, men å andra sidan är samtalen med Ava riktigt intressanta. Det är som om filmens hela tyngd ligger där, även om Nathan har ett par skelett i garderoben som kommer fram, och det gör den lite obalanserad. Samtidigt känns det uppfriskande otidsenligt med en lågmäld science fiction som bygger mera på tanke än på futuristisk flärd, och det gör att Ex Machina sticker ut ordentligt på ett positivt sätt. Det är bara obegripligt att filmen aldrig visades på konventionell bio i Sverige.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Familjen Bélier

Familjen Bélier

Att bli vuxen. Att finna sin egen röst. Att få luft under sina vingar. Familjen Bélier är inte den första filmen som bygger på dessa tre teman, och den kommer inte heller att vara den sista. Den sticker dock ut genom att den verkligen uttryckligen talar om det så att man inte behöver fundera på saken.

Tonårsflickan Paula bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror ute på landet i Pays-de-la-Loire. De är mjölkbönder. Samtliga i familjen är döva utom Paula, så hon fungerar som föräldrarnas tolk när de säljer ost på den lokala marknaden och i kontakt med myndigheter och motsvarande. Föräldrarna är inte bara döva utan också gränslöst pinsamma med sina högljudda sexuella utsvävningar när Paula har vänner hemma. Genom en tillfällighet hamnar Paula i skolkören och det visar sig att hon har en stor talang för sång. Så pass stor att musikläraren tycker att hon ska söka till musikskola i huvudstaden. Kan föräldrarna förstå?

Éric Lartigau har i Familjen Bélier gjort en bred film som är tänkt att gå hem hos alla. Det gör att den spretar lite åt alla möjliga håll. Dels innehåller den oväntat burleska farsartade inslag, dels är den ofantligt tårdrypande på sina ställen, samtidigt som stora delar är vardagligt normalt drama. Filmens stora svaghet är att stackars Paula är den enda som beter sig som en verklig människa i en värld där varje annan rollfigur är reducerad till varsitt personlighetsdrag överdrivet in absurdum. Det är därför imponerande att Louane Emera faktiskt klarar av att bära den rollen med sådan självklarhet. Det är hon som håller ihop filmen och får den att fungera.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.