En film som inte gjorde så mycket väsen ifrån sig när den kom för nio år sedan är Steven Soderberghs Contagion. Den har plötsligt blivit aktuell i och med dess stora likheter med den pågående Corona-pandemin. Det gör att man inser hur mycket efterforskning, och tillika eftertanke, som måste ha legat bakom filmen för att den skulle kunna träffa så rätt.
Filmen börjar med en följd av suggestiva scener där man följer ett antal personer på resa i olika delar av världen, någon hostar på bussen, handtag och kreditkort greppas, snacks stoppas i munnen och så vidare, och så börjar de att må sämre och falla ihop ungefär samtidigt, fast på helt olika ställen. Så uppstår ett par olika sjukdomskluster, och vi får följa arbetet med sjukdomsidentifiering och smittspårning samt hur samhället påverkas av den stora pandemin. Det som känns mest träffande är att det inte bara är sjukdomen man bör vara rädd förr, utan det är hur folk reagerar på den genom att sprida desinformation och av kortsiktiga skäl motverka de organiserade försöken att komma tillrätta med smittan.
Contagion har en imponerande rollista, och som sagt en genomtänkt handling. Därför är det oväntat att filmen i sig känns oväntat platt. Det kan ha att göra med att den liksom har en redovisande aura över sig som gör att man inte riktigt kommer personerna nära, utan man hamnar i någon slags dramadokumentärliknande stämning. Men filmen är ju både trovärdig och hyfsat spännande. Dessutom lite pedagogisk då man bland annat får lära sig om R0 och på köpet får goda råd om att hålla samhället friskt genom att vara noggrann med att hålla socialt avstånd och att tvätta händerna ofta.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.