Vad ska folk säga

Nisha lever ett rätt vanligt tonårsliv i Oslo där hon hänger med kompisarna och går på sena fester. Det balanserar hon med livet hemma i lägenheten med sin familj, som följer traditionerna från hemlandet Pakistan. Balansgången går minst sagt illa när hennes far kommer på henne med pojkvän på rummet. Som något slags straff förs hon mot sin vilja till faderns systers familj i Pakistan för att lära sig bete sig som folk. Hur skulle familjen annars kunna se sina vänner i ögonen efter hennes skamfulla beteende? Hur kan annars hedern återupprättas? Vad ska folk säga?

Historien i Vad ska folk säga bygger på regissören och manusförfattaren Iram Haqs egna upplevelser. Det ger filmen en ordentlig tyngd av trovärdighet, eftersom den annars skulle kunna upplevas som mycket svartvit. Tyvärr känns det som att många av mina fördomar om Pakistan infrias i den här filmen. Framför allt i det att hederstänkandet verkar gå ut över och vara viktigare än allt annat, och att det även utnyttjas för påtryckningar och utpressningsliknande övergrepp.

Filmen är mycket mörk och fylld av känslan av hopplöshet, och det känns hela tiden som att det bara går värre och värre hur man än gör. Man känner att det måste kunna gå att bryta upp mot traditionerna, i alla fall vill man det. Det är en stark film som gör mig arg över hur det kan fungera i världen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Foxglove Summer

Cover Foxglove Summer by Ben Aaronovitch

Foxglove Summer is the fifth book in the series about Peter Grant, police constable in the Metropolitan Police and apprentice wizard with a special connection to certain rivers. It starts where the previous book in the series, Broken Homes, ended. Grant takes the chance to change the pace to and leave London and instead stay a while in Herefordshire where two young girls have disappeared. What then starts as a seemingly ordinary case of missing children then gets elements of an ordinary episode of Midsomer Murders mixed with the extraordinarities of the kind that the police work of Peter Grant usually belongs.

I think that Foxglove Summer is the best book so far in the Rivers of London series by Ben Aaronovitch. The story is told in a more focused way so that the different personalities of the people involved in the story get a much more prominent profile. Still, of course, the book is at heart a police procedurial with some supernatural elements, told in a relaxed fashion. It thus keeps my favourite elements from earlier books, while adding more focus into the story. It is still light-weight entertainment, but it is charming. And once again, the book ends in an unexpected way with many loose ends in the storyline, so I will have to continue following the series.

else Heart.Break()

Sebastian fyller år, och firar det med tårta tillsammans hemma med mamma och pappa. Då ringer telefonen, och han får meddelandet att han tydligen fått jobbet som försäljare åt en läskedrycksfirma. Jobbet finns i staden Dorisburg, och där väntar ett hotellrum på honom, och han ska få mer information från en lokal kontaktperson. Det är i stort sett allt man har att hålla sig till i else Heart.Break(), åtminstone till att börja med, när man styr Sebastian runt i en främmande stad. Det visar sig att Dorisburg är fylld av hippa personer som fikar på dagarna och går på klubbar eller lägenhetsfester på kvällarna, men livet i staden verkar i stort vara ganska monotont, speciellt när man som Sebastian inte riktigt vet vad man egentligen har där att göra. Allt eftersom dagarna går börjar Sebastian allt mer beblanda sig med en liten grupp av programmeringsaktivister, och det är då som else Heart.Break() börjar bli riktigt intressant. Världen, eller i alla fall Dorisburg, visar sig vara programmerbar via språket SPRAK, och då menar jag ojektorienterat programmerbart in absurdum. I stort sett allt man kan interagera med kan också programmeras om, vilket gör soptunnor, dörrar, vattenkranar, kaffekoppar, säkringsdosor, cigarretter och hela resten av verkligheten så mycket intressantare, men det gör också att det blir så mycket tydligare att verkligheten kontrolleras av någon, eller något.

