Leningrad lider av den värsta värmeböljan i flera mannaminnen och den teoretiske astrofysikern Dmitrij Maljanov sitter hemma i sin stökiga lägenhet och försöker komma någonstans med sin forskning. Hans fru och hans son har åkt till Odessa på semester så Maljanov har lägenheten för sig själv, och sin katt. Han gör små, men stadiga, framsteg i sina idéer om stjärnors växelverkan med omgivande kosmiskt stoft och de kaviteter som kan tänkas bildas, om symmetrin i ekvationerna nu speglar verkligheten. Han tänker kalla systemen för M-kaviteter, så att han kan få lite ära för sin upptäckt, men det är svårt att samla ihop tankarna. Det är alltid något som stör, såsom folk som ringer fel, obeställda leveranser och oväntade gäster. Det verkar nästan systematiskt. Bekanta, och bekantas bekanta, forskare inom andra ämnen visar sig ha liknande problem med att slutföra sina genombrott. Vad är det som händer, och vem drar i trådarna? Går det att göra något åt det?
En miljard år före världens slut av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij är en fascinerande liten kort roman, eller om det nu är en lång novell. Även om man bortser från det uppenbara: att boken är en allegori över hur den fria tanken behandlas i en totalitär stat, så har den mycket att ge. Handlingen har element av spänning, och andra närmast farsliknande situationer, och allt som händer krokar i varandra i ett riktigt snabbt tempo. Det blir inga lugna stunder för de inblandade. Tempot finns även skrivtekniskt genom att varje delkapitel både avslutas och inleds med en tydlig klipphängare. Det första är naturligtvis inte så ovanligt, men det andra upplevs väldigt skevt. För mig gav det en skarp känsla av att man inte riktigt har koll på läget; att man just precis missat något viktigt och det tar ett litet tag innan man börjar ordning på tankarna igen.
Bokens idé är fantastiskt bra, och jag är också tacksam för det lilla avsnittet på slutet med “anmärkningar” där ett större antal litterära anspelningar listas som jag förstås själv missat. Handlingen som utspelas i En miljard år före världens slut skulle faktiskt passa bra som en scenföreställning också, och jag skulle inte bli förvånad om någon sådan redan gjorts. Då kan man få höra djuplodande och tvetydiga plattityder i stil med
När man inte vet vad man ska göra, kan man alltid göra ingenting.
i ett sammanhang där frasen faktiskt betyder något.
Det är en bra bok, och den är mycket väl värd att läsa, och att läsa om igen.