Huvudpersonen i Katarina Bivalds Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt heter Anette Grankvist. Hon är 38 år och, sedan hennes dotter Emma flyttat till Karlskrona för högskolestudier i fysisk planering, ensam i hyresrätten i Skogahammar. Utan dottern blir det alldeles för mycket tid att fylla efter arbetsdagarna i kassan på Mat-Extra, så hon anmäler sig till körskolan för att ta motorcykelkörkort och blir meddragen att leda projektaktiviteterna kring den årliga Skogahammardagen som ingen egentligen har brytt sig om på åtskilliga år. Med en något oväntad romans, och en allt mer edement mor, så blir det kanske lite för mycket att fylla tiden med. Är det frihet och äventyr hon söker, eller är det ansvar och lugn?
Om jag jämför mitt eget liv med Anettes så känner jag mig rätt misslyckad. Jag är tre år äldre och är utan barn. Å andra sidan har jag i alla fall, till skillnad från Anette rört mig en hel del runt i världen, så jag kan kanske räkna in frihets- och äventyrspoäng. Hon verkar i alla fall vara en trevlig kvinna att umgås med, även om hon röker alldeles för mycket.
Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är en småtrevlig bok med mycket värme. Personerna i berättelsen är alldeles vanliga människor, även om många av dem har försetts med närmast parodiska personligheter vilket passar alldeles utmärkt eftersom texten är skriven helt och hållet ur Anettes synvinkel. Det är förvånansvärt lätt att förstå hur hon resonerar även när det leder snett. Trots att handlingen på några ställen går på tomgång så såg den stilla, men ändå lätt absurda, humorn till att hålla mitt intresse igång utan att det egentligen känns segt någon gång.
Nu ska jag ta mig an min egen fyrtioårskris!