Rogue One: A Star Wars Story

Rogue One: A Star Wars Story

Det hela utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt borta. Eller snarare till och med strax innan dess. Rogue One: A Star Wars Story handlar om händelserna precis innan det som skedde i början av den ursprungliga Stjärnornas Krig-filmen. I filmen får vi följa Jyn Erso. Hennes far är en av forskarna bakom konstruktionen av Dödsstjärnan, som precis håller på att färdigställas. Jyn tas som ung om hand av en extremist bland de anti-imperialistiska rebellerna vid namn Saw Gerrera, och har femton år senare blivit en mycket duglig soldat som tyvärr tagits till fånga av imperiets trupper. Hon fritas av mindre extrema rebeller och blir inblandad i det stora spelet som handlar om att få information om Dödsstjärnan, och om att bygga en motståndsrörelse på hopp.

Gareth Edwards har regisserat filmen, som är riktigt spännande trots att man hela tiden vet hur den kommer att sluta (i alla fall om man sett den klassiska första filmen). Den känns mer som krigsfilm än vad jag hade väntat mig, och dessutom ordentligt mycket mörkare och smutsigare (och bullrigare). Den har en bra balans mellan rena krigssekvenser och stillsammare stunder så den blir inte tröttsam på det sättet, men till att börja med hade jag lite svårt med namn på planeter, platser och personer, och det tog ett tag för handlingen att dra igång ordentligt. Historien är engagerande, men en del av skådespelarna kändes lite mjäkiga och ett par rollfigurers personlighet kändes rätt krystade, vilket fick de vederbörande skådespelarna att verka lite småträiga, som mindre viktiga karaktärer i ett datorspel. Den här filmen kanske inte lämnar några djupare spår hos mig, men den har riktigt bra underhållningsvärde.

Rogue One: A Star Wars Story skulle kunna ses som Star Wars episod 3½, men egentligen ska den ses som en fristående historia i samma värld som Star Wars-filmerna. Jag gillar tanken eftersom den världen är så pass välutvecklad att det finns gott om utrymme att få in massor av nya historier i den. I den här filmen fanns det också ett antal miljöer som var så spännande att jag blev nyfiken på deras historia, och gärna skulle kunna tänka mig att fördjupa mig i dem.

Jag måste också nämna att det kändes rätt konstigt att komma ut från filmföreställningen och få höra att Carrie Fisher precis gått bort.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *