Man känner igen mycket från ett otal andra filmer. Det är sista året i high school i en rätt tråkig stad (Kaliforniens bortglömda huvudstad Sacramento den här gången), och det är dags att bli vuxen och komma därifrån. Lady Bird skulle alltså mycket enkelt försvinna i mängden, men Greta Gerwig har i sin regidebut lyckats få ihop en riktigt sevärd film som jag gillade att se.
Christine är sjutton år och har gett sig själv namnet Lady Bird och skaffat färgglatt hår för att utveckla sig själv till den hon själv vill vara. Familjen har det rätt knapert, hennes katolska skola är ointressant, och hon befinner sig i något slags ständigt känslomässigt krig med sin mamma. Hon vill komma bort från alltihopa och istället landa på något av de friare collegen på östkusten men hennes betyg verkar inte räcka till något annat än ett delstatscollege.
Filmen Lady Bird känns nästan lite loj på ytan, dels i själva ämnet men också hur det framförs. Tempot är egentligen ganska lugnt, men allting är vältajmat och leder historien rätt rappt framåt ändå. Skådespeleriet är fantastiskt och många av scenerna är mycket genomtänkta, även om det finns ett par lite onödiga billiga, men publikfriande, poänger. Överlag ligger en stor portion ömhet över filmen, där den viktiga frågan ställs rakt ut om huruvida kärlek och uppmärksamhet egentligen är samma sak. Jag antar att det kan vara så. Att det man ägnar stor tid åt att racka ner på är det man egentligen älskar.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.