Poliskåren i den lilla lantliga hålan Centerville har normalt inte så mycket att göra mer än att reda ut kycklingstölder och liknande. Men allt står inte rätt till i världen då dygnets timmar inte riktigt fungerar som de brukar göra, och månen ser rätt underlig ut. På TV rapporteras om att jordaxeln rubbats ur sitt läge, men myndigheterna säger att det inte är någon fara. Fara blir det dock då de döda börjar gräva sig upp ur sina gravar för att smaska i sig köttet från de levande, så poliserna gör sig redo för att möta faran med ett blandat utbud av zombiebegränsande tillhyggen.
Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die är en riktig bagatell till film. Den är ganska fånig, även för att vara del i en genre som ofta bjuder på fåniga filmer. Den sticker i ut bland zombie-filmer genom att hålla sig så lågmäld hela tiden, vilket gör att den blir underhållande på ett långsamt sätt. Om man vill vara pretentiös kan man se filmen som en kommentar till samtidens konsumism med dess själlösa jakt efter världsliga ting för att skänka någon mån av lycka. Annars duger det att se den som rent nonsens. Det finns en hel del metahumor i filmens detaljer som man kan skratta gott åt, och den fjärde väggen bryts ganska ofta. Filmens högironiska anslag gör den nästa lite ansträngande att se på. Filmen är fylld av kända ansikten i de flesta rollerna, och de spelar de udda typerna som befolkar trakten och dess kyrkogård. Filmen roar bra för stunden och är välspelad, men känns lite onödig.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.