Jag, Daniel Blake

I centrum för filmen Jag, Daniel Blake finns den milde änklingen Daniel Blake som är bortåt 60 år. Efter svåra hjärtproblem ordinerade hans läkare sjukskrivning från arbetet på sågen, men genom någon miss i systemet nekas han sjukpenning. Han är alltså för sjuk för att arbeta, men för frisk att få någon ersättning. Därför måste han ge sig in i den djupa brittiska byråkratin och måste anmäla sig som jobbsökande trots att han alltså, enligt läkare, inte kan arbeta. Som fullkomligt dator-oerfaren är dessutom de moderna datorcentrerade systemen för myndighetskontakter ett stort hinder. Han möter en ung ensamstående tvåbarnsmor under en av sina byråkratiska duster som också hamnat i systemets bakvatten, och de blir goda vänner. Kan det verkligen inte finnas någon utväg ur, eller mänsklighet i, socialförsäkringssystemet?

Ken Loach har åter igen gjort en typisk Ken Loach-film, och det känns så bra. Det känns som att filmen behövs för att belysa hur sårbar tillvaron kan vara i det moderna Storbritannien, eller i det moderna samhället i allmänhet, när systemet fallerar för en enskild människa. Det är alldeles för enkelt att hamna på fel sida om svältgränsen. Trots det svarta deprimerande ämnet finns en stor portion värme och en del humor i filmen, som är ett riktigt gott hantverk. Berättelsen i sig går rakt på sak och personerna i den känns riktiga, till stor del för att skådespelarna kommer helt rätt.

Filmen är trots sin lågmäldhet ordentligt kraftfull, klar och tydlig. Det är så skönt att för en gångs skull kunna känna sig arg av en film, i stället för på den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *