Lines Free

Man tar ett litet rektangulärt rutnät, för att sedan tillsätta ett jämnt antal färgade prickar med parvis matchande färger som sprids över rutnätet. Spelarens uppgift är att koppla samman prickarna av samma färg med varandra utan att kopplingarna korsas samt att se till att hela rutnätet täcks in av kopplingarna. När detta är uppfyllt så är det måhända spelet Lines Free by Nestor Yavorskyy man har framför sig.

Spelet är precis så minimalistiskt till sin design som man förvänta sig av beskrivningen. Det är avskalat och ganska snyggt, och är ett riktigt vilsamt sätt att koppla av med lite klurigheter. Problemen är inte särskilt avancerade, men inte heller tokenkla, och det finns ofta ganska många sätt att lösa dem, men i längden är deras variation tyvärr lite väl begränsad. Det som inte är särskilt vilsamt är det faktum att varenda gång man löser något problem ploppar det upp ett större antal achievements som är avklarade, och det är riktigt irriterande och störande i längden att få dessa lösryckta ord kastade i ansiktet. Det är liksom inte rimligt att ett spel med 50 problem att lösa delar ut 317 achievements, och det förstör närmast hela spelupplevelsen. Det är bara det faktum att grundidén är så trevlig som gör spelet värt att spela.

Notera att spelet är en gratisversion, och jag kan rekommendera den versionen som ett litet småtrevligt tidsfördriv. Däremot känner jag mig ytterst tveksam till att betala för att utsätta mig för fler achievementuppkastningar.

Star Wars: The Last Jedi

Luke Skywalker tjurar på en grön ö vid havets rand dit Rey har farit för att tala honom till rätta. Samtidigt kämpar rebellerna mot Första Ordningen i ett större rymdskeppsslag där både den illsinnige Kylo Ren och hans mamma deltar. Handlingen i Star Wars: The Last Jedi tar helt rakt vid där Star Wars: The Force Awakens avslutades när jag lämnade bion för ungefär två år sedan.

Den här gången är det Rian Johnson som stått för regin, men trots en ny regissör känns det mesta i den där galaxen långt långt bort välbekant. Filmens handling puttrar på i ett bekvämt tempo, men den känns ganska mycket som en övergång. Det känns som om filmens största syfte är att leda från ett givet galaxtillstånd, där förra filmen slutade, till ett annat, där nästa film i serien ska ta vid. Jag saknar alltså en del intrigmässig självständighet, men jag fick i alla fall se en del nya gulliga djurarter dyka upp då och då. Jag fick också tillräckligt mycket anspelningar på tidigare filmer i serien för att känna mig uppiggad.

Star Wars: The Last Jedi fungerar bra på mig. Handlingen har en del rätt oväntade vändningar, vilket känns lite vågat när man tänker på hur ärkekonservativa de största anhängarna till den här filmserien brukar kunna vara. Det gör den lite uppfriskande. Däremot känns en del slapstickande lite fånigt i sammanhanget, när man tänker på att det är galaxens framtid som ligger i vågskålen. Det drar lite åt billigare underhållningseffekter snarare än åt djupet i hjältarnas personliga utveckling. Det drar mer åt underhållande äventyr än åt karaktärsdjup. Det är så stjärnornas krig ska kännas.

The Salesman

Det gifta medelklassparet Emad och Rana måste snabbt utrymma sin lägenhet i Teheran när ett bygge på granntomten börjar få husets väggar att rämna. Emad är lärare på dagtid och tillsammans med frun repeteras på kvällarna en uppsättning av En handelsresandes död (därav filmens “svenska namn” The Salesman). En skådespelarkollega ordnar en lägenhet åt dem där de kan bo tillfälligt, men det ligger en hel del prylar kvar där från den tidigare lägenhetsinnehavaren, en kvinna av tvivelaktig moralisk hållning. Det hela leder ganska snart till en oväntad och obehaglig händelse, och därefter ett sökande efter någon form av upprättelse, hämnd, vedergällning, eller vad man ska kunna kalla det. Det blir i alla fall en komplex och spännande historia som man inte riktigt vet varthän den ska bära till slut.

Jag tycker filmen var mycket bra, och det verkar jag inte ha varit ensam om då filmen vann en Oscar tidigare i år som bästa utländska film. Asghar Farhadi verkar veta precis vad han vill säga, och hur han ska säga det. Det blir så väldigt mångbottnat när man märker hur samhällets normer i djupet påverkat huvudpersonerna trots att de räknar sig till de intellektuella progressiva kulturarbetarna. Det är en blick in i vardagen i Teheran, men också in i hur vardagen snabbt kan raseras. En vardag när man drar sig för att gå till polisen för att slippa utstå deras utfrågningar. Det tog mig ett tag att först komma in i filmen, men allt eftersom blev det allt svårare att släppa taget.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ljus i natten

Ett skepp lastat med kol glider in i hamnen i Helsingfors med en fripassagerare ombord som flytt från krigets Aleppo och som nu beger sig till en polisstation för att söka politisk asyl i Finland. En äldre medelålders man lämnar sin krökande fru, säljer sitt lager av herrskjortor, spelar poker för pengarna och vinner tillräckligt mycket för att köpa sig en sunkig restaurang. De båda historierna möts efterhand och ur det uppstår en längre serie av märkliga och ofta dråpliga situationer som liksom bara sker i förbifarten. Ljus i natten av Aki Kaurismäki har dessutom en fin halvesekelgammal estetik och mycket finsk blues i botten. Dessutom har den en av de bästa filmreplikerna jag har hört på mycket länge.

You may be wiser, but I am older.

Jag kommer nog själv att börja använda den repliken för att med pondus avgöra diskussioner i framtiden.

Filmen i sig är en trevlig bekantskap. Den känns förstås oerhört finsk i sin kuvade skruvade humor, men också genom sitt stora allvar och talande tystnader. Den innehåller självklart också kraftfullt nedtonade känsloyttringar, men det finns även plats för ganska vass samhälls- och samtidskritik, och så naturligtvis regissörens egna karakteristiska personliga berättarstil. Därmed överraskar filmen inte på något sätt, utan man får vad man väntar sig, vilket i det här fallet är ganska bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Shadowverse

Shadowverse är ett ganska typiskt samlarkortsspel. Spelarna turas om att dra kort och spela ut dem, och målet är normalt att nöta ner motståndarens liv till noll för att på så sätt besegra vederbörande. En del kort kan dock ändra villkoren för seger. Det finns tre grundtyper av kort: Följare (folk som kan anfalla och försvara), formler (direkta effekter), och amuletter (kort med kvarliggande effekter men som inte är folk). Det finns sju olika klasser man kan spela som, vilka alla har olika kompetensområden och därmed också olika svagheter.

Spelet är gratis att spela, medan det kostar kosing att skaffa kort. Spelmakarna är dock väldigt generöst med att dela ut gratiskort till spelarna, åtminstone till en börja, så det går ganska snabbt att få ihop en liten kortsamling att variera sina lekar med. Tyvärr gör den här generositeten att det inte fungerar att låta spelarna byta kort med varandra, så själva kortsamlandet handlar mycket om att ha tur med vilka kort man får, eller att köpa så många kort att man inte längre behöver någon tur.

För mig har Shadowverse ett stort problem. Jag tycker helt enkelt inte att det är ett särskilt roligt spel. Det känns lite för statiskt i hur man kan sätta ihop sina lekar, och spelet är inte så interaktivt. Som gammal magic-spelare gillar jag att kontra och att överraska med snabba effekter i motståndarens runda, men inget sådant kan man hålla på med. Istället kan man i de flesta matcherna snabbt se varthän det barkar, så det blir ibland en del långa transportsträckor. Men spelet ser bra ut, låter bra och flyter på bra ändå.