Helena är barnmorska i Petsamo men längtar bort från det inskränkta och brutala livet i traktens byar. Hon förälskar sig i fotografen Johannes och ser sin chans att komma iväg, men det är inte så lätt som det låter. Året är nämligen 1944 och lapplandskriget (det tredje kriget i Finland under andra världskriget) pågår för fullt, och Johannes är en SS-officer som är stationerad i ett läger ett par mil in på den sovjetiska sidan av gränsen. Helena ser till att ta sig ett jobb där för att få vara nära Johannes, men livet i lägret visar sig vara ännu obehagligare än vad man skulle kunna tänka sig. Johannes bär dessutom med sig hemska minnen från tidigare under krigstjänstgöringen. Men kärleken förenar ändå de båda när världen tycks ha blivit galen.
Det är en dramatisk historia som regissören Antti Jokinen berättar i Barnmorskan, fylld av kärlek, spänning, hopp och förtvivlan. Soldater skriker och skjuter, lokalbefolkningen är skitig och våldsam, och alla super. Kriget är bullrigt och otäckt och regnigt, och mycket av det sker i slow motion så att man verkligen känner varje regndroppe som slår ner i leran intill skyttarna. Det blir helt enkelt för mycket av det hela. Historien är egentligen ganska enkel, men filmen piskar upp den på Hollywoodvis till ett större drama än vad som skulle kännas som rimligt. Det känns alltså som om efterproduktionen har blåst upp och sabbat en film som med lite återhållsamhet hade varit riktigt bra. Det är väldigt synd.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.