Greta

På väg hem i New Yorks tunnelbana hittar Frances en övergiven handväska av finare slag. Hon tar hand om den och söker upp dess ägare, en viss Greta. Greta är en elegant äldre kvinna som bjuder in Frances på te och öppnar upp sig för henne genom att bland annat förklara att hon är änka. Frances i sin tur är ensam och nedstämd sedan hennes mor dött och hon är öppen för en stilla vänskap. Greta visar sig dock ha en viss kontrollerande ådra. Hon är i praktiken spritt språngande galen, på ett efterhängset och manipulerande vis, i alla fall till en början. Det blir bara värre…

Neil Jordans Greta har en handling som känns igen från ett otal psykologiska skräckfilmer och bjuder egentligen inte på något nytt. Det blir därför en hel del genrerelaterade klyschor i handlingen, men trots det finns det också utrymme för överraskningar. Filmens spänning byggs upp förhållandevis långsamt – den är rentav lite småtrist och något krystad innan dramatiken kommer krypande – men när handlingen väl är igång är det riktigt spännande. Samtidigt känns det som det är något som inte riktigt stämmer med filmens dialog. Den har liksom lite för långa pauser för att kännas naturlig i stället för att vara skådespel. Likaså finns det en del luckor i handlingen som inte fylls igen innan filmens något otillfredsställande slut. Å andra sidan är det ju spännande, och man vill veta hur det ska gå (trots att man ju egentligen vet det redan) och det finns lite skräckkänslor som kryper och kittlar i bakgrunden. En liten lustig detalj jag reagerade på är att musiken Greta spelar hemma hos sig faktiskt uteslutande består av ett urval av mina gamla pianoläxor. Det ger skräckspänningen en extra krydda. I alla fall för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.