Det gifta medelklassparet Emad och Rana måste snabbt utrymma sin lägenhet i Teheran när ett bygge på granntomten börjar få husets väggar att rämna. Emad är lärare på dagtid och tillsammans med frun repeteras på kvällarna en uppsättning av En handelsresandes död (därav filmens “svenska namn” The Salesman). En skådespelarkollega ordnar en lägenhet åt dem där de kan bo tillfälligt, men det ligger en hel del prylar kvar där från den tidigare lägenhetsinnehavaren, en kvinna av tvivelaktig moralisk hållning. Det hela leder ganska snart till en oväntad och obehaglig händelse, och därefter ett sökande efter någon form av upprättelse, hämnd, vedergällning, eller vad man ska kunna kalla det. Det blir i alla fall en komplex och spännande historia som man inte riktigt vet varthän den ska bära till slut.
Jag tycker filmen var mycket bra, och det verkar jag inte ha varit ensam om då filmen vann en Oscar tidigare i år som bästa utländska film. Asghar Farhadi verkar veta precis vad han vill säga, och hur han ska säga det. Det blir så väldigt mångbottnat när man märker hur samhällets normer i djupet påverkat huvudpersonerna trots att de räknar sig till de intellektuella progressiva kulturarbetarna. Det är en blick in i vardagen i Teheran, men också in i hur vardagen snabbt kan raseras. En vardag när man drar sig för att gå till polisen för att slippa utstå deras utfrågningar. Det tog mig ett tag att först komma in i filmen, men allt eftersom blev det allt svårare att släppa taget.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.