Company of Heroes

Company of Heroes

Company of Heroes är ett realtidsstrategispel där man får möjlighet att prova på att leda trupper i strid under andra världskrigets sista år. Det är i alla fall vad spelets bilder säger, men spelet sker förstås på ett mer abstrakt plan där man i varje strid ska ta kontroll över olika strategiska punkter för att på så sätt få tillgång till större mängd resurser, som används för att bygga ut och förbättra sina trupper. Eftersom det mesta man stöter på går att spränga eller skjuta sönder är det tur att det inte verkar finnas någon lokalbefolkning kvar i byarna där man smyger omkring och sabbar för motståndarna.

Jag antar att Company of Heroes kommer till sin fulla rätt när man spelar mot andra spelare online, men eftersom jag som absolut nybörjare förmodligen skulle råka så illa ut att jag inte ens skulle hinna lära mig någonting på upplevelsen så försökte jag mig i stället på att spela enspelarkampanjen. Den inleds med landstigningen i Normandie, närmare bestämt det amerikanska Able-kompaniets stentuffa landstigning på Omaha Beach. Sedan fortsätter man med att strid efter strid röra sig åt nordväst för att ta tillbaka hamnen i Cherbourg från de tyska striderna. Ungefär där inser jag att jag inte har särskilt roligt när jag spelar spelet, utan jag upplever en blandning av att vara lätt uttråkad och småirriterad vilket inte är särskilt motiverande för att fortsätta, så jag bestämmer mig för att avbryta kampanjen. Det är synd att det blev så, eftersom spelet i sig känns alldeles utmärkt. Ett försök att spela en enkel duell mot en datorstyrd spelare var inte heller särskilt spännande. Eftersom jag inte visste vad jag höll på med så provade jag på en både djärv och idiotisk strategi som trots dess enorma brister slutade med att jag enkelt vann, och det mot en “normal-svår” motståndare. Det känns inte rätt att det ska bli så. Det är därför jag antar att det är mot mänskliga motspelare som spelet blir roligt, men i brist på vänner som ligger på samma låga nivå som jag och utan lust att på min nuvarande nivå prova att möta okända motståndare så blir det nog inget mer spelande av Company of Heroes för mig.

Etthundra mil

Bokomslag Etthundra mil (inbunden)

Den årliga bokrean är en trevlig svensk tradition som jag tyvärr har missat de senaste åren. I år fick jag till slut tillfälle att smita in på Kiruna bokhandel och krafsa bland reaborden. Som vanligt slutade det med att ett par nya böcker, valda mer eller mindre på måfå, hittade hem till mig. En av de böckerna var Etthundra mil av Jojo Moyes.

I Etthundra mil möter man den ensamstående mamman Jess som någonstans på den engelska sydkusten sliter mycket hårt för att få familjeekonomin att fungera. Hennes oduglige och psykiskt klene make har lämnat henne för att bo hos sin mor, och han hjälper inte till det minsta med ekonomin trots att han har två barn hos Jess, varav ett av dem är hans son från ett tidigare förhållande: Nicky är tonårssonen, som inte riktigt passar in bland de andra i skolan och därför emellanåt kommer hem blåslagen, och Tanzie är en tolvårig flicka med stort intresse för matematik. Jess måste därför ha flera jobb för att familjen ska gå runt. När Tanzie tack vare sina matematikfärdigheter får möjlighet att få gå på privatskola så ser Jess en möjlighet att ge henne chans till ett bättre liv, men ekonomin räcker inte till trots en starkt rabatterat årsavgift. Ett halmstrå finns dock: En matematikolympiad i Skottland där första pris skulle räcka till för skolavgiften. Det gäller bara att ta sig de hundra milen dit.

I Etthundra mil möter man också IT-miljonären Ed som har hamnat i juridiska trångmål. Han har tillfälligt dragit sig tillbaka till sin semesterlägenhet på engelska sydkusten. Den städas av Jess, och det slumpar sig efter hand så att han skjutsar henne med familj och otymplig hund mot Skottland.

Historien är ganska enkel och förutsägbar och personerna som den handlar om har tydligt uthuggna personligheter. Tyvärr så pass tydliga att de inte längre känns som verkliga personer. Det är lite synd eftersom boken är mysigt skriven, och handlingen puttrar på i lagom tempo genom hela boken. Ett annat lätt irritationsmoment är att det mesta kring matematiken känns lite avigt, som om författaren eller snarare översättaren inte riktigt känt sig hemma med terminologin. En del tråkiga anglicismer dras den svenska texten också med.

Etthundra mil har ett mycket tydligt budskap. Det skrivs rakt ut i texten flera gånger, framför allt mot slutet av boken. Det är ett bra budskap. Om man vill veta vilket behöver man bara läsa boken. Jag försöker nu bara komma på vad man kallar en road-movie i bokform.

Dyscourse

Dyscourse

Rita arbetar vanligtvis som barista, men efter att flygplanet hon suttit ombord på kraschar på en öde ö är hon nu en överlevare. Ganska snart hittar hon några fler överlevare från olyckan: Det krackelerande äkta paret George och Jolene, konspirationsteoretikern Teddy, professionella losern Steve, samt dataspelsinbitne Garret. Nu handlar allt om överlevnad och om att fatta rätt beslut för allas överlevnad och möjlighet till räddning. Varje beslut spelar stor roll för chanserna att återkomma till civilisationen.

Dyscourse är ett kort litet trevligt spel där man, genom Rita, försöker lotsa ett litet gäng svårt klichéfyllda överlevare mot någon slags räddning. Även om de av någon anledning lyder vad man säger till dem, trots en del protester, så är det ändå inte så lätt att få någon ordning på gruppen. De har en tendens att dö lite då och då så det blir en rätt decimerad grupp kvar mot slutet av spelet. I och med att varje beslut man tar påverkar hur spelets fortgår så vill man gärna spela om spelet för att försöka rädda så många som möjligt, eller helt enkelt bara se vad som händer om man väljer att göra något annat. Det gör förstås, tack vare att spelet i sig är rätt kort, att det är väl värt att spela upprepade gånger. Historien kan nämligen utveckla sig på ovanligt många olika sätt, så att det nästan kan kännas som helt olika historier, åtminstone till viss del.

Spelets spretigt kantiga form och färgglada design livar upp, och musiken fungerar bra eftersom jag inte hann tröttna på den. En sak som jag saknade i Dyscourse var en smula allvar. Det kändes aldrig riktigt ledsamt när någon i sällskapet dog, utan mest bara irriterande för att jag gjort något felbeslut. I brist på allvar är spelet fyllt av små putslustiga detaljer och anspelningar på vad som förväntas av klichéfigurer i en klichésituation, och det räcker ändå gott.

D4: Dark Dreams Don’t Die

D4: Dark Dreams Don't Die

Privatdetektiven David Young har ett ovanligt ess i rockärmen som underlättar utredningsarbetet: Han kan resa i tiden! Resorna sker inte godtyckligt, utan det krävs att han håller något betydelsefullt objekt i handen för att klara av resandet. Allting började två år tidigare när Davids fru Peggy mördades på ett egendomligt sätt, och David fick ett slag i huvudet som lett till att han inte minns något av den händelsen, förutom Peggys sista ord som uppmanade honom att söka efter “D”. Därför reser nu David omkring ganska planlöst i tiden och undersöker brottsfall, samtidigt som han aktivt kollar upp alla vars namn börjar på bokstaven D, och funderar på om han månne kan förändra det förflutna. Här undersöker David ett fall med en droghandlare som spårlöst försvunnit från ett flygplan i luften.

Säsong ett av D4: Dark Dreams Don’t Die består av en prolog och två avsnitt. Det är inte särskilt mycket eftersom avsnitten är rätt korta. Det är dessutom inte mycket till handling i spelet förutom själva bakgrundshistorien. Man ställs inte inför några svåra val, eller ens några val överhuvudtaget, utan man får lov att nöja sig med att hålla sig till den utstakade banan. Spelkontrollen kändes, åtminstone till att börja med, onödigt tillkrånglat samtidigt som actionsekvenserna kändes påfallande enkla. De kontrollbaserade anmärkningarna har i alla fall en rimlig bakgrund i och med att spelet från början gjordes för att styras genom att vifta med armarna framför TVn. Därför blir det ganska avigt när spelet spelas med mus. Första intrycket av spelet är helt enkelt riktigt bedrövligt.

Det som gör att D4: Dark Dreams Don’t Die är väl värt att spela trots allt mitt gnäll är att spelet är så oerhört skevt. Personer och situationer är en svårbeskriven blandning av klyschor och skruvar. Man knallar runt och försöker få rätsida på allt, samtidigt som frågetecknen bara blir fler och större. Fokus i spelets utformning har uppenbarligen legat på världsbygget och inte så mycket på intrigen. Spelets aviga estetik tog ett tag för mig att börja uppskatta, men efter ett tag började den kännas helt rätt för spelets stämning. Säsongen slutar med en närmast parodisk cliffhanger. Jag vet inte om det vankas någon andra säsong, men någon slags ordentlig upplösning vill jag i alla fall ha. Om inte annat så för att få återvända till Davids oförutsägbara värld.