Django

Django Reinhardt var en lysande gitarrist som skapade en egen stil av blandade influenser från blues och has egen romska bakgrund. Det är just den bakgrunden som ställde till problem under andra världskriget. Han var ju en lysande stjärna i Paris, men samtidigt spelade hans musik på gränsen till det av ockupationsmakten förbjudna och dessutom var han inte arier. Han bjuds in att spela på bland annat Berlins olympiastadion och en privat tillställning för Goebbels, men förståndigt nog försöker han istället fly till Schweiz. Det är om detta som Django av Etienne Comar handlar.

Filmen borde vara lysande. Den är fylld med fantastisk musik, historien är både spännande och har verklighetsbakgrund, och huvudrollsinnehavaren sätter rollen som smäck. Men tyvärr så känns inte helheten särskilt bra ändå. Filmen är märkligt småtråkig och saknar det driv som finns i musiken, och samtidigt känns den lite publikfriande. En viktig sekvens i filmen har också tydliga likheter med så gott som samtliga avsnitt av ‘Allå, ‘allå, ’emliga armén, och det känns helt enkelt fel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *