Amatörer

I den sakta borttynande orten Lafors har skinn- och textilindustrin historiskt varit källan till välstånd, eller i alla fall skälet till hela ortens existens. En typisk bruksort alltså. När den tyska lågpriskedjan Superbilly visar intresse för att bygga varuhus i staden vaknar kommunens ledning till liv. Det handlar ju ändå om hundratals nya fräscha arbetstillfällen. För att få hem varuhuset till Lafors, och inte till det konkurrerande Alingsås, känner de att de akut måste fixa till kommunens image med hjälp av en reklamfilm. Eftersom kulturbudgeten redan tömts är det lite ont om resurser, så de provar att låta högstadiets ungdomar göra filmer om hur de upplever Lafors. Resultaten blev inte direkt vad kommunen sökte, så de anlitar en professionell filmare från Stockholm för att göra filmen. Då vägrar två flickor, Aida och Dana, att sluta med projektet utan de fortsätter att dra runt med mopeden och filma på sitt sett.

Amatörer av Gabriela Pichler är en både arg och varm film, och ganska politisk eller kanske snarare anti-politisk med tanke på hur futtigt kommunens ledning beter sig. Det som mest sticker ut med filmen är skildringen av människorna i den. Alla känns som riktiga personer, med goda och dåliga sidor, och blandningen av folk känns realistisk. Den känslan hjälps också fram av att stilen i filmen närmast är dokumentär, och att skådespelarna i alla fall för mig är okända. Ett par scener i filmen känns lite väl sökta, som när en tiggare stör filmarens vision, och det är ganska många minuter av filmen som tillbringas på moped. Men filmen är underhållande trots att den inte direkt lockar till skratt. Det är närmast någon slags igenkänningsglädje man känner, någonstans bakom skämskudden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Wonder Wheel

Höstens säsong av filmer på Kiruna filmstudio har nu dragit igång, och först ut var Woody Allens senaste film, Wonder Wheel.

Filmen utspelar sig under tidigt femtiotal på Coney Island, New Yorks nöjesfält och badstrand, ungefär när områdets storhetstid redan hade passerat. En av strandens badvakter vänder sig mot kameran och börjar berätta en historia om Carolina och vad som hände henne. Hon är där för att söka upp sin far som hon rymt ifrån fem år tidigare för att gifta sig med en maffiakille. Nu är hon på flykt åt andra hållet efter att ha lämnat information till polisen. Eftersom historiens berättare, badvakten, drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare så blir historien dramatisk, och intrigen komplex när starka känslor börjar blanda sig i. Pappan sköter en karusell och försöker hålla sig från spriten, och hans nya fru sliter som servitris.

Filmen är snyggt färgsatt. Scenerna på stranden ser ut som ett lätt gulnade gamla vykort, och nöjesfältets färggranna lyktor lyser upp den ganska dystra bostaden som ligger mitt bland på nöjesfältet. Filmens berättarbadvakt är fixerad vid Eugene O’Neill, och det är i alla fall för mig alldeles tydligt att filmen är tänkt som en hyllning till den typen av teaterpjäser som han skrev. Staplandet av livslögn på livslögn för också mina tankar till Ibsen, men samtidigt avslöjar den evinnerliga pratigheten att det är Woody Allen som ligger bakom.

Filmen blir en nostalgisk drama-pastisch som är hantverksmässigt välgjord och intrigen är rätt spännande och intressant samtidigt som den liksom känns välbekant. Tyvärr tycker jag att manuset, själva den skrivna pjäsen (teatrigheten), inte riktigt håller måttet. Wonder Wheel blir därmed som en hyfsad filmversion av en svag teaterpjäs som bygger på en god idé.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Pathfinder Adventures

Sedan ett par år har jag med mycket glesa (men förvånansvärt regelbundna) mellanrum spelat äventyrskortspelet Pathfinder Adventure Card Game i glada vänners lag. Det är ett spel där spelarna spelar varsina rollfigurer som har olika kompetenser och utrustning som representeras av olika slags tärningar samt korten i de olika spelarnas kortlekar. I grunden ska man inom ett visst antal spelrundor besegra en stor elaking, och på vägen plocka på sig nya kort med nya hjälpredor, vapen, mojänger och dylikt medans man undviker fällor och slår ner småelakingar. Det är ett trevligt spel som faktiskt skapar den klassiska rollspelskänslan i fantasyatmosfär.

Om man vill slippa ifrån det rätt pyssliga iordningställandet av kortspelet kan man spela det i elektronisk form. Med Pathfinder Adventures behöver man inte ens ha vänner för att kunna spela. Faktum är att man bara kan spela solo, men då kan man kontrollera upp till sex olika rollfigurer. Man förlorar den sociala biten, men man får sig mycket mer av spelet till livs.

Jag har mes spelat Pathfinder Adventures på min surfplatta, men det går också att spela på datorn. På surfplattan är spelet gratis att införskaffa, men då är innehållet mycket begränsat så man måste ta till småinköp i spelet för att det ska bli skojigt, och dessa blir ganska kostsamma i längden. Ett vettigt alternativ är att istället införskaffa Pathfinder Adventures via Steam, vilket kostar lite grann med då får man samtidigt ordentligt med innehåll vilket i slutänden är mer kostnadseffektivt om man väntar in en spelrea. Det fina är att man kan koppla ihop de olika plattformarna man spelar på så att de är fullt synkroniserade, och man kan bryta av på den ena och fortsätta senare på den andra.

I det stora hela fungerar övergången till elektronisk form bra för spelet. När jag efter ett tag förstått hur man genomför de olika momenten, och hur man går till väga för att göra ditt och datt går det smidigt. Det känns skönt att låta programmet hålla koll på reglerna, men när spelsituationerna efter hand börjar bli mer komplicerat börjar jag och elektroniken vara oense om reglerna ska efterlevas. Det finns också några irriterande buggar som har tvingat mig att hoppa ur och tillbaka in i spelet för att kunna komma vidare. Musiken känns också lite enahanda efter ett tag.

Slutomdömet är att kortspelet är roligare i mekanisk och social form, men att det i elektronisk form fungerar gott som tidsfördriv.