Skönheten och odjuren

Mariam går på fest som ordnats av en förening på universitetet. Tyvärr har hennes klänning fått en reva så en kompis ordnar en annan, måhända något utmanande, klänning åt henne. Hon blir intresserad av en lite äldre kille, Youssef, som hänger vid dansgolvet och de går ut en liten sväng i natten. Filmen hoppar lite i tiden, och i nästa scen springer Mariam ensam på gatan, fullkomligt uppriven och närmast i panik med nedrufsat hår och utsmetat smink. Youssef jagar ifatt henne, och uppenbarligen har något fruktansvärt hänt, men vad? Han hjälper Mariam till ett sjukhus där de förklarar att hon har blivit våldtagen av ett par poliser, men receptionisten vägrar skriva in henne då hon saknar legitimation eftersom handväskan lämnats kvar i polisernas bil. Så inleds en lång natt i Tunis där Mariam och Youssef vandrar kring i en byråkratisk mardröm fylld av förnedringar och smärta för att försöka anmäla händelsen och förövarna.

Skönheten och odjuren, av Kaouther Ben Hania, är i grund och botten en väldigt enkel film, men också en mycket stark sådan. Jag känner mig allt argare och mera upprörd ju längre filmen skrider framåt. Det har lite att göra med den listiga berättartekniken att dela upp filmen i tydliga kapitel där man inte får rakt av veta vad som hänt mellan kapitlen. Det gör att själva grundhistorien, vad som egentligen har hänt, läggs fram gradvis så att man inte har klart för sig
Men ilskan har förstås mest att göra med situationen när de samhällsfunktioner som finns för att skydda människorna inte fungerar alls som de ska på grund av ovilja och ren illvilja hos de ansvariga. Det är ingen vacker bild man får av Tunisien. Det mest skrämmande kommer fram i slutet av filmen när man får veta att den bygger på en verklig händelse som skedde strax efter att den så kallade Arabiska våren hade inletts. En tid då man verkligen behövde kunna lita på rättsväsendet.

Det är en mycket bra film, men det känns så konstigt att uppskatta något som gjort mig så upprörd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Livet efter dig

Han, Will, kommer från en löjligt förnäm familj och arbetar i London City med att tjäna pengar och ringa viktiga telefonsamtal. Hon, Lou, bor med sina vardagliga arbetslösa arbetarklassföräldrar i en sömnig liten småstad och arbetar på ett litet typiskt engelskt tehus iklädd färggranna kläder. Tehuset måste dock lägga ner sin verksamhet och Lou tvingas därför hitta ett nytt ställe att få in familjens enda inkomst. Will har det värre ändå då han har blivit så gott som helt förlamad efter en trafikolycka, och bor nu hemma hos sina föräldrars slottsnära herrgård och är bitter. Lou får jobbet som Wills personliga assistent, och snart börjar också känslor blanda sig in.

Ja, Livet efter dig av Thea Sharrock är en en rätt typisk romantisk komedi, och den bygger på boken med samma namn av Jojo Moyes. Känslorna mellan Lou och Will känns riktigt äkta, men inte så mycket annat med dem. De blir liksom mest klichéer istället. Han är mörk, bitter, har god klassisk smak och är extremt målinriktad och hon är sprallig, känslogrann, lätt vulgär och kompromissvillig. De tillsammans fångar så att säga in alla egenskaper man kan ha, och erbjuder därmed extra allt. Trots detta funkar filmen bra. Jag blir underhållen, filmens berättelse är fin och tårarna dyker upp i ögonvrån emellanåt. Precis som det ska vara i en duglig romantisk komedi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.