Author: Juldans

Den senaste, och kanske sista, filmen från den japanske mästeranimatören Hayao Miyazaki är Pojken och hägern. Den handlar om pojken Mahito som hamnar i synnerligen oväntade situationer på jakt efter ett sammanhang.

Filmen börjar abrupt med ett larmljud. Det är i andra världskrigets Tokyo och det är det är sjukhuset där Mahitos mor arbetar som brinner. Mahito rusar dit och får se sin mor försvinna i elden. Hans far flyttar ut till en lantlig herrgård med honom, och hans moster ska då bli hans nya mamma. Det är inte lätt för Mahito att hitta sin plats i den nya omgivningen, och inte blir det bättre när han börjar trakasseras av en stor och ful häger som skriker att mamman fortfarande lever. Efter en tid börjar Mahito utforska omgivningarna kring herrgården och hittar ett mystiskt torn, och plötsligt befinner han sig i en parallell värld med onda pelikaner och undulater, och med magi som härjar. Kanske kan han få svar om sin mor på denna mystiska plats.

Pojken och hägern lider ganska mycket av att Mahito är en tråkig huvudperson. Han är mest arg och rädd och saknar nyfikenheten som krävs rent motivationsmässigt för att utforska en parallell värld. Därför känns det mest som att han leds framåt av andra, och det ledde inte till att jag engagerade mig i någon högre grad i filmen. Men det är en ofta vacker film, och den parallella världen är väldigt fascinerande att få lära känna.

Om man vill känna sig illa till mods kan jag rekommendera den utmärkta filmen Matti Geschonnecks film Wannsee 1942. Den skildrar den ökända konferensen tyska Wannsee den 20 januari 1942, där metoden för att genomföra “den slutliga lösningen i judefrågan” presenterades för de ledande militärerna och byråkraterna i nazi-Tyskland. Hela mötet ägnades åt detaljerna kring transporterna av judar och krigsfångar och hur gaskamrarna skulle förmodligen vara den effektivaste metoden, där alla planer redan arbetats fram av SS-chefen Heydrich och hans hypereffektiva byråkratassistent Eichmann. Tack vare att det fördes ett noggrant mötesprotokoll, som dessutom sparats till eftervärlden, kan man få en tydlig bild av diskussionerna som fördes. Tydlig nog för att kunna återskapa mötet i sin helhet, med pauser för kaffe och andra förfriskningar.

I filmen Wannsee 1942 har man dessutom sett till att spela in den i den faktiska möteslokalen där den verkliga konferensen ägde rum. Det ger en extra känsla av autenticitet, och filmen innehåller förutom själva mötet även lite småprat mellan mötesdeltagarna före och efter. Det blir så skrämmande att blanda det hyfsat vardagliga småpratet i en ledningsgrupp, inklusive de små doserna av rivalitet och revirpinkande man kan vänta sig så nära den absoluta toppen, med själva ämnets fullständiga barbari.

Det är en bra film, även om den känns rätt mycket som en teaterföreställning i och med att den ju utspelar sig i ett mycket begränsat utrymme. Skådespelarna lyckas fånga stämningen väl, så det känns liksom verkligt. Det har även tidigare gjorts filmer och pjäser på det här grundmaterialet, men jag har inte sett någon av dessa så jag kan inte bedöma hur den här filmen står sig i den jämförelsen. Den är dock, som sagt, en väl ihopsatt film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Passagerare i natten av Mikhaël Hers är en märklig film, på ett ovanligt sätt: Den är ovanligt odramatisk trots att den borde innehålla en hel del dramatiska element. Istället puttrar handlingen mest bara på.

Handlingen utspelar sig under 1980-talet i Paris. Hemmafrun Elisabeth blir efter en skilsmässa ensam med sina två tonårsbarn och en stor lägenhet. Hon får för sig att börja jobba som telefonsvarare på en nattradiostation som folk får ringa till för att prata av sig. I samband med detta ramlar tonårstjejen Talulah in i familjens liv. Hon är hemlös, så Elisabeth låter henne bo i familjens lilla gästlägenhet. Det är i stort sett hela den yttre handlingen, som utspelar sig i olika steg med ett par års mellanrum. Filmen blir därför lite mer av en nostalgitripp en någon cineastisk upplevelse. Det är nästan så att man undrar varför filmen ens är gjord, men samtidigt är den varm och snäll, trots relations- och drogproblemen som belyses. Utan det starka skådespeleriet hade inte filmen fungerat, men nu gör den det i alla fall. Det är bara lite svårt för mig att känna nostalgi till en miljö som jag inte har någon relation till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lyz är 15 år och kommer från en lite halvtrasig familj. Hennes stora drivkraft i livet är att bli bäst i utförsåkning. Hon kommer med i en liten elitsatsande grupp där hård träning väntar. Tränaren Fred använder den klassiskt militära metoden att först bryta ner för att sedan bygga upp, så en hård tid väntar Lyz fram till vårens höjdpunkt: deltagande i en Europacuptävling. Hon litar helt på sin tränare, och det leder till framgångar, men det lockar fram en obehaglig sida hos Fred som utnyttjar henne till att uppnå sexuell tillfredsställelse. Men målet är trots allt för Lyz att uppnå sportsliga framgångar.

Charlène Favier tar med filmen Slalom upp ett synnerligen viktigt ämne. Det handlar om samtycke och övergrepp av personer i beroendeställning. Det är därför synd att filmen inte känns riktigt bra. Berättelsen är ganska otydlig, och inte särskilt mycket utvecklas över tiden, och ingenting överraskar särskilt mycket heller. En del scener är dessutom riktigt obehagliga att se. Detta, kombinerat med att filmen känns väldigt fransk i den mest negativa bemärkelsen (exploaterande och misogynt) gör att det är en film jag inte tycker om alls. Trots det upprörande ämnet blir jag arg på filmen, och inte på vad den vill peka på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.