Simma med de drunknade

Bokomslag Simma med de drunknade

Efter att ha läst ett par böcker där berättandet är huvudsaken känns det skönt att variera sin läsning med en bok där berättelsen är i fokus. Dock tillsammans med en hel del geografiska detaljer, men framför allt noggranna beskrivningar av trä. Det dyker helt enkelt upp mycket trä, i alla former från ungträ till ruttnande ved, i historien som Lars Mytting berättar i sin bok Simma med de drunknade.

Berättelsen börjar år 1991. Edvard Hirifjell har vuxit upp på en potatisgård med får i Saksum i Norge tillsammans med sin farfar, som är rätt utstött ur byagemenskapen efter att ha stridit på tyskarnas sida under andra världskriget. Edvard har bott hos farfar ända sedan hans föräldrar hittats döda i en skogsdunge i Frankrike 1971. Edvard själv, tre år gammal vid tillfället, var spårlöst försvunnen men hittades efter fyra dagar på en läkarmottagning en bra bit bort. När farfar går bort börjar den tjugotreårige Edvard att rota i sitt förflutna för att förstå vad som egentligen hände med föräldrarna. Spåren leder till Shetlandsöarna och historien visar sig bli allt mer komplicerad med rötter som går tillbaka till händelser under slaget vid Somme under det första världskriget, och konflikter både inom släkten och mellan släkter.

Historien är spännande och väl hopsnickrad. Det finns många delar som är intressanta, såsom exempelvis hur skuggorna efter världskrigen länge lever kvar både i norra Frankrike men också i Norge. Däremot tycker jag att många av personerna i berättelsen känns lite aviga. Visserligen är de ordentligt sammansatta och komplicerade individer, inga levande klyschor, men deras handlingar känns ofta omotiverade. Framför allt känns de flesta kvinnornas inre liv mycket gåtfullt. Texten känns märkligt norsk. Det verkar som om den blivit översatt till svenska lite väl snabbt, och den ger därför ett lite slarvigt intryck trots att de rika detaljerna i historien egentligen borde förmedla en känsla av genomarbetad efterforskning.

Simma med de drunknade bjuder på spännande läsning, med en blandning av släktkrönika och spänningsroman. Det är bara de allra sista sidorna som inte känns riktigt rätt, så det är tur att jag väntade två dagar med att skriva ihop den här texten. Hade jag skrivit den tidigare hade den träiga eftersmaken suttit kvar och färgat mitt omdöme betydligt kraftigare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *