Hexcells

Hexcells

Jag gillar verkligen att spela kluriga spel med enkla regler, och de tre spelen i “Hexcells-trilogin” (Hexcells, Hexcells Plus och Hexcells Infinite) passar perfekt in i den beskrivningen. På en yta täckt av gula sexhörningar finns ett antal blå gömda. Man ska hitta var de finns med hjälp av ledtrådar såsom exempelvis hur många blå bitar som gränsar till en viss oblå yta. I början är det mycket enkelt men allt eftersom blir det allt klurigare och klurigare. Det fina är att det alltid finns något sätt att lista ut lösningen bara man tänker till ordentligt, vilket skiljer de här spelen från många liknande spel, så man behöver aldrig ge upp tänkandet för att bara gissa sig fram även om det kanske inte alltid verkar så.

Spelen innehåller ett ganska litet antal olika banor, så det går ganska fort att komma igenom dem, men tack vare att det tredje spelet i serien även innehåller procedurellt skapade banor som styrs av en slumptalsgenerator kan man i stort sett spela ett obegränsat antal olika banor. Tyvärr är de dator-genererade banorna inte riktigt lika eleganta som de som är skapade med mänsklig eftertanke, de saknar liksom den rätta rytmen, och de innehåller dessutom långt fler ledtrådar än vad som egentligen krävs men de duger gott för att hålla pysslet vid liv under långa tågresor eller liknande situationer.

Det är skönt att få känna sig listig emellanåt, och Hexcell-spelen ser till att jag får göra det!

Rogue One: A Star Wars Story

Rogue One: A Star Wars Story

Det hela utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt borta. Eller snarare till och med strax innan dess. Rogue One: A Star Wars Story handlar om händelserna precis innan det som skedde i början av den ursprungliga Stjärnornas Krig-filmen. I filmen får vi följa Jyn Erso. Hennes far är en av forskarna bakom konstruktionen av Dödsstjärnan, som precis håller på att färdigställas. Jyn tas som ung om hand av en extremist bland de anti-imperialistiska rebellerna vid namn Saw Gerrera, och har femton år senare blivit en mycket duglig soldat som tyvärr tagits till fånga av imperiets trupper. Hon fritas av mindre extrema rebeller och blir inblandad i det stora spelet som handlar om att få information om Dödsstjärnan, och om att bygga en motståndsrörelse på hopp.

Gareth Edwards har regisserat filmen, som är riktigt spännande trots att man hela tiden vet hur den kommer att sluta (i alla fall om man sett den klassiska första filmen). Den känns mer som krigsfilm än vad jag hade väntat mig, och dessutom ordentligt mycket mörkare och smutsigare (och bullrigare). Den har en bra balans mellan rena krigssekvenser och stillsammare stunder så den blir inte tröttsam på det sättet, men till att börja med hade jag lite svårt med namn på planeter, platser och personer, och det tog ett tag för handlingen att dra igång ordentligt. Historien är engagerande, men en del av skådespelarna kändes lite mjäkiga och ett par rollfigurers personlighet kändes rätt krystade, vilket fick de vederbörande skådespelarna att verka lite småträiga, som mindre viktiga karaktärer i ett datorspel. Den här filmen kanske inte lämnar några djupare spår hos mig, men den har riktigt bra underhållningsvärde.

Rogue One: A Star Wars Story skulle kunna ses som Star Wars episod 3½, men egentligen ska den ses som en fristående historia i samma värld som Star Wars-filmerna. Jag gillar tanken eftersom den världen är så pass välutvecklad att det finns gott om utrymme att få in massor av nya historier i den. I den här filmen fanns det också ett antal miljöer som var så spännande att jag blev nyfiken på deras historia, och gärna skulle kunna tänka mig att fördjupa mig i dem.

Jag måste också nämna att det kändes rätt konstigt att komma ut från filmföreställningen och få höra att Carrie Fisher precis gått bort.

Trine 3: The Artifacts of Power

Trine 3: The Artifacts of Power

En färglad historia med uppsluppen stämning och blandade hinder att ta sig förbi. Trine 3: The Artifacts of Power känns lite som en dessert som man egentligen inte behöver men som ser så god ut att man ändå måste ha den.

Pontius är en riddare som slår hårt med sitt svärd och kan glida genom luften med hjälp av sin sköld. Zoya är en tjuv som kan skjuta med pil och knyta snören. Amadeus är en trollkarl som egentligen bara kan trolla fram lådor och flytta vissa utvalda saker telekinetiskt. De återförenas (de har äventyrat ihop tidigare) av magi-akademin för att mota Olle i grind – en jätte försöker ta sig in bland trolleriforskarna. Tids nog inser de tre hjältarna att det inte är så kul att magiskt kallas in för att hjälpa till med jämna mellanrum, utan vill slippa kontrolleras av den magiska mojängen Trine. De råkar tyvärr paja Trine, så de måste äventyra vidare för att laga den och för att rätta till alla följder som det lett till.

Spelet är ett typiskt plattformsspel. Man ska ta sig från punkt A till punkt B genom att hoppa, simma, klättra, trolla, skjuta, och så vidare, förbi hindren som finns längs vägen. Var och en för sig kan många hinder klaras av äventyrarna, men genom enkelt samarbete blir allting möjligt. Det stora problemet för mig var att spelet är i tre dimensioner, men att man inte kan vrida på synvinkeln. Det gjorde att jag hade rätt stora svårigheter ibland med djupseendet. Något jag trodde fanns i förgrunden kunde exempelvis visa sig vara beläget i bakgrunden, så ett säkert hopp från en gren till en annan i ett högt träd kunde leda till ett svårt fall och komplicerade frakturer.

Trine 3: The Artifacts of Power är vackert att se på, men jag tyckte inte att problemen man ställdes inför var särskilt svåra eller upphetsande. Historien kändes dessutom tyvärr lite oinspirerad, mera som en ironisk pastisch än som en ordentlig berättelse, och dessutom gav den ett märkligt rumphugget intryck. Spelet är textmässigt översatt till svenska, men översättningen var besvärande dålig så jag fick lov att mot mina principer (att använda svenska när det är möjligt) gå tillbaka den engelska versionen.

Spelet är trevligt för stunden, men det är ganska lätt att klara av och det är ganska kort, så den trevliga stunden blir inte något mer än så. En karamell.

Tora! Tora! Tora!

Tora! Tora! Tora!

Det är nästan exakt 75 år sedan attacken mot Pearl Harbour skedde, och därför visade Kiruna filmstudio filmen Tora! Tora! Tora! från 1970 som handlar om just den händelsen. Vad jag har förstått så är samtliga skeenden i filmen historiskt korrekta så den blir i mitt tycke extra intressant eftersom det har gjorts så mycket påhittad smörja och propagandaproduktioner kring det hela som jag alltid har tyckt varit svårsmälta. Det är framför allt händelserna innan anfallet som jag fastnade för: hur det kom sig att USA inte var beredda alls på ett anfall, och hur Japan kunde anfalla nästan en timme före någon krigsförklaring mot USA och därmed verkligen se till att få en oförsonlig fiende i kriget. Det räcker med någon liten felbedömning på ett ställe och en gnutta inkompetens på något annat ställe för att alla i övrigt rationella beslut och handlingar leder till katastrof.

Filmen sticker ut genom att den visar händelserna både från japansk och amerikansk synvinkel. Den japanska sidan regisserades av Kinji Fukasaku och den amerikanska av Richard Fleischer, båda med egna filmteam och skådespelare. Det ger en lättare känsla av att det är två olika filmer som visas samtidigt med en lite mer konstnärlig känsla i den japanska delen och en lite skarpare amerikansk del.

Sista tredjedelen ungefär av filmen består av själva anfallet. Det känns mycket välgjort, men jag tyckte också att det var rätt tråkigt. Det sprängs, brinner, skjuts och så vidare, men det tillför egentligen inte något nytt. Jag tycks dock vara ganska ensam om den åsikten att döma av andras reaktioner.

Filmens titel kommer från japanernas kodord för att överraskningsanfallet var lyckat, men jag associerar förstås till en gammal 80-talshit.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Sunless Sea

Sunless Sea

Three decades ago, in the reign of Victoria, London was stolen by bats. Now it lies a mile below the surface.

Does that make any sense? Anyway, that is how the story of your adventures as an Unterzee captain begins in Sunless Sea. In the game you explore the Unterzee, a vast underground black ocean, in order to achieve your main goal. That goal is chosen at the beginning of the game, but the path to success is it not very straightforward. You need to keep sufficient amount of fuel and supplies to survive the journeys, you need to keep your crew’s terror level down to keep the madness away (the Unterzee is a very scary place filled with monsters and unseen horrors), and you will die anyway. That is not a problem, you will always have a successor that can inherit something from you to make the life somewhat easier.

The world is based on that of a browser adventure game called Fallen London. It is a little bit of steam-punk and and a little bit of Lovecraft, and it is a very fascinating place. The world and the story are truly the main reasons to play this game. The game is nice to look at, and the music is atmospheric and fitting to the theme. The pace is extremely slow, and at times it is very tricky to balance the economy so that there can be any progress at all in the story. There is a lot of text to read and there are many choices to make through the game, and most of these choices do matter in one way or another.

I like Sunless Sea. The clunky user interface that shows the game’s roots as a browser game and the somwhat repetitive gameplay do not stop me from that. The reason I play is to sink deeper into the Unterzee and in a leisurely manner deal with the myriads of subplots on its islands, and to explore the boundaries of the known darkness.

Fanny och Alexander

Fanny och Alexander

Äntligen har jag sett Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans sista stora film. När den kom 1982 var jag bara åtta år och då sattes ett frö i huvudet att det skulle vara en trist och träig evighetslång kostymfilm och den fördomen har liksom suttit i sedan dess. Jag hade fel och fördomar fördummar, osv…

Filmen utspelar sig i Uppsala några år efter det förra sekelskiftet och följer den högborgerliga familjen Ekdahl, och de båda syskonen Fanny och Alexander i synnerhet. Den inleds med ett överdådigt julfirande med fyllda fat, tömda glas, långdans och glädje. Den sekvensen skulle kunna fungera helt på egen hand eftersom den egentligen bara slår an tonen så att man förstår hur familjen Ekdahl fungerar. När barnens far avlider, gifter sig deras mor med biskopen, och ett nytt strängt och spartanskt liv börjar.

Det är en mastig film, men den kändes ändå inte så lång som klockan ville påskina. De 188 minuterna helt enkelt bara försvann. Så gott som hela den dåtida svenska skådespelareliten är med, och foto och scenografi är av yppersta klass, så det finns ingenting att klaga på där. Jag gillar också Uppsala-miljöerna som är med genom hela filmen. Jag drabbades av en rejäl Uppsala-längtan. Möjligen kan jag gnälla lite över att Bergman i andra halvan av filmen snårar till gränserna mellan dröm och verklighet på ett lite irriterande sätt, och att en del monologer känns väldigt teatrala. Det känns också lite märkligt att Fanny knappt märks av i filmen och det mesta är skildrat från Alexanders synvinkel när filmen heter Fanny och Alexander, men det är bara småsaker. Filmen är en riktig klassiker, och det förtjänar den att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.