Outlast

Jag har nog aldrig spelat ett skräckspel där själva skräcken funkar så bra som i Outlast. Det var rent ut sagt otäckt skrämmande, vilket ett renodlat skräckspel ska vara.

Intrigen i sig är inte särskilt originell. Miles Upshur, en frilansande snokande journalist, får ett anonymt tips om att obehagliga experiment utförs på patienterna på en privat psykiatrisk vårdanstalt vid namn Mount Massive Asylum. Han anländer dit en mörk och stormig natt, beväpnad med en videokamera, ett anteckningsblock, och en stark vilja att avslöja vad anstaltens ägare, Murkoff Corporation, egentligen håller på med. Dörrarna är visserligen låsta, men Miles smyger sig ändå in och upptäcker till sin förskräckelse att korridorerna är fyllda av bråte och blod och likdelar efter personalen. Han får reda på att patienterna har slagit sig fria och är bortom all kontroll. Tyvärr går det inte att fly den väg han kom in så det enda alternativet är att bege sig djupare in i anstalten för att försöka hitta en väg ut, och för att få reda på vilka hemskheter som pågår och har pågått där.

Det som gör Outlast riktigt obehagligt som spel är att man känner sig så hjälplös, och då spelet är i förstaperson lever man sig in i det hjälplösa. Många av rummen man går in i är helt nedsläckta så man måste titta genom videokameran, som turligt nog är utrustad med en mörkerseende funktion, men den drar batterier så det gäller att hushålla med användandet så att man inte fastnar i någon prekär situation i blindo i mörkret när batterierna tar slut. Och prekära situationer hamnar man ofta i. Man kan nämligen inte försvara sig mot de illvilliga patienterna på annat sätt än att springa eller att gömma sig. Mycket tid tillbringas gömd under sängar eller i garderober i väntan på att inte upptäckas. Det här leder till en stadig krypande skräckupplevelse genom hela spelet som förstärks av en effektiv musiksättning och genomarbetade, hyfsat varierade, miljöer. Inblandat finns också en del mera klassiska skrämseleffekter där man hoppar till, men de är liksom inte egentligen nödvändiga. Jag är ju redan rädd.

Spelet är ganska linjärt så man behöver inte klura särskilt mycket över vad man ska göra. Känns det som om man har hamnat i en återvändsgränd finns det i regel någon ventilationstrumma man kan klättra upp i och smyga vidare, eller kanske något lågt placerat hål i en hög av bråte att krypa igenom. Det blir nästan lite parodiskt efter ett tag, men många andra spel lider också av det här fenomenet.

Det finns ett nedladdningsbart tillägg, Outlast: Whistleblower, som ger lite bakgrund till historien. Man spelar helt enkelt den anonyma källan som tipsade Miles om anstalten. Det drar lite mera åt äckel än åt skräck vilket gör att jag inte gillade det lika mycket som huvudspelet, men det fyller i alla fall i en del luckor i berättelsen.

Outlast är inget djuplodande spel, men det är synnerligen effektivt på att skrämma upp och det är ju det som är poängen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *