Delphine hjälper sina föräldrar på deras lantbruk någonstans i centrala Frankrike. De vill gärna se henne gifta sig eftersom de menar att ensamhet inte är någon bra känsla. Delphine lyssnar inte på det örat utan vill komma därifrån. Våren 1971 flyttar därför till Paris där hon av en ren händelse blir inblandad i en aktiv kvinnogrupp. Det betyder förstås många höjda röster, stora gester och illa rullade rökverk i munnen. Det är ju en frans film. Hon finner också kärleken där i Carole. När Delphine’s far drabbas av stroke åker hon tillbaka hem till gården för att driva den vidare. Carole kommer efter och kulturkrockar uppstår mellan storstad och landsbygd, framför allt när det gäller kärleken mellan två kvinnor.
Filmen Sommaren ’71 av Catherine Corsini känns märkvärdigt stereotyp. Den känns mycket fransk och den känns mycket allkärlekssam, och den innehåller påfallande mycket nakenhet. Den innehåller också mycket detaljer som visar att den utspelar sig under tidigt sjuttiotal. Själva historien är förstås laddad när det är så svårt för Delphine att att hitta en utväg där hon kan ha både gården och Carole kvar, så det gör ändå filmen sevärd. Jag kom dock på mig själv med att fundera på om en liknande film kan göras om nutid, eller om det verkligen krävs att ha perspektivet att man liksom kan se handlingen med facit i hand. Kan en motsvarande film göras utan den lömska “se så illa det var då, tur att det har blivit bättre”?
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.