Sänkningen av Laconia

Det känns rätt märkligt att se en miniserie gjord för TV på bio under skenet av att vara en biofilm med paus. Exempelvis så måste det i en miniserie ses till att tittaren inte byter kanal omgående vilket gör att berättartekniken bygger på att fånga intresset så fort som möjligt. Av samma anledning finns det också ofta en trailer om vad som ska ske i nästa del strax innan pausen. Är bilderna tänkta att visas i en TV i hemmamiljö är de ofta fyllda av närbilder på människors ansikten, och skärpedjupet är ofta ganska grunt. Det är i alla det som jag känner när jag sett Uwe Jansons Sänkningen av Laconia.

Filmen beskriver en omtalad händelse från andra världskriget då oceanångaren Laconia sänktes av en tysk ubåt. Laconia användes av britterna som trupptransportfartyg under kriget, men på just den här resan transporterades ett stort antal italienska krigsfångar och även ett antal civila resenärer. Två torpeder från den tyska ubåten räckte för att sänka Laconia, men när ubåten tittade närmare på vraket och såg vilken typ av människor som låg i vattnet stannade den kvar och en räddningsaktion inleddes. Men det är inte lätt att vara hjälpsam under krig.

Som miniserie är Sänkningen av Laconia alldeles utmärkt. Berättelsen rör sig framåt i ett lagom tempo, och man får följa historien från flera olika vinklar. Möjligen kändes den andra delen något mer utdragen än vad historien klarade av att bära. Som långfilm med paus, däremot, blev det lite väl mastigt för min smak. Det blev helt enkelt lite för mycket av allting. Ett drama om medmänsklighet, en katastroffilm, en krigsfilm, en film om hjältemod, och en film om felaktiga militära beslut. Allt detta på en gång.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *