The Handmaiden

Vackra bilder, listig och vindlande intrig, och så erotik. Ganska mycket erotik. Park Chan-wooks The Handmaiden är en lätt film att beskriva på ytan, men den är svår att skriva om. Den utspelar sig i Korea under 1930-talets japanska ockupation, och inleds när den unga kvinnan Soo-kee anländer till ett enormt gods för att arbeta som kammarjungfru åt Lady Hideko, en oskuldsfull ung kvinna som bor hos sin pornografifixerade farbror. Men ingenting är som det verkar vara. Soo-kee är i själva verket en bedragerska som deltar i en plan för att komma åt ett stort arv, men när Hideko och Soo-kee faller för varandra börjar det komplicerade bli ännu mer komplicerat. Och ingenting är fortfarande som det verkar vara. Kan man lita på vilka lögnerna är?

Det kändes till en början som att filmen handling rörde sig lite ryckigt framåt, men allt eftersom inser man att historien kräver att berättas på det sättet. Den känns genomtänkt, och bilderna och skådespelarnas samspel sitter närmast perfekt. Normalt sett skulle en film av The Handmaidens längd kännas lite lång, men filmen håller för sin längd. Sexscenerna är påfallande explicita, men de fungerar bra i sammanhanget. Om jag absolut ska hitta något att klaga på så är det att musiken till eftertexterna är bedrövlig.

Det är skönt med en riktigt ordentlig filmupplevelse. En film som verkligen kräver en biografsalong för att fungera till fullo både visuellt och koncentrationsmässigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Björnstad

Bokomslag Björnstad

Jag tillhör majoriteten av Sveriges befolkning. Vi är hela 91 procent som inte köpt Fredrik Backmans genombrottsroman (En man som heter Ove), och vi är 83 procent som inte sett filmen som bygger på boken. Det finns inget egentligt skäl till att jag hamnat i majoriteten, utan det har bara blivit så. På samma sätt råkade det bli så att jag införskaffade Backmans Björnstad. Slumpen kan vara lyckad ibland.

Boken handlar om en stad. Björnstad. En liten industristad vars ishockeylag en gång i tiden var landets näst bästa men som numera är långt därifrån. Det gått ett par årtionden sedan guldåldern, men ishockeyn är fortfarande det som ortens hjärtan slår för. Framför allt när det mesta i staden går utför. Nu har dock Björnstads pojkar tagit sig ända till semifinal i junior-SM, så nu börjar hoppet om ljusare framtid åter igen att spira i staden. Det är just där boken tar sin början.

Boken handlar om kärleken till ishockey, om lojalitet åt alla håll, om att passa in, om att inte passa in, om hat, om svek, om hjältemod, men i centrum ligger ett olycksaligt illdåd som vänder upp och ned på allt.

Jag gillar språket i boken. Fredrik Backman skriver skarpt, genomtänkt och framåtdrivande, och det behövs i en bok som raskt hoppar runt bland en stor mångfald figurer. Det blir kanske lite för många olika småtrådar att hålla koll på, men det får man förstås räkna med när en hel stads tankar ska beskrivas. Det jag inte riktigt tycker om är allt förebådande som ibland bryter av berättelsen. Boken har redan väldigt mycket av karaktären av en TV-serie där man lär känna en stad, och de där smygprofetiska passagerna blir då som klipp på en lastbil som kör genom staden till olycksbådande musik. Man bara vet att någon kommer att bli påkörd. Ett annat problem jag hade med boken är att den inte fungerar som kvällsläsning i sängen. Jag blev alldeles för uppretad av den för att kunna sova lugnt efteråt.

Björnstad har ett tydligt feministiskt budskap, och det känns skönt. Men innehållet har en stor vid yta med skarpa beskrivningar, och kanske inte så mycket inre djup. Det känns som om personerna inte tänker utan bara reagerar, som om de alltid beter sig som de förväntas göra. De känns helt enkelt lite endimensionella, som att alla bara har en varsin drivkraft. Det kanske är så det svenska vardagslivet är, men det är inte så jag känner mig själv. Trots detta är boken så bra att jag gott kan rekommendera den, så länge man inte läser den alltför sent på kvällen…

Manchester by the Sea

Lee jobbar som tämligen butter fastighetsskötare i Boston för minimilön och ett rum att sova i. Storebror dör och Lee måste därför bege sig hem till den lilla kuststaden Manchester by the Sea, där han växte upp, för att ta tag i allt det praktiska efter dödsfallet. Bland annat får han vårdnaden om sin sextonårige brorson. Men att återvända hem gör att allt Lee ville lämna bakom sig bubblar upp till ytan igen, och det är inte enkelt att hantera.

Historien i Manchester by the Sea berättas lugnt och stillsamt, och med en del tillbakablickande som allt eftersom förklarar vad som ligger under ytan, men den rör sig hela tiden framåt i en ganska behaglig rytm. Scenerna fylls av vardagliga händelser, stor djup sorg och försök att åter bygga upp något som har rasat. Det är ett utmärkt exempel på gott filmhantverk som Kenneth Lonergan har regisserat. Alla skådespelare gör toppenprestationer genom filmen, med små gester men med mycket innehåll. Fotot är mycket snyggt med alla nyanser av grått, och allt känns genomtänkt och matchar historien.

Ibland känns den lite lång, och ibland känns den lite pratig, men framför allt känns den i magen som bra filmer ska göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.