Aniara

Harry Martinssons Aniara är ett diktverk jag inte har läst, men vars huvuddrag jag trots det har rätt bra grepp om. När Aniara presenteras i filmformat, i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja, är handlingen lätt moderniserad för att fungera lite bättre.

Jorden har av oss människor gjorts i praktiken obeboelig så mänskligheten transporterar sig till Mars i stället. Aniara är en av farkosterna som används och rymmer tusentals passagerare. Resan ska ta tre veckor, vilket inte är så länge då Aniara har alla upptänkliga bekvämligheter ombord – precis som en Finlandsfärja. Den här resan går dock på tok då Aniara tvingas väja för rymdskrot och en påföljande skada i reaktorn tvingar besättningen att dumpa allt bränsle, så rymdskeppet driver ohejdbart ut ur vårt solsystem i riktning mot Lyrans stjärnbild. Människorna ombord söker tröst på de sätt de kan, vilket i alla fall till en början bäst görs genom att använda Miman, ett gränssnitt som får en att uppleva just det man vill minnas. Historien berättas ur Mimarobens synvinkel, det vill säga av kvinnan som sköter Miman.

Det som överraskade mig mest med filmen var hur bra scenografin fungerade. Befintliga miljöer från shoppingcenter och konferenspalats används på ett mycket effektivt till Aniaras inre. Mänskligheten vill ta med sig konsumerismen även när den är en del av orsaken till mänsklighetens problem. Historien är ju sig mycket pessimistisk, men det understryks av sådana detaljer. Det är liksom inte futuristiskt alls, utan precis som ett sådant skepp skulle inredas om det byggts idag. Jag förvånades också över hur ovant det känns att höra svenska talas i rymdfilm. Filmen är gripande, och det är fascinerande att se hur de olika människorna reagerar på att glida fram i åratal genom rymdens mörker. Det finns mycket folk ombord, men många av dem är tyvärr rätt anonyma. Huvudpersonerna är i alla fall tydliga både till personligheter och uttryck tack vare flera utmärkta skådespelare.

Filmen Aniara känns uppfriskande. Det är skönt att veta att man med rätt begränsade resurser ändå kan göra något stort och episk utan att det känns billigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sir

Ratna är en ung änka som kommer från enkla förhållanden i en liten by, och som nu arbetar som tjänsteflicka i en stor lägenhet i centrala Bombay. Lägenhetens ägare är Ashwin, som är son till en rik byggherre och som har tillbringat många år i USA innan han återvänt hem till Indien. Egentligen var det tänkt att han skulle ha gift sig, men då den tilltänkta frun hade varit otrogen lämnade han henne vid altaret. Därför har den olämpliga situationen med en ungkarl och en tjänsteflicka uppstått, då Ratna så att säga blev över efter separationen. Han deppar och hon pysslar om honom, vilket ju är en del av hennes arbetsbeskrivning, och självklart uppstår känslor. Men det är tyvärr en ohållbar situation i ett så tydligt klassamhälle som det indiska.

Historien i Rohena Geras Sir är precis så enkel som i min beskrivning, men ingenting blir enkelt när man bryter mot urgamla samhällskonventioner, och det är där som filmen hämtar sin laddning. Alla känslor visas upp synnerligen återhållsamt; det blir mest blickar och tystnader. Båda huvudpersonerna har sina egna drömmar om framtiden, och de har båda gjort stora uppoffringar i sina liv för att de förväntas följa traditionerna.

Filmen är ett återhållsamt kärleksdrama som inte direkt tar ut svängarna i romantiken. Istället handlar det bästa i filmen om ögonblicksbilderna från en för mig exotisk och främmande vardag, och det funkar bra för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

När livet vänder

Äntligen fick jag möjlighet att se filmen När livet vänder efter det märkliga tekniska missödet för ett par veckor sedan som ledde till en oplanerad smygpremiär av Downton Abbey. Nu fick jag alltså min dos av frankofon diskbänksrealism.

Guillaume Senez har gjort en film om en man som heter Olivier. Han jobbar som gruppchef på ett enormt varulager och tar stort ansvar på arbetsplatsen som facklig företrädare. Hemmavid tar hans fru hand om deras båda barn och ser till att hemmet fungerar smidigt, fram till den dagen hon bara är borta. Olivier får då mer att tänka på än vad han klarar av. Han gör efterforskningar för att komma på vart frun har tagit vägen samtidigt som han måste få hemmet att fungera utan henne. Det blir mycket flingor att äta, och många långa tystnader i det förvirrade tomrum som frun lämnat efter sig, och Olivier lär känna sig själv mycket bättre i processen.

När livet vänder är en långsam och lugnt berättad historia. Grundgåtan varför frun försvann lämnas obesvarad, utan istället handlar allt om hur den oväntade situationen hanteras. Det finns även något positivt i det hela. De flesta människor i filmen är i grund botten gott folk som vill göra sitt bästa för att hjälpa andra även om de har begränsade möjligheter till det. Det gör att filmen för mig faktiskt kändes rätt upplyftande. Detta trots att jag många gånger funderade på varför Olivier irriterande ofta med bestämdhet verkar ta rätt konstiga beslut i sin saknad. Jag antar att den rimligaste förklaringen är att han är fransk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skepp till Indialand

Skepp till Indialand är en mycket tidig film av Ingmar Bergman, och det märks. Upphovsmannen syns genom det fint fungerande bildspelet och den stela dialogen, och hans ungdom genom att den känns ojämn och oslipad, och att historien känns närmast lite gymnasialt pretentiös. Faktum är att den nästan skulle kunna komma från en veckotidningsnovell, men tydligen är alltihop egentligen en teaterpjäs.

Johannes kliver en sen sommarkväll av det stora fartyget han är styrman på efter sju år till havs. Han har kommit till sin hemstad och vandrar omkring i de kvarter som han minns ifrån förr. Han träffar också en del människor han minns från förr, och särskilt träffar och minns han Sally. Hans tankar går då tillbaka till tiden precis innan han drog till sjöss, och allt som hände då. Mycket rör sig om relationerna med Sally och med hans ovanligt osympatiske fader som äger en bärgningsbåt och tjänar sitt uppehälle på att plocka upp vrak.

Hur jag än försöker sammanfatta filmen kan jag inte få historien tydligare beskriven än vad Stiftelsen Ingmar Bergman lyckas med. Därför lånar jag deras ord:

Puckelryggig styrman rivaliserar med sin far sjökaptenen om vacker varietésångerskas gunst.

Om man bortser från den fåniga historien och det stundtals bedrövliga ljudet är filmen faktiskt sevärd. Det är skarpa kontraster mellan det mörkt dystra och det ljust lätta, men också mellan det filmiskt stela och det mera rörliga. Det är framför allt i det rörliga som filmen fungerar bra. Med andra ord då den som mest skiljer sig från en teateruppsättning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jack the Ripper

För fjorton år sedan bodde jag under nio månader i Whitechapel, den så ökända stadsdelen i östra London. Enligt googles vägvisartjänst hade jag då fem minuters promenad (0,3 miles) från min säng till den plats där Mary Ann Nichols sönderskurna kropp hittades den 31 augusti 1888. Hon brukar i regel räknas som den första av Jack Uppskärarens offer. Det finns inga säkra uppgifter om vem som egentligen låg bakom serien mord den hösten. Miniserien Jack the Ripper lanserar en av de många teorierna som förekommer i frågan.

Att se en miniserie gjord för TV i en biosalong under en kväll är i regel inte så lyckat. Dels blir kvällen naturligtvis rätt lång, och dels så blir berättandet lidande av att spänningen måste byggas upp fram emot slutet av varje avsnitt, så att det hela känns ryckigt. I det här fallet, Jack the Ripper i regi av David Wickes, är det extra uttalat i och med att filmen regelbundet har väl utstakade tillfällen för reklamavbrott. Det var också något i produktionen som gjorde att det kändes som att den hade fler år på nacken än de 31 som den faktiskt hade, man jag kan inte komma på vad det var. Den kändes helt enkelt inte så fräsch som den borde.

Handlingen följer Frederick Abberline på Scotland Yard som får den svåra uppgiften att utreda morden. Allt eftersom flera kvinnor hittas mördade byggs spänningarna upp i Whitechapel, ett våldsamt medborgargarde kommer till och det börjar nästan lukta revolution. Det finns också förvånansvärt många misstänkta för brotten, så Abberline har mycket att stå i. Historien är upplagd så att det fram till det absoluta slutavslöjandet fortfarande finns minst ett halvdussin personer kvar som man kan ana ligger bakom hemskheterna. Det upplägget känns lite krystat. Michael Caine är utmärkt i huvudrollen som Abberline, men annars känns många av rollerna något överspelade. Den enda kvinnliga rollpersonen av betydelse som inte är prostituerad känns också ganska krystat inskriven i handlingen.

Det verkar ligga en hel del efterforskning bakom handlingen och vissa detaljer i bilderna, och historien är spännande, men det väger inte upp de svaga delarna som jag nämnt. Jag är alltså inte helt nöjd med kvällens långa biosittning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Downton Abbey

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Den här gången satte jag mig i biofåtöljen för att få se det franska diskbänksrealistiska dramat När livet vänder, men en smärre fadäs av biomaskinisten gjorde att den purfärska Downton Abbey istället drog igång. I och med att det skulle ta alltför lång tid att rent tekniskt byta film så fick vi i publiken lov att hålla till godo med vad vi fick. Man kan dessutom förmodligen kalla det för en exklusiv smygpremiär eftersom filmen egentligen inte får visas officiellt i Sverige förrän i morgon. Sådant kan få mig att känna mig speciell.

Intrigen i filmen är mycket enkel. Ett brev kommer till Downtin Abbey, och med det meddelas att kung George V och hans drottning Mary ska komma på besök med kort varsel. En middag och en övernattning i huset ska det bli, och då är det förstås mycket som ska hinna göras och många som blir uppspelta. Allt går förstås inte som det är tänkt och smärre konflikter uppstår, men det reder sig nog.

Ja, filmen är förstås en rak förlängning av TV-serien med samma namn, men eftersom jag inte har följt den särskilt noga är jag nog inte del av den förväntade målgruppen med filmen. Exempelvis är persongalleriet alldeles för stort för att det ska fungera i en långfilm om man inte har någon bra koll på allas bakgrundshistorier. Det känns också som att regissören Michael Engler och manusförfattaren Julian Fellowes i mycket kryddar dramaturgin i filmen på att man ska känna igen personerna redan från början.

Downton Abbey är en mycket snygg film att se på. Fantastiska miljöer, lysande foto och utmärkta skådespelare. Allt är mycket välgjort och det känns också som en mycket dyr produktion. Det finns en del märkliga luckor i själva historien men de spacklas över med sockervadd så man tänker inte på dem förrän efter filmen. Det är stort, det är påkostat, men det känns också mycket tomt under den magnifika ytan. Den är framför allt underhållande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.