Det är sommar i Paris och livet borde vara behagligt men året är 1942 och staden är ockuperad av Tyskland. När de ledande nazisterna bestämt sig för att Vichyregimen skulle skicka 100.000 judar till förintelselägren i öst, varav 25.000 från Paris, så planerades en gryningsräd för att det skulle kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. 9000 franska poliser kallades in och samlade natten till den 16 juni ihop 13.000 judar och förde dem till en stor velodromarena, där de hölls utan mat och vatten i tre dagar innan de slussades vidare till de franska koncentrationslägren i Loiret i väntan på transport österut. Sammanlagt 25 av dem överlevde till krigsslutet.
Det hemska med den här historien är att den är verklig historia. I filmen I gryningens timmar av Roselyne Bosch följer man ett par judiska familjers öden under den här mörka sommaren. Filmen börjar mycket konventionellt med en skildring av livet i det ockuperade Paris sprängfyllt av stereotyper, blandat med bilder från den franska medlöparregeringens förhandlingar om detaljerna kring utrensningen. Efterhand får filmen tack och lov mycket mera fokus, och scenerna från de vidriga förhållandena på velodromen är riktigt mäktiga. Man får även se exempel på goda fransmän som gör allt i sin makt för att hjälpa de utsatta.
Filmen är välgjord och bra, och en hel del av mina tårar lockades även om jag tyckte att filmens absoluta slut kändes märkligt påklistrat. Just den här delen av händelserna under det andra världskriget tror jag inte att jag har sett på film tidigare, så det är bra att filmen finns. Jag antar att den franska poliskåren är särskilt stolt över den här delen av sin historia.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.