Skepp till Indialand

Skepp till Indialand är en mycket tidig film av Ingmar Bergman, och det märks. Upphovsmannen syns genom det fint fungerande bildspelet och den stela dialogen, och hans ungdom genom att den känns ojämn och oslipad, och att historien känns närmast lite gymnasialt pretentiös. Faktum är att den nästan skulle kunna komma från en veckotidningsnovell, men tydligen är alltihop egentligen en teaterpjäs.

Johannes kliver en sen sommarkväll av det stora fartyget han är styrman på efter sju år till havs. Han har kommit till sin hemstad och vandrar omkring i de kvarter som han minns ifrån förr. Han träffar också en del människor han minns från förr, och särskilt träffar och minns han Sally. Hans tankar går då tillbaka till tiden precis innan han drog till sjöss, och allt som hände då. Mycket rör sig om relationerna med Sally och med hans ovanligt osympatiske fader som äger en bärgningsbåt och tjänar sitt uppehälle på att plocka upp vrak.

Hur jag än försöker sammanfatta filmen kan jag inte få historien tydligare beskriven än vad Stiftelsen Ingmar Bergman lyckas med. Därför lånar jag deras ord:

Puckelryggig styrman rivaliserar med sin far sjökaptenen om vacker varietésångerskas gunst.

Om man bortser från den fåniga historien och det stundtals bedrövliga ljudet är filmen faktiskt sevärd. Det är skarpa kontraster mellan det mörkt dystra och det ljust lätta, men också mellan det filmiskt stela och det mera rörliga. Det är framför allt i det rörliga som filmen fungerar bra. Med andra ord då den som mest skiljer sig från en teateruppsättning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jack the Ripper

För fjorton år sedan bodde jag under nio månader i Whitechapel, den så ökända stadsdelen i östra London. Enligt googles vägvisartjänst hade jag då fem minuters promenad (0,3 miles) från min säng till den plats där Mary Ann Nichols sönderskurna kropp hittades den 31 augusti 1888. Hon brukar i regel räknas som den första av Jack Uppskärarens offer. Det finns inga säkra uppgifter om vem som egentligen låg bakom serien mord den hösten. Miniserien Jack the Ripper lanserar en av de många teorierna som förekommer i frågan.

Att se en miniserie gjord för TV i en biosalong under en kväll är i regel inte så lyckat. Dels blir kvällen naturligtvis rätt lång, och dels så blir berättandet lidande av att spänningen måste byggas upp fram emot slutet av varje avsnitt, så att det hela känns ryckigt. I det här fallet, Jack the Ripper i regi av David Wickes, är det extra uttalat i och med att filmen regelbundet har väl utstakade tillfällen för reklamavbrott. Det var också något i produktionen som gjorde att det kändes som att den hade fler år på nacken än de 31 som den faktiskt hade, man jag kan inte komma på vad det var. Den kändes helt enkelt inte så fräsch som den borde.

Handlingen följer Frederick Abberline på Scotland Yard som får den svåra uppgiften att utreda morden. Allt eftersom flera kvinnor hittas mördade byggs spänningarna upp i Whitechapel, ett våldsamt medborgargarde kommer till och det börjar nästan lukta revolution. Det finns också förvånansvärt många misstänkta för brotten, så Abberline har mycket att stå i. Historien är upplagd så att det fram till det absoluta slutavslöjandet fortfarande finns minst ett halvdussin personer kvar som man kan ana ligger bakom hemskheterna. Det upplägget känns lite krystat. Michael Caine är utmärkt i huvudrollen som Abberline, men annars känns många av rollerna något överspelade. Den enda kvinnliga rollpersonen av betydelse som inte är prostituerad känns också ganska krystat inskriven i handlingen.

Det verkar ligga en hel del efterforskning bakom handlingen och vissa detaljer i bilderna, och historien är spännande, men det väger inte upp de svaga delarna som jag nämnt. Jag är alltså inte helt nöjd med kvällens långa biosittning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Downton Abbey

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Den här gången satte jag mig i biofåtöljen för att få se det franska diskbänksrealistiska dramat När livet vänder, men en smärre fadäs av biomaskinisten gjorde att den purfärska Downton Abbey istället drog igång. I och med att det skulle ta alltför lång tid att rent tekniskt byta film så fick vi i publiken lov att hålla till godo med vad vi fick. Man kan dessutom förmodligen kalla det för en exklusiv smygpremiär eftersom filmen egentligen inte får visas officiellt i Sverige förrän i morgon. Sådant kan få mig att känna mig speciell.

Intrigen i filmen är mycket enkel. Ett brev kommer till Downtin Abbey, och med det meddelas att kung George V och hans drottning Mary ska komma på besök med kort varsel. En middag och en övernattning i huset ska det bli, och då är det förstås mycket som ska hinna göras och många som blir uppspelta. Allt går förstås inte som det är tänkt och smärre konflikter uppstår, men det reder sig nog.

Ja, filmen är förstås en rak förlängning av TV-serien med samma namn, men eftersom jag inte har följt den särskilt noga är jag nog inte del av den förväntade målgruppen med filmen. Exempelvis är persongalleriet alldeles för stort för att det ska fungera i en långfilm om man inte har någon bra koll på allas bakgrundshistorier. Det känns också som att regissören Michael Engler och manusförfattaren Julian Fellowes i mycket kryddar dramaturgin i filmen på att man ska känna igen personerna redan från början.

Downton Abbey är en mycket snygg film att se på. Fantastiska miljöer, lysande foto och utmärkta skådespelare. Allt är mycket välgjort och det känns också som en mycket dyr produktion. Det finns en del märkliga luckor i själva historien men de spacklas över med sockervadd så man tänker inte på dem förrän efter filmen. Det är stort, det är påkostat, men det känns också mycket tomt under den magnifika ytan. Den är framför allt underhållande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Woman at War

Av affischen till Benedikt Erlingssons Woman at War att döma är filmen någon slags tokrolig tjuv-och-polis-komedi, men i själva verket är det en genremässigt något förvirrad skapelse med miljöaktivism i fokus. Framför allt känns den spretig.

Halla jobbar till vardags som körledare i Reykyavik, men hon smyger också omkring på de stora vidderna och saboterar högspänningsledningarna som matar elkraft till det stora aluminiumsmältverket som knaprar i sig bit för bit av den isländska naturen. Hon kallar sig för Mountain Woman när hon till sist får ut sitt miljöterroristiska manifest, men i samma veva får hon veta att hennes adoptionsansökan gått igenom och att det därför finns en liten flicka i Ukraina som väntar på henne. Om man till handlingen även lägger till en tvillingsyster som är på väg till en tvåårsmeditation i Indien och en spansktalande cykelturist som alltid verkar hamna i händelsernas centrum så har man de sinsemellan rätt åtskilda grunderna som bygger den här filmen.

Stilmässigt är filmen en snygg drama-thriller med just miljön i fokus, och med en del riktigt spännande element när Halla jagas av lagens väktare genom den ödsliga naturen. Det rytmen bryts emellanåt av små ovidkommande element åt det absurda och långsökta hållet. Och så har vi det där med att filmmusiken framförs av musiker i filmen, vilket känns uppfriskande trevligt till en början, men som upprepas så mycket att det snarast blir tradigt i längden. Det blir en gimmick, och jag gillar inte sådana. Tyvärr är nog det även det element som jag kommer att minnas längst från Woman at War. och inte det fina fotot, de utmärkta skådespelarinsatserna, eller den i grunden godhjärtade intrigen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.