Spelets är till att börja med ett äventyrsspel av gammalt snitt där man går omkring och klickar på saker, plockar upp vad som verkar behövas och pratar med allt och alla man möter för att lista ut vad som är på gång. Det som till att börja med känns annorlunda är att man inte har någon koll på vad det egentligen är man ska göra. Man får vaga instruktioner, och med lite tur hittar man efter ett tag en undermålig karta över Dorisburg så att man i alla fall får ett hum om i vilken riktning man ska röra sig i. Det är först när programmerandet, eller snarare fulhackandet, kommer igång som spelets mål blir tydligare. Det gör inte så mycket att målet är vagt till att börja med, för då får man ordentlig tid till att gå på upptäcktsfärder i Dorisburg, som faktiskt känns som en ovanligt levande stad för att vara i ett spel. else Heart.Break() är också så pass snyggt att se på att upptäcktsfärderna inte känns så betungande, men det är lätt att gå vilse. Intrigen i spelet växer fram successivt och inte särskilt linjärt, vilket ofta gör att det känns som att man själv har kontroll på berättandet. Tyvärr hamnade i alla fall jag i ett läge där jag började upptäcka saker i vad som torde vara fel ordning när jag kunde göra spelets avslutningsmanöver (det stora hacket) långt innan jag hade någon anledning att göra den. Det berodde på att delar av historien bara rör sig framåt via drömsekvenser, och för att drömma krävs att man sover vilket inte är en absolut nödvändighet när man kan hacka hur uppiggande drycker är.

Spelet må vara en fascinerande bagatell, eller kanske bara en pretentiös samtidsanalys. Jag gillade i alla fall att spela det.

The Glass Castle

Ännu en film som baseras på en sann historia. The Glass Castle som bygger på den självbiografiska boken Glasslottet av Jeannette Walls, har i Destin Daniel Crettons regi blivit en rätt irriterande film.

Filmen startar på en snofsig restaurang i New York i det glassiga 1989 där Jeannette underhåller sin fästmans kunder. Det intressanta som händer då är att hon ber att få ta med sig hem maten hon inte orkar äta upp, och det är minst sagt ovanligt på ett sådant ställe. Utanför taxin på väg stökar två uteliggare bland soporna som hon prompt ignorerar, men det visar sig snart ha varit hennes föräldrar som hon den kvällen inte ville kännas vid. Hur det blev som det blev är vad resten av filmen handlar om genom en längre serie tillbakablickar från uppväxten blandat med fortsättningen efter restaurangkvällen.

Jeannette uppväxt var inget vidare. Under de första åren drev familjen runt i hela USA där pappan försörjde familjen genom småjobb i väntan på att hans stora vision om ett palats av glas skulle kunna förverkligas. Tyvärr hade han svårt att behålla jobben han fick, och därför blev familjen Wall ofta tvungen att med kort varsel fly undan fordringsägare. Mamman var också drömmare, men av det tavelmålande slaget. Spriten tar tag i pappan, mamman vill bara måla, så det är upp till de fyra barnen att ta hand om sig själva. Och det blev ju folk av dem, vilket man ju redan sett i filmens inledning.

Jag antar att filmen vill försöka spegla de spår i själen som skapas av en sådan uppväxt, fånga det sociala arvet och visa på det amerikanska klassamhället som det är, men jag tycker inte att det fungerar särskilt bra. Många vackra bilder från stora amerikanska landskap blandas med en riktigt stjärnfylld skådespelarensemble, men historien tar sig inte. Det blir mest bara ytligt och utslätat, och den sista delen rent av outhärdligt sentimentalt. Det blir som att de djupa spåren inte lämnat några spår efter sig. Jag tycker mest att det känns fel, och rätt falskt trots att man till och med får se rätt många klipp med den riktiga familjen Wall under eftertexterna.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.