Fasanjägarna

Fasanjägarna

Carl Mørck har hamnat på avdelning Q vid Köpenhamnspolisen. Det är avdelningen där gamla ouppklarade mordfall till sist landar när utredningarna kört fast. En dag blir Mørck antastad av en man som ber honom hitta den eller de som mördade hans båda barn tjugo år tidigare. I det här fallet finns det redan en gärningsman som har erkänt brottet och tagit straffet, men det verkar vara något som inte stämmer. De båda mördade var elever på en finförnäm internatskola där stora delar av den danska affärseliten gått, och det blir snart väldigt tydligt att något mörkt döljs.

Mikkel Nørgaards film Fasanjägarna är den andra filmen om Mørck efter deckarböckerna av Jussi Adler-Olsen. Trots att jag inte sett den första filmen (Kvinnan i rummet) är det lätt att komma in i ramhandlingen tack vara att huvudrollerna är så grovt och tydligt tillyxade. Det är på samma sätt också lätt att veta vilka som är elaka. Det man däremot har lite svårare att förstå är varför de elaka begår de brott de gör. Det känns som om de genomför dem helt enkelt för att de är elaka, och det tycker jag inte räcker som drivkraft. I och med att man när man ser filmen vet betydligt mer om vad som hänt än vad poliserna gör så förloras en del av den spänning som brukar vara grunden i många deckare. Istället får man nöja sig med att se hur poliserna listar ut det trots bristfälliga ledtrådar och otillförlitliga vittnen.

Fasanjägarna en välgjord men inte särskilt originell film som aldrig överraskar utan mest puttrar på i gott tempo.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Left 4 Dead 2

Left 4 Dead 2

Återigen får jag tillfälle att fundera över vad som gör en människa. I Left 4 Dead 2 befinner vi oss i efterdyningarna efter en pandemi. Någon slags sjukdom som förvandlar vanliga människor till zombieliknande monster har spritt sig över världen. De smittade blir extremt blodtörstiga och de ger sig på friska människor så fort de får möjlighet. En del smittade har dessutom skaffat sig förmågor som närmast kan beskrivas som övermänskliga, och dessa använder de gärna i sin jakt på friskt blod. Fyra överlevare (Coach, Ellis, Nick och Rochelle) verkar vara immuna mot smittan och de befinner sig på taket till ett hotell någonstans i Georgia, USA, och nu ska de försöka ta sig därifrån för att leta upp något ställe som kan anses säkert. De är förvisso immuna mot smittan, men de är förstås känsliga mot det fysiska våldet som de smittade har för vana att utöva på de friska.

Grunden i Left 4 Dead 2 är för de överlevande att ta sig från punkt A till punkt B med ganska få variationer på temat. Ibland måste de hålla stånd tills något räddningsfordon dyker upp, ibland måste de samla bränsledunkar för att fylla på tanken till fordon eller elektriska generatorer, men i regel handlar det om att skjuta och hacka och motorsåga sig fram genom horder av smittade på väg mot en ny kort andhämtning. Frågan är om det gör överlevarna ett dugg bättre än de smittade. Med tanke på att varje smittad varelse en gång varit en normal människa med allt vad det innebär av familjeliv och minnen känns det väldigt rått att bara ha ihjäl alla man ser (det blir snabbt flera tusen) i stället för att försöka förstå hur smittan fungerar och kanske hitta något botemedel för de redan drabbade. Lyckligtvis verkar smittan bara drabba fullvuxna, eller i varje fall är det bara de vuxna som blir våldsamma.

Spelet fungerar mycket bra. Styrningen känns rätt, och svårighetsgraden kan man ställa in så att de flesta borde känna att det blir utmanande. Det blir emellanåt lite mastigt med alla lemlästade och sönderskjutna kroppar och allt blodstänk, framför allt i kombination med det slafsande ljudet av kött som faller i backen, men man trubbas av så småningom. Spelet är i första hand ett samarbetsspel där man tillsammans ska ta sig igenom köttmassorna, och därför är det synnerligen trist att spelets sämsta sida är dess spelare. De spelare som jag har parats ihop med när jag har försökt samarbetsspela har alla varit barnsliga, elitistiska eller bara korkade så det har inte varit särskilt trevliga upplevelser (om man tittar på spelets “gemenskapscentral” på Steam förstår man vilken typ av spelare som dominerar och vilken jargong som gäller). Det går att spela solo också, men då tappar man en viktig dimension av spelet. Man får helt enkelt anstränga sig för att hitta ett gäng medspelare man trivs med för att till fulla kunna uppskatta spelet.

Ex Machina

Ex Machina

Vad är en människa egentligen? Var går gränsen mellan att simulera intelligens och att faktiskt inneha intelligens? Alan Turing utvecklade på 50-talet ett test, det som kallas Turingtestet, av artificiell intelligens för att besvara frågan om huruvida vi skulle märka om en maskin kunde tänka. Filmen Ex Machina av Alex Garland handlar om en variation av just ett Turingtest.

Caleb arbetar som programmerare på ett enormt IT-företag när han genom ett lotteri inbjuds till sin högsta chefs ensligt belägna boställe. Anledningen är att han ska genomföra avancerade intervjutest för att komma fram till huruvida androiden som chefen har konstruerat verkligen besitter artificiell intelligens.

Filmen bygger i stort sett helt och hållet på ett antal dialoger mellan Caleb och Ava (androiden) samt mellan Caleb och Nathan (IT miljardären). Samtalen med Nathan är mest bara enerverande och märkvärdigt oengagerande, men å andra sidan är samtalen med Ava riktigt intressanta. Det är som om filmens hela tyngd ligger där, även om Nathan har ett par skelett i garderoben som kommer fram, och det gör den lite obalanserad. Samtidigt känns det uppfriskande otidsenligt med en lågmäld science fiction som bygger mera på tanke än på futuristisk flärd, och det gör att Ex Machina sticker ut ordentligt på ett positivt sätt. Det är bara obegripligt att filmen aldrig visades på konventionell bio i Sverige.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Familjen Bélier

Familjen Bélier

Att bli vuxen. Att finna sin egen röst. Att få luft under sina vingar. Familjen Bélier är inte den första filmen som bygger på dessa tre teman, och den kommer inte heller att vara den sista. Den sticker dock ut genom att den verkligen uttryckligen talar om det så att man inte behöver fundera på saken.

Tonårsflickan Paula bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillebror ute på landet i Pays-de-la-Loire. De är mjölkbönder. Samtliga i familjen är döva utom Paula, så hon fungerar som föräldrarnas tolk när de säljer ost på den lokala marknaden och i kontakt med myndigheter och motsvarande. Föräldrarna är inte bara döva utan också gränslöst pinsamma med sina högljudda sexuella utsvävningar när Paula har vänner hemma. Genom en tillfällighet hamnar Paula i skolkören och det visar sig att hon har en stor talang för sång. Så pass stor att musikläraren tycker att hon ska söka till musikskola i huvudstaden. Kan föräldrarna förstå?

Éric Lartigau har i Familjen Bélier gjort en bred film som är tänkt att gå hem hos alla. Det gör att den spretar lite åt alla möjliga håll. Dels innehåller den oväntat burleska farsartade inslag, dels är den ofantligt tårdrypande på sina ställen, samtidigt som stora delar är vardagligt normalt drama. Filmens stora svaghet är att stackars Paula är den enda som beter sig som en verklig människa i en värld där varje annan rollfigur är reducerad till varsitt personlighetsdrag överdrivet in absurdum. Det är därför imponerande att Louane Emera faktiskt klarar av att bära den rollen med sådan självklarhet. Det är hon som håller ihop filmen och får den att fungera.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Strata

Strata

Jag tycker om minimalistiska abstrakta spel där man får lov att klura lite för att hitta lösningen, och Strata motsvarar den beskrivningen. Spelet går ut på att man ges ett rutnät med ett antal färgade kvadrater, och skall dra färgade band i kors så att färgen på det översta bandet i varje skärningspunkt motsvarar färgen i rutnätets motsvarande position. Variation i spelet fås genom att ha olika stora rutnät och olika antal färgee att välja mellan.

I botten bygger alltså spelet på en mycket enkel idé där man anänder logik för lista ut lösningen, på samma sätt som exempelvis Sudoku. För att det ska fungera krävs det att spelet är tillräckligt utmanande för att inte bli tråkigt, och det är där som Strata brister. Efter ett relativt begränsat spelande insåg jag att det finns en riktigt enkel algoritm som garanterat löser samtliga pussel man ställs inför, och vars komplecitet är oberoende av antalet färger, och dessutom oberoende av rutnätets storlek så länge man har tillgång till papper och penna för att komma ihåg i vilken ordning banden ska dras (jag klarade bara av att hålla upp till 5×5-rutnät i huvudet). Det gör att spelet, även om det är snyggt att se på och inte alltför irriterande att lyssna på, helt enkelt inte fungerar som spel. Det går inte att skyla över att själva spelidén är feltänkt.

Loren the Amazon Princess

Loren the Amazon Princess

You are a slave in the Amazon queendom of Aravorn. One day, your queen Karen disappears without a trace. Her daughter, princess Loren, is determined to find Karen and chooses you as a companion on the journey, mainly because you know healing magic. Along the way a diverse group of able talents joins the search party, and a war breaks out threatening the lives of all inhabitants in Aravorn. And this is just the front face of an even greater threat.

Loren the Amazon Princess is mix of a role-playing game and a visual novel. The story is told through dialogues, where the player has some opportunities to add a bit of personality to the character he/she controls. This eventually leads to some romantic opportunities with other characters in the party of heroes. Some violence is of course needed once in a while with turn-based fights of classical type where some loot can be obtained. The loot can be equipped, or sold in shops where some other equipment can be purchased. Finally, the player and all companions level up once in a while so all standard elements in a role-playing game are included.

Apart from the tediousness of levelling up and equipping fifteen-ish characters and the annoyingly generic background music, the game is quite enjoyable. Loren the Amazon Princess is neither pretentious nor bland and I am surprised by the large number of hours I have already invested to finally see the end of the story.