Fanny och Alexander

Fanny och Alexander

Äntligen har jag sett Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans sista stora film. När den kom 1982 var jag bara åtta år och då sattes ett frö i huvudet att det skulle vara en trist och träig evighetslång kostymfilm och den fördomen har liksom suttit i sedan dess. Jag hade fel och fördomar fördummar, osv…

Filmen utspelar sig i Uppsala några år efter det förra sekelskiftet och följer den högborgerliga familjen Ekdahl, och de båda syskonen Fanny och Alexander i synnerhet. Den inleds med ett överdådigt julfirande med fyllda fat, tömda glas, långdans och glädje. Den sekvensen skulle kunna fungera helt på egen hand eftersom den egentligen bara slår an tonen så att man förstår hur familjen Ekdahl fungerar. När barnens far avlider, gifter sig deras mor med biskopen, och ett nytt strängt och spartanskt liv börjar.

Det är en mastig film, men den kändes ändå inte så lång som klockan ville påskina. De 188 minuterna helt enkelt bara försvann. Så gott som hela den dåtida svenska skådespelareliten är med, och foto och scenografi är av yppersta klass, så det finns ingenting att klaga på där. Jag gillar också Uppsala-miljöerna som är med genom hela filmen. Jag drabbades av en rejäl Uppsala-längtan. Möjligen kan jag gnälla lite över att Bergman i andra halvan av filmen snårar till gränserna mellan dröm och verklighet på ett lite irriterande sätt, och att en del monologer känns väldigt teatrala. Det känns också lite märkligt att Fanny knappt märks av i filmen och det mesta är skildrat från Alexanders synvinkel när filmen heter Fanny och Alexander, men det är bara småsaker. Filmen är en riktig klassiker, och det förtjänar den att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *