Author: Juldans

120 slag i minuten

Filmen 120 slag i minuten, regisserad av Robin Campillo, utspelar sig i Paris runt 1990 då house-musiken på nattklubbarna stadigt hade en puls på 120 slag i minuten. Vid den tiden hade AIDS-epidemin pågått i omkring tio redan, och de sjuka började bli allt mer och mer frustrerade av overksamheten från politikerna att börja med att informera och hindra vidare smitta samt från läkemedelsföretagen att satsa på att utveckla mediciner. Ett nätverk som kallade sig ACT UP samlade upp blandade aktivister i sammanhanget och började aktivt skapa uppmärksamhet genom att storma kontor och möten och kasta låtsasblod omkring sig. Det är dessa aktivister som filmen handlar om, och i synnerhet den kanske argaste av dem, en ung homosexuell man vid namn Sean vars kroppsliga förfall man får följa med i.

Filmen är genomgående välgjord och känns, trots att den utspelar sig för närmare trettio år sedan, riktigt aktuell i och med att AIDS-epidemin fortfarande pågår och att det i många länder verkar finnas en stor tröghet i agerandet. Tyvärr känns filmen väldigt lång, i och med att de flesta scenerna i mitt tycke är onödigt utdragna. En stor del av filmen utspelar sig dessutom i en aula där ACT UP håller sina möten där alla starka, men olika, åsikter diskuteras fram och tillbaka. Det känns instängt och som att de inte kommer någon vart, vilket ju är vad som var tänkt att speglas i filmen men som också bidrar till den utdragna känslan. Jag skulle gärna vilja tycka bättre om filmen än vad jag gör, i och med dess väl genomförda relevans, men den biter inte riktigt på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Day of the Tentacle Remastered

En lila tentakel, som jobbar som labbassistent till doktor Fred Edison (galen vetenskapsman), dricker lite giftigt avfall som släppts ut ur laboratoriet och utvecklar armar, utökad intelligens och en stark lust att erövra världen. Han fångas in för att oskadliggöras av doktorn, tillsammans med sin gröne beskedlige tentakelbroder. Men brodern, som inte vill bli tillintetgjord, skickar sin kvicka hamster till en gammal vän efter hjälp. Vännen, Bernard, är en stereotypiskt lagd allmännörd som delar hus med en läkarstudent (Laverne) och en råddare (Hoagie). De far till laboratoriet, som ligger i källaren till ett sjaskigt motell, missförstår situationen och släpper åter ut den lila tentakeln i världen. Nu finns det bara ett sätt att rädda situationen för mänskligheten, och det är att resa en dag tillbaka i tiden för att göra det gjorda ogjort, men komplikationer uppstår då vissa besparingar i konstruktionen gjort tidsmaskinen mindre tillförlitlig. Så kan äventyret börja.

Day of the Tentacle Remastered är ett äventyrsspel av “den gamla skolan” där man pekar och klickar sig fram för att lösa problem på mer eller mindre långsökta sätt. Originalspelet släpptes för nästan precis tjugofem år sedan, och man måste säga att det var stilbildande och nyskapande när “den gamla skolan” var ung och fräsch. Omarbetningen och moderniseringen har varit varsam. Spelet ser betydligt modernare ut och låter betydligt bättre, men annars känns det tillräckligt bakåtsträvande för att nostalgin ska få sitt. Spelet rör sig framåt med en godmodig humor, men en del av standardklyschorna har helt klart åldrats. Detsamma gäller själva pusslen, som ju är hjärtat i den här typen av spel. Många av lösningarna känns väldigt långsökta, och har inga egentliga ledtrådar. Man får helt enkelt prova sig fram genom äventyret. Exempelvis sitter en skämtspya fast i taket i rummet där spelet inleds och man vet att den kommer att behövas till något någon gång under spelet, men hur man ska få ner den (ljudligt bombardemang) och vad den ska användas till (framtida tävlingsfusk) finns det inga som helst skäl att kunna lista ut i förväg. Det här är förvisso ett klagomål på hela genren och inte på just Day of the Tentacle Remastered, och det är mer en källa till frustration i spelandet än ett klagomål. Det gör ju att man blir så glad när man faktiskt listat ut vad det är tänkt att man ska göra, och det är ju det som är den stora charmen med det här spelet.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Tre sällan använda reklamskyltar längs en väg in till den lilla staden Ebbing i Missouri spelar en viktig roll i filmen med det passande namnet Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som regisserats av Martin McDonagh. Den ensamstående och sörjande mamman Mildred ser i dem en möjlighet att få fart på den avsomnade utredningen kring våldtäkten och mordet av hennes tonårsdotter, genom att betala för ett välriktat budskap till polisen. Hela situationen polariserar samhället och inte minst polismakten tar illa upp.

