Vattnet drar

Bokomslag Vattnet drar

Mina känslor för västra Gästrikland är rätt blandade. För sådär femton år sedan spelade jag med bandet på ett bröllop i Torsåker vilket visade sig bli en resa genom skogarna som närmast påminde om Mörkrets hjärta, och en kille jag låg i lumpen med var från Hofors och i det närmaste galen. Å andra sidan kom mormor också från trakten och hon ligger nu begravd i en släktgrav vid Ovansjö kyrka. Ingenstans har jag dock hört något om någon skör överenskommelse mellan bergsmännen och varndrarna – inte förrän jag läst skräckisen Vattnet drar av Madeleine Bäck.

Historien börjar med ett gäng äldre ungdomar som bryter sig in i Ovansjö kyrka för att stjäla en trä-madonna som borde kunna säljas för ganska mycket stålar. En av dem hittar i samma veva en sten i altarets stenläggning som känns väldigt rätt att plocka med sig, vilket därför sker, och någonting ont väcks ur skogen. En flicka hittas mördad på badplatsen i Malmjärn, en länsveterinär har svårt att sova, sprithandeln till underåriga i Hofors skenar, Arbetarbladets reporter försöker nysta i brottsligheten, en flickas väninnas nya pojkvän är både mystisk och obehaglig, och en äldre kvinna bor ensam i skogen tillsammans med en massa katter och har ett uråldrigt uppdrag. Det blir alltså en hel del trådar att följa i berättelsen, och de reds inte heller riktigt ut eftersom det bara är första delen i en trilogi.

Bäck har på ett för mig ovant sätt blandat diskbänksrealism med naturmystik. Skildringen av avfolkningsbygd i allmänhet och känslan av att vara bland dem som blev kvar är riktigt träffande, men hur Hofors beskrivs som fullständigt kontrollerat av undre världen är kanske lite väl saftigt. Det är i alla fall där som den stora skräcken ligger för min del eftersom jag aldrig har varit rädd för mörka skogar och svarta vatten utan snarare trivs i sådana miljöer. Boken är i övrigt en ganska typisk spänningsroman med korta kapitel berättade ur olika vinklar som rappt för handlingen framåt och avrundas dramatiskt. Tyvärr känns det lite för rappt för mig, eftersom jag inte tycker att jag egentligen hinner lära känna någon av personerna i berättelsen så pass att jag känner för dem.

Det finns förvånansvärt få böcker som utspelas i de här trakterna, så det är trevligt att få med lite Gästrike-geografi och en del lokala språkliga uttryck i Vattnet drar (betydelsen av “händig” är det jag mest tänker på). Boken sitter bra stilmässigt, men jag engageras inte tillräckligt av den. Jag vill dock förstås vet mer om vad som egentligen finns där ute i skogen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *