The Atrocity Archives

Cover Atrocity Archives by Charles Stross

The most interesting branch of applied computations is what is often called magic, at least by people not fully understanding the concept. It has turned out that certain equations and computational algorithms are very dangerous to use by any layman since they have the potential to open gates to other dimensions and other universes if applied badly. Our universe is constantly under threat from evil and powerful beings from elsewhere, and visits from those should be avoided at almost any cost in the name of public safety. This means that most governments have agencies to discourage the use of dangerous computations. For natural reasons these agencies are secret, and the agents within them are controlled by a heavy layer of bureaucracy. Paperwork is one of the best methods to cull any ambitions, especially in the area of magical misuse.

The Atrocity Archives by Charles Stross contains two stories (The Atrocity Archive and The Concrete Jungle) from the British side of magic control, the Q-division of the Special Operations Executive commonly called the Laundry. Bob Howard, computer specialist, has been recruited following a minor incident when he was creating new fractal algorithms. In the first story he gets his first taste of agent field work when he travels to California to contact a Scottish professor in logic who unwittingly may be too close to alter reality, and in the second story he is called in for an emergency related to the unexpected increase of concrete cows in Milton Keynes. Both stories takes unexpected turns and uncovers conspiracies of varying levels up to the complete destruction of our universe.

The book contains some action, but also quite a lot of explanations. Significant effort is made by Stross to create the world where the stories take place. For me, with some experience in nearby scientific fields, it feels that many mathematical buzzwords are introduced just to make the background sound advanced rather than plausible which is a bit annoying. On the other hand, my somewhat lighter experience in computing makes me swallow all the technobabble, although the text feels slightly dated. It is very clear that the stories were written more than 15 years by the focus on the then cutting-edge technology.

I like the world in the book, and I am fascinated by the stories. I do not particularly like the writing, and it feels like most characters in the book have more or less the same way of thinking. The last point could of course also be seen as an effect of the elements from the genres that the book combines: Spy action and cosmic horror. The book is entertaining, and that is the most important point.

Whiplash

Andrew Neiman är 19 år och spelar jazz-trummor, inspirerad av storheter som Buddy Rich. Han tycker själv att han är riktigt bra, och han har blivit antagen som student vid en av de mest prestigefyllda musikskolorna i New York. Väl där får han chansen att spela med i skolans mest prestigefyllda storband som dirigeras av den legendariske orkesterledaren Terence Fletcher. Fletcher är stenhård, illvillig, skrämmande, sadistisk, macho, manipulativ och spritt språngande galen, men Neiman är beredd att ge sitt yttersta för förtjäna sin plats i orkestern.

Whiplash av Damien Chazelle är en film som verkligen inte gör mig sugen på att spela musik. För mig är musik ett sätt att uttrycka och få utlopp för känslor, inte ett sätt att skaffa sig känslor såsom ångest och rädsla. Musik ska inte vara bokstavligt blodigt allvar. Det hindrar inte filmen från att vara välspelad, både musikaliskt och skådespelarmässigt. Den har ett rätt avigt anslag där det musikaliska nötandet fullkomligt dominerar tillställningen, vilket speglar Neimans liv där han väljer bort vänner, familj och romantik för att fokusera helt på musiken.

Historien är enkel, men dramat är stort. Det är laddat mest hela tiden. Så här efter filmen börjar jag fundera på vad den egentligen vill säga. Menar den att den tok-militäriska pennalistiska pedagogiken krävs för att få ut musikalisk perfektion ur eleverna? Är det i så fall värt att försöka följa sina musikaliska drömmar?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Flamman och Citronen

Flamman och Citronen av Ole Christian Madsen bygger på verkliga händelser i Danmark under andra världskriget. Flamman är en ung och framåt man som är väldigt aktiv i motståndsrörelsen mot ockupationsmakten, och Citronen är äldre och tuffare, men kanske inte lika drivande. Man skulle kunna säga att Flamman brinner medan Citronen surar. De fungerar egentligen mest som motståndsrörelselejda lönnmördare av både danska och tyska nazister i Köpenhamn. Under ett av jobben börjar de inse att det kanske inte är uppenbart vem man kan lita på. Vilka är egentligen skälen till att deras mål ska tas av daga?

Filmen är snygg att se på och skådespelarna är utmärkta. Tyvärr lider filmen dock av att den inte är särskilt engagerande under en ganska stor del av dess längd. Det dröjer faktiskt ganska länge tills huvudpersonerna visar upp någon slags personlighet annat än att vara schablonbilder av motståndsmän. Den känns också ganska otydlig i sitt berättande, men det kanske beror på att man nog bör ha viss koll på historien för att förstå en del detaljer. För mig känns filmen som ännu ett bevis på att det inte räcker med att ta ett dramatiskt och spännande stycke ur den historiska verkligheten för att göra en bra film. Det krävs att man gör någonting intressant av materialet också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Orwell: Ignorance is Strength

In Orwell: Ignorance is Strength the player once again takes part as an Investigator in the “citizen surveillance” programme Orwell that has been initiated in The Nation and was explored in the earlier game (Orwell: Keeping an Eye on You). The fundamental idea of the programme is that an Investigator goes through vast amounts of information and select relevant data chunks to enter the system. An Advisor then works with the provided data chunks to make fundamental decisions, ensuring the safety of the Nation.

This time the starting point is a telephone conversation where Oleg Bakay, an army officer of the neighbouring country Pargas, is threatened by Raban Vhart, an activist and writer at the anti-government People’s Voice blog. Bakay disappears after the call, and the initial task for the player is to locate him using the information extracted through the tools that the Orwell system provides.

The gameplay and general feeling of the game is very similar to its predecessor. However, this time the player is able to use some experimental additional features of the Orwell system. In particular, now it is possible to the influencer functionality, which is a perfect tool to manipulate the views of the general public. This may seem a bit odd at first, but when thinking about the sacerity of The Nation, we must understand that the end always justifies the means.

In my view, the story in Orwell: Ignorance is Strength is not as strong as in the earlier game. In particular I think that the Advisor here, Ampleford, has a tendency to be much more manipulative than what I think is necessary for the investigation. An interesting aspect is that the story takes place at the same time as the story in the earlier game and is affected by how that one was played (if the computer finds the saves). This gives an additional depth to the background story, and the two game feels quite a lot like different chapters of the same book. That means that even though the game is well worth playing just as it is, it is a particularly good game as a follow-up to the previous one.

The Big Sick

Kumail Nanjiani försöker slå igen som stå-uppare i Chicago. Han är född och uppvuxen i Pakistan, men följde med till USA när hans familj flyttade dit. Familjen håller på traditionerna från hemlandet och arbetar på att försöka hitta en lämplig brud för honom att gifta sig med. Han har å andra sidan träffat en amerikansk tjej, som han måste hålla hemlig från familjen för att inte den ska vända honom ryggen. Självklart fungerar det inte i längden, framför allt inte när en svår sjukdom dyker upp i bilden.

Filmen The Big Sick bygger på den sanna berättelsen om Kumail Nanjianis liv, och i och med att han och hans fru Emily skrivit manus får man anta att det faktiskt är så. Najiani har dessutom den tacksamma uppgiften att spela sig själv, dock en smula stelt, men han har i varje fall inte regisserat filmen. Det har Michael Showalter gjort.

Historien är väldigt traditionell i och med att den har de där vändningarna man kan förvänta sig i romantisk komedi där man vet att slutet kommer att vara lyckligt. Men den är faktiskt både rörande och rolig. Humorn är lagd åt det tillbakadragna, men ändå vassa, ironiska hållet som har varit ganska vanligt i de mera nyskapande amerikanska komedierna de senaste åren. Dialogen, och det är mycket av den varan, är ofta tillräckligt fyndig för att filmen ska bli till ett gott stycke underhållning.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Roma

Roma av Alfonso Cuarón är en riktigt mäktig filmupplevelse, och jag är glad att ha kunnat se den på bio. Den bjuder på långsamt tempo och vackra svartvita bilder vilket helt klart gör sig bättre på stora dukar.

Filmen har sin bas i en barnrik akademisk familj som bor i en stor lägenhet i Mexico City 1970. Ett av familjens två hembiträden heter Cleo, och det är henne man får följa i filmen, med hennes husliga arbete med tvättning, uppassning, städning, väckning av barn och så vidare, men också hennes liv för övrigt när hon romantiserar med den rätt obehaglige Fermín.

Historien berättas via ett ganska begränsat antal scener där mycket drama även sker i bakgrunden. Det hela utspelar sig ju under en ganska dramatisk tidsperiod i Mexikos historia, och det färgar hela filmen. Kombinationen av att skildra både det inre, Cleos personliga drama samtidigt med vardagslivets rutiner, och det yttre på samma gång ger filmen en personlig och innerlig karaktär.

Rent filmtekniskt känns Roma som en av de bästa filmer jag har sett med fantastiskt foto och scenografi. Fotot är mycket genomtänkt och det känns som om man skulle kunna stanna filmen när som helst och få sig ett välkomponerat fotografi. Det är helt enkelt en njutning att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.