Den Nordmakedonska filmen Gud finns, hennes namn är Petrunya av Teona Strugar Mitevska inleds stenhårt. Bland drivsnö på botten av en sliten och tom simbassäng står en ensam kvinna, till tonerna av mycket aggressiv musik. Den slår an känslorna som filmen ger, om än inte dess ton. Kvinnan heter Petrunya, är 32 år och utbildad historiker men har aldrig i sitt liv haft något jobb. Hon bor hos sina föräldrar i ett enkelt hem i den lilla textilindustristaden Štip. Hon går till en jobbintervju som hennes mor har ordnat, men den är synnerligen misslyckad när hon utsätts för både närmanden och grova förolämpningar. På väg hem hamnar hon mitt i en av stadens årliga traditioner då ett träkors kastas i floden och traktens unga män tävlar om att fiska upp det ur vattnet. Vinnaren får uppleva stor lycka under det kommande året. Som ett rent infall kastar sig Petrunya i vattnet och får tag i korset. Men hon är ju kvinna, så uppståndelsen blir förstås enorm.
Filmen inleds starkt med ett par riktigt minnesvärda scener, och framför allt jobbintervjun sitter kvar i minnet. Filmen belyser väl det orimliga i att hålla kvar vid gamla patriarkala traditioner i ett modernt samhälle, jag satt och blev allt argare allt eftersom filmen travade vidare. Men någonstans nära slutet kändes det som att filmens karaktär byttes från att framföra kraftfull feministisk samhällskritik till att rinna ut i romantisk komedi. Det vann filmen inte på, men kanske är det bättre för filmens rollfigurer. Det är bättre att vara glad än att vara arg sägs det ju.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.