Livslögner, livslögner och ännu flera livslögner. Det kryllar av livslögner på Manhattan, och det inte bara bland de hippa och nervösa utan även bland de skitiga och sjaviga. I alla fall om man får tro filmen The Drop som regisserats av Michaël R. Roskam.
Bob är en stillsam och tillbakadragen bartender på en rätt sunkig bar i ett “dåligt” område på Manhattan med ett liv som tuffar på i maklig takt. Under mellandagarna ändras det genom två händelser: Han hittar en söt hundvalp i en soptunna, och sunkbaren blir rånad av ett par busar. Det ena leder till det andra, Bob börjar umgås med en Nadia, och ett större antal olika brottsplaner sätts i rörelse, och spänningen byggs upp till det måste ske någon slags urladdning.
Filmen är inte snygg alls att se på, utan den är mest grå och regnig på ett dystert och ganska hopplöst sätt. Men det är det som är själva poängen! Historien i sig är rätt spännande men det är de olika människorna i filmen som jag mest fastnar för. Det är så många som lever i sina livslögner, som tror att de är hårdingar, att de har kontroll, att de vet vad de gör, att de kan överlista alla andra, att de är goda människor, att de har förändrats, att de inte har förändrats, och så vidare, och så vidare. Det känns som om varenda en som dyker upp i filmen har någon slags historia, och det fina är att det mesta bara antyds utan att det egentligen läggs någon tyngd vid det. Det är det som jag framför allt fastnar vid när jag så här efteråt funderar på filmen. Varför gör man inte så i fler filmer?
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.