The Florida Project

En smula vid sidan om, men inte alltför långt ifrån, Disney World i Florida hittar man lågprismotell med anmärkningsvärt ambitiösa namn. I ett av dem, med namnet Magic Castle, bor den sexåriga flickan Moonee med sin mamma. Det är sommar och hon springer omkring och leker med sina kompisar vind för våg medans de vuxna sliter för att på olika sätt få livet att gå ihop en vecka i taget.

Med den kortfattade beskrivningen av The Florida Project låter Sean Bakers film inte alls som något speciellt, och till att börja känns upplevs det hela mest som att man får följa med ett par jobbiga ungar som mest skriker till varandra och alla de möter. Men allt eftersom filmen går vidare fastnar man i historien och i all de människor som bor i dessa sjabbiga motell så nära ett av den ytliga turismens stora tempel. Barnen tar efter de vuxna, som verkar sakna ambition eller ens hopp om att ta sig ur fattigdomen. För det är verkligen fattigt på de här ställena, där folk bor mer eller mindre tillfälligt i brist på andra möjligheter. Men det filmen vill berätta är att det är människor som lever där, med allt det goda och det dåliga som det innebär.

Det tar verkligen ett tag att komma in i filmen, men det är den värd. Skådespelarna känns riktigt trovärdiga i sina roller, och miljöerna känns märkligt skeva med hotellens tuggummifärgade fasader och de där mellanrummen mellan vägar och parkeringar som sexåringarna har som sina lekplatser, men som man annars aldrig egentligen ser. The Florida Project är en film som växer, och som markerar vikten av humanism i världen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Death of Stalin

En förhållandevis vanlig fråga att ställa är om man kan skämta om precis allt. En mindre vanlig fråga är om man kan skämta om utrensningarna som skedde i Sovjetunionen under Stalins tid. Oavsett svaret på den frågan är det i varje fall ett av elementen i filmen The Death of Stalin av Armando Iannucci.

Filmen inleds i alla fall med en konsertkväll i Moskva år 1953, då Stalin via telefon efter konsertens slut meddelar att han önskar få sig en inspelning av konserten. Ingen inspelning hade dock gjorts, så något måste göras för att generalsekreteraren skulle kunna få sin vilja mött. Man vet ju vad som händer med dem som på något sätt misshagar honom. Den inledningen ger en riktigt listigt, och lustigt, iscensatt bild av stämningen i Sovjetunionen under tidigt femtiotal, där i stort sett alla kunde hamna på listan över folk på tur att “försvinna”.

Huvuddelen av filmen handlar dock om maktkampen som tog vid när Stalin plötsligt dör, och då framför allt rivaliteten mellan Lavrentij Berija och Nikita Chrusjtjov. Alla dessa mäktiga män i den innersta kretsen framstår i filmen som rätt futtiga filurer, men också mycket farliga, och märkligt nog känns de trots den tillskruvade situationskomedin som riktigt trovärdiga. Det kan man tacka filmens rapphet för, men framför allt härliga samlingen av skådespelare som är med i filmen. Filmen är riktigt underhållande, men någonstans känns det också riktigt obehaglig att kombinera satir med fars om ett så pass obehagligt ämne. Det är nog det sistnämnda obehaget som är den lilla extra kryddan som gör filmen värd att se.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.