Den minst misstänkte

Den minst misstänkte

Det är vintern 1978-1979 någonstans i norra Frankrike. Ett antal döda unga kvinnor börjar hittas längs vägarna på landsbygden, och det står klart att en seriemördare är verksam. Franck Neuhart är en gendarm som deltar i sökandet efter gärningsmannen, och dessutom är det han som begår brotten.

Filmen Den minst misstänkte av Cédric Anger bygger till stora delar på en sann historia. Det är så till den grad att den närmast borde kunna ses som en dramadokumentär, men i och med att den saknar analys blir det mer som en fallstudie, en rekonstruering. Som tittare lämnas man ensam med funderingarna kring varför han mördar, och trots att Neuhart genom monologer förklarar sina handlingar i grova drag så känner man sig inte klokare på honom. Filmen är ovanligt obehaglig att se eftersom den är alltigenom dyster. Himlen är grå, luften är kall, musiken är mollstämd och monoton, och nästan de enda avbrotten från det kommer när våldshandlingarna sker. Neuhart framstår som synnerligen osympatisk och oberäknelig, men det är förstås som det bör.

Filmen är rätt bra och tät, men jag kan inte säga att jag tycker om den. Upplägget blir att det nu känns som om precis vem som helst man känner kan vara en seriemördare av samma snitt som Neuhart.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

80 Days

80 Days

When I grew up I believe I managed to read every book by Jules Verne that was available at the local library, including mostly forgotten titles such as The Purchase of the North Pole and Dr. Ox’s Experiment, but the favourite one was Around the World in Eighty Days. Hence, I felt great excitement when I had a chance to play the game 80 Days which is based on that book. The game started with a spinning globe with a number of cities marked, but I noticed immediately that it is spinning in the wrong direction. I saw that as a bad sign, that maybe the game lacked attention to details (such as having the sun rising in the west), but apart from that bad mistake I found 80 Days to be extremely enjoyable.

London, 1872
I have entered into the service of a new gentleman.
It would seem he is a gambling man.

The story starts very abrupt. You play as Passepartout, the valet of a certain Phileas Fogg who has just made a wager to travel around the world in 80 days, and you have to pack a bag in a hurry in order to get on the evening train to Paris before you even know how to play the game. Already on this first train it is clear that the 1872 in this game is much more steam-punk than the real version of 1872. The world is rapidly changing thanks to fantastic machines and strong empires are growing everywhere around the world. This makes the journey difficult to plan since you do not really know which routes are more convenient than others. The first time I played the game I actually managed to return to London in the afternoon on the 80th day, so I beat the game immediately. However, there were so many adventures and encounters along the way that I wanted to follow up on, and so many more wonderous places in the world I wanted to explore, so I needed to play the game again, and again, and again.

80 Days is more an interactive story than a game, but since there are so many choices available it does not feel restricted. The writing is excellent. It is condensed, but still it manages to be both detailed and evocative. The characterisations of the multitude of characters encountered are made with finesse, and the adventures along the jorney often takes unexpected turns. In fact, the writing is actually the only really good thing in this game, but it is so good that it defines the game. I really enjoy 80 Days.

The Magnificent Seven

The Magnificent Seven

Det onda gruvbolaget ämnar tömma den lilla staden Rose Creek på folk för att den lokala gruvan ska kunna hålla på med sin verksamhet. Till skillnad från den liknande situationen i Kiruna så används brutala metoder och processen sker med en kort tidsskala. En av stadens kvinnor värvar en lämplig hjälte som i sin tur samlar ihop ett drygt halvdussin män för att försvara staden. Därför rider en prisjägare, en pokerhaj, en mexikan, en skarpskytt, en kines, en spårare och en indian in i Rose Creek en vacker dag, och skjutandet kan börja.

Med The Magnificent Seven har Antoine Fuqua återupplivat den gamla västernklassikern Sju vågade livet utan att man egentligen förstår varför. Det blir liksom poänglöst att göra en nyversion av en film utan att tillföra något förutom en hel del skavanker. Förtexterna är skrivna med typsnittet Clarendon så att man inte ska missa att filmen utspelar sig i Vilda Västern. Alla skådespelarna ser bra ut var för sig, men de verkar inte trivas tillsammans. Redan från första början framgår det tydligt att gruvägaren Bogue är så ond att det nästan blir parodiskt. Allt leder till slut förstås bara till en massa pang-pang, vilket drar ut på tiden, och när dammet till äntligen lägger sig över Rose Creek kan man undra om det verkligen var värt besväret att rädda staden.

Léon

Léon

Genom att vara medlem i Kiruna filmstudio får man tillfälle att se filmer man redan sett för länge sedan. Det gör att man lätt börjar tänka på annat under filmen. Den hände den här veckan när Luc Bessons tjugotvå-åriga Léon stod till buds.

Léon är en stillsam man som lever för sig själv i en lägenhet i New York och pysslar om som krukväxt. Det jag kom att tänka på är att den beskrivningen även skulle passa in på mig om man byter stad till Kiruna och ökar antalet krukväxter. Vad grannarna inte vet är att Léon arbetar som effektiv yrkesmördare. Är det möjligt att mina grannar tror att jag har samma jobb?

I filmen får Léons granne besök av onda elakingar. Hela familjen skjuts ihjäl utom den 12-åriga Mathilda som söker skydd hos Léon. När hon upptäcker hans yrke vill hon att han ska lära upp henne så att hon kan hämnas.

Filmen har egentligen rätt många skavanker. Luc Besson målar upp ett New York som han föreställer sig att det ska vara, inte som en verklig plats utan närmare någon slags mytisk och våldsam alternativ verklighet. Våldsam är filmen minst sagt, och en del gravt överspelande från de flesta utom de båda huvudrollerna finns det. Men det känns också som en film som formade mycket av filmstilen under andra halvan av 90-talet. Det är en fin rytm i historien och musiken ligger hela tiden med och bidrar till stämningen. Historien är så stilren att den skulle kunna fungera i många andra miljöer än New York, det är nästan lite Shakespeare-aktigt. Den är tidlös.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Galen i humlor

Bokomslag Galen i humlor (pocket)

Alla verkar tycka om humlor, och varför skulle man inte tycka om de stora, lite klumpiga, insekterna som makligt men flitigt surrar omkring och samlar nektar och pollen bland trädgårdens blommor? Dave Goulson verkar tycka om humlor mer än vad de flesta gör. Det är både en yrkesmässig relation (han är biologiprofessor) och en privat passion. I den trevliga boken Galen i humlor går han igenom mycket om hur humlorna fungerar och deras plats i naturen. Han sätter in humlorna i ett större sammanhang och förklarar hur det kommer sig att antalet humlearter minskat under de senaste decennierna. Dessutom fyller Goulson på med några historiska anekdoter, men framför allt med historier från hans eget liv.

Galen i humlor lyckas vara både lättläst och faktafylld. Goulson skriver ledigt med stor värme. Hans entusiasm för humlor smittar av sig, så jag har nu blivit riktigt sugen på att göra i ordning ett litet humlevänligt område på balkongen trots att Kiruna i september verkligen inte är rätt plats och tidpunkt. Det händer att innehållet emellanåt upprepar sig en smula mellan kapitlen vilket jag började irritera mig på efter ett tag, så det känns som om boken är tänkt att läsas ett kapitel i taget under pendling, eller innan man somnar. Boken är av naturliga skäl fokuserad på humlornas situation i Storbritannien, så om man är intresserad av de svenska humlorna får man söka information på något annat ställe. Boken saknar dessutom bilder, så de olika arternas utseende beskrivs med ord.

Boken är en trevlig läsning, men den känns ibland lite surrig. Det blir många ganska ytliga utsvävningar och inte så ofta går det på djupet. Den hoppar raskt från ämne till ämne, liksom humlan flyger från blomma till blomma. Men det är väl så det ska vara?

Dave Goulson är grundare till Bumblebee Conservation Trust, vilket är en stiftelse för att bevara humlan och som gärna tar emot donationer.

Read Only Memories

Read Only Memories

What defines a human? This question seems to be a common theme nowadays. It is also the main drive behind Read Only Memories – a point-and-click adventure with a stylish retro design and a focus more on story-telling than on puzzle-solving.

The story is set in Neo-San Francisco just before christmas in 2064. The city is filled with people with various levels of cybernetic augmentation and genetic modification, as well as ROMs (Relationship Organisational Managers) which are performing the more mundane tasks in society. You are a struggling to make living as a journalist and have to take on boring review tasks, in this case for a smart headphone. After writing the review, and a good night’s rest, you find a tiny ROM in your room. He/she/it calls him/her/itself Turing, claims to be the first sapient machine in the world, and is in need of your help. This is the beginning of the adventure. The world is about to change, and you may influence in which direction.

Read Only Memories should be considered an interactive story more than a game, and as such it is great. The retro aesthetics feels natural since it is well known that the future looked better a couple of decades ago. The pixels feel a bit too large on a big screen, making the text difficult to read, but this is only a minor technical remark. I enjoy the story and the characters in it, but for me the best part is actually the world that is seen behind it all. That is where most of the depth in this game lie, and I think it could work quite well as a setting for some old-fashioned analog role-playing.