Filmen är mycket bra. Jag tycker om känslan av att inte veta vart berättelsen är på väg, och att ingen av huvudpersonerna är någon man till hundra procent varken kan sympatisera med eller förakta. Som tur var kan man i alla fall alltid förstå varför de beter sig och gör de val som gör. Det hade varit så enkelt låta filmen innehålla en klar hjälte som kämpar emot inskränkthet, så det är skönt att filmen tar en annan väg. Två frågor ställs mer eller mindre tydligt i filmen: Helgar ändamålet alltid medlen? Kan man förtjäna försoning vad man än har gjort för illa? Om man inte vill fundera på dem kan man åtminstone njuta av fint foto och utmärkta skådespelare som verkar trivas i sina roller.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gud hjälpe barnet

Omslag Gud hjälpe barnet

Lula Ann föddes mycket mörk, så mörk att hennes mor blev rädd för henne. Modern, Sweetness, var tillräckligt ljus för att inte behöva bli illa bemött i vardagslivet, men med dottern skulle det förmodligen gå sämre. Därför såg hon till att ge Lula Ann en mycket sträng uppfostran och mycket lite ömhet. Som vuxen kvinna tar Lula Ann avstånd från sin mor, tar sig det egna namnet, eller varumärket, Bride och är framgångsrik affärskvinna, mycket vacker och alltid klädd i vitt för att framhäva hudfärgen. En följd av att par illa genomtänkta val i samband med att mannen hon älskar lämnar henne gör att Bride råkar illa ut och hennes motgångar speglas även i någon slags kroppslig och själslig regression. Vad tar man med sig när man lämnar allt?

Gud hjälpe barnet är en koncentrerad roman om hur barndomens upplevelser påverkar hela livet. Toni Morrison berättar verkligen effektivt, kortfattat och tydligt. Ibland tar historien plötsliga språng framåt, och man får liksom arbeta sig ikapp den, lite grann som omvända klipphängare mitt i texten utan egentlig förvarning rycker fram i berättelsen. En annan intressant berättardetalj är hur perspektivet hela tiden ändras så att man man till slut förstår varför personerna i boken handlar som de gör, även om deras reaktioner kan verka märkliga till att börja med. Det känns dock emellanåt som om en del trådar i intrigen inte leder till något. Men slutligen ger boken en förvånansvärt mörk bild av hur viktigt ansvaret är som föräldrar har.

Whispers Under Ground

Cover Whispers Under Ground

Is four years a long or a short time? When reading books in a series I feel that four years could be slightly too long time between reading two consecutive books, but that is the time I spent before reading Whispers Under Ground by Ben Aaronovich after reading the previous books in the series (Rivers of London and Moon over Soho).

The story itself starts when a dead body is found at Baker Street tube station. It turns out to have been an American art student, and some circumstances around the case suggest that there may be some kind of magic activities involved. The last fact means that Peter Grant (the Metropolitan Police unit for supernatural cases) gets to take part in the investigation, while the first fact means that FBI is also present. This leads to some interesting cultural clashes, and also some tube and sewer system spelunking. In addition, there are some unfinished business from previous books that are continuing (and not concluded).

I enjoy the setting in central London, which is not unexpected. I also enjoy understanding some of the references that I probably would not even have noticed if I had not lived in the area for four years. For instance, I assume it is not by accident that the final chapter, in a book where all chapters have names after tube stations, is called Mornington Crescent… The descriptions of how magic works and how policework is done are also interesting and detailed. The main problem for me was that I did not find the actual main case in the book particularly interesting. It also took some time for me to refresh my memory of the increasing number of characters appearing in the story. This will probably not stop me from continue following the stories about Peter Grant, because they have a nice relaxed atmosphere and are written in such a good mood that the criminal stories are almost irrelevent in the overall experience.

Förälskad i Rom

Kan man uppskatta en film som man redan sett två gånger, och egentligen inte gillat då? Den frågan ställde jag mig när Kiruna Filmstudio på grund av filmbolagsstrul inte kunde visa den planerade filmen, Woddy Allens Wonder Wheel, utan istället visade hans ett par år äldre Förälskad i Rom. Svaret på den frågan är ett rungande jovars.

Fyra historier berättas som inte har något mer gemensamt än att de utspelar sig i Rom. En ung amerikanska råkar träffa en stilig italienare, giftermål planeras och föräldrarna ska träffas första gången, och det hela leder till operasång. Ett ungt nygift par från landet kommer till storstaden och råkar komma ifrån varandra, och det leder till klassisk fars. En alldaglig medelklassman blir av oklar anledning utvald att vara superkändis, och det leder till samtidssatir. Ett yngre amerikanskt par får besök av en charmerande väninna, och det leder till tänkvärdheter levererade av Alec Baldwin.

Det jag reagerar på den här gången jag ser filmen är att historierna inte hänger ihop på något sätt, och att de utspelar sig under mycket olika långa tid; från en knapp dag till åtminstone flera månader. Det tar en liten stund innan filmen tar sig, men den är rätt underhållande och är fylld av små roliga infall, och ett riktigt imbecillt badrumssångarmässigt sådant. Det är dumt, men det funkar